Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abd-ul-asis, turkisk sultan - Abd-ul-hamid turkiska sultaner. 1. A. I - Abd-ul-hamid. 2. A. II. - Abd-ul-kerim, pasja, turkisk general - Abd-ul-lah ibn Seijid-Muhammed, kalif - Abd-ul-latif (Abd al-latif), arabisk författare - Abd-ul-medjid, turkisk sultan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ett slags rådgifvande församling af 34
muhammedaner och 16 kristna inga viktigare
följder. Inre och yttre förvecklingar af allvarlig
art upptogo hans tid. Upproret på Kreta (1867-69),
som Grekland understödde, ledde visserligen till ett
för Turkiet fördelaktigt slut. Sedan 1871 såväl Ali
pasja som Fuad pasja aflidit, hemföll A. alltmer
under ryskt inflytande. Den nye storvesiren,
Mahmud Nedim pasja, rättade sig efter lynnet hos
sultanen, hvilken öfvergaf sina forna reformplaner
och i stället sysselsatte sig med att ändra
tronföljden till förmån för sin son i strid mot
den muhammedanska tronföljdsordningen. Egyptens
själfständighetssträfvanden kröntes med framgång
1873, då kediven begagnade sig af sultanens
penningeförlägenhet och vann i det närmaste suverän
härskaremakt. En växande förvirring i Turkiets sociala
och finansiella förhållanden, statsbankrutten 1875
och de s. å. genom ryska agitationer framkallade
resningarna i Bosnien, Herzegovina och Bulgarien gåfvo
omsider bland folket anledning till ett missnöje,
som ledde till "softa-upproret" i Konstantinopel
11 maj 1876, då A. måste låta Mahmud falla. Natten
29-30 maj tvangs A. af de nye maktinnehafvarna,
med Midhat pasja i spetsen, att abdikera och
blef på deras befallning mördad 4 juni. Jfr
Turkiet. Litt.: Millingen, "La Turquie sous le règne
d’A." (Brux. 1868).
L. M. B.
Abd-ul-hamid turkiska sultaner. - 1. A. I, sultan
1774-89, f. 1725, var karaktärssvag och inbilsk. Det
turkiska riket, som under denne regent befann sig
i ett tillstånd af både inre och yttre svaghet,
nödgades, efter ett redan före A:s tronbestigning
påbörjadt olyckligt krig mot Ryssland, sluta freden
i Kutsjuk-Kainardji 1774, hvari han afträdde en
betydlig del af Turkiets besittningar vid Svarta
hafvet. Sedan A. med framgång bekämpat åtskilliga
uppror i rikets aflägsnare provinser, invecklades
han mot slutet af sin regering i ett nytt krig med
Ryssland, hvarunder han afled, 1789.
2. A. II, f. 22 sept. 1842, andre son af sultan
Abd-ul-medjid, efterträdde 31 aug. 1876 sin äldre
broder, Murad V, hvilken såsom vansinnig afsattes. Han
stod i början under den reformvänlige Midhat pasjas
inflytande och styrde efter dennes fall (febr. 1877)
utan egentlig hållning och under allsmäktiga
gunstlingars, t. ex. Mahmud Damads, inflytande. Däraf
följde under ryska kriget 1877-78 ständiga ombyten af
befälhafvare och ändringar i krigsplanerna och efter
dess olyckliga utgång täta ministerombyten. Genom en
utomordentlig kraftansträngning satte A. sig efter
en tid själf in i ärendena och tog regeringen i egen
hand samt befriade sig alltmera från gunstlingarnas
inflytande. A. inkallade tyska ämbetsmän, med hvilkas
hjälp han genomförde (1881) en finansreform, som
nedsatte statsskulden; genom tyska officerare lät
han utarbeta en ny militärlag, som trädde i kraft
1887. A. har bemödat sig om en europeisk fredspolitik
och har lyckats höja sin
prestige. Han lefver strängt innesluten i sitt
palats och har ånyo blifvit mera beroende af sin
omgifning, hvarom i synnerhet grymheterna i Armenien
1894 vittnade. Se vidare Turkiet. Jfr Frémont, "A. et
son règne" (1895), Hecquard, "La Turquie sous A. II"
(Brux. 1900), och B. Stern, "A. II" (Bud. 1901).
(L. M. B.)
Abd-ul-kerim, pasja, turkisk general, f. 1807,
genomgick militärlärokursen i Wien och blef
1850 general. Han var kommenderande general
under Krimkriget och under Kreta-upproret
1867-68. Sedermera, delvis som krigsminister,
reorganiserade A. förtjänstfullt armén genom
en reguljär reserv, ny beväpning, europeiskt
affattade reglementen m. m. samt upprättade ett
landtvärn och krigsskolor. Såsom serdar-i-ekrem
(öfverbefälhafvare) i Serbien 1876 visade han
den slapphet, som ytterligare framträdde i hans
befäl öfver Donau-armén i rysk-turkiska kriget 1877,
hvarigenom ryssarna kunde gå öfver Donau och framrycka
vidare. A. förvisades då till Lesbos och dog där 1885.
(L. M. B.)
Abd-ul-lah ibn Seijid-Muhammed, kalif, f. 1846
i sydvästra Darfur, son till en dervischpräst
af baggara-stammen, slöt sig till den af
"madhin" Muhammed Ahmed ledda religiöst politiska
rörelsen i Sudan och blef efter dennes död (1885)
hans efterträdare som mahdi och kalif. Liksom
sin företrädare förde han i Omdurman en grymt
despotisk regering, bekämpade 1886-89 med framgång
abessinierna, men tillbakaslogs 1893 af italienarna
och vågade ej framtränga norrut mot Egypten. En
engelsk-egyptisk härstyrka under Kitchener återtog
1896 provinsen Dongola och 1897 Berber samt tillfogade
2 sept. 1898 mahdin det afgörande nederlaget vid
Omdurman. A. samlade ånyo i Kordofan sina skaror,
men besegrades i grund 24 nov. 1899 vid Om Debrikat af
sir Reginald Wingate och stupade själf i slaget. Jfr
Mahdi.
Abd-ul-latif (Abd al-latif), arabisk författare,
f. 1160 i Bagdad, d. 1231, efterlämnade en massa
skrifter i teologi, juridik, filologi och i synnerhet
medicin. Hans arbete öfver Egypten utgafs af White på
arabiska och latin ("Abdollatiphi historiæ Ægypti
compendium", Oxford, 1800) och i förtjänstfull
bearbetning af Silvestre de Sacy ("Relation de
l’Égypte", 1810).
Abd-ul-medjid, turkisk sultan, f. 1823, d. 1861,
efterträdde 1839 sin fader, Mahmud II, midt
under det att riket efter den turkiska härens
upplösning vid Nisib, där Egyptens pasja, Mehemed
Ali, segrade, befann sig i så kritiskt läge, att
den unge sultanen kunde vänta sig bli angripen i
sin egen hufvudstad. De europeiska makterna räddade
emellertid riket. A. lät städse leda sig af sin moder
(d. 1853) och sin europeiskt bildade storvesir Resjid
pasja, hvilka 1839 läto honom utfärda den liberala
konstitutionen chatt-i-sjerif, hvarigenom hans
faders politik fortsattes. 1850 vann A. ett stort
erkännande från hela Europa för sin fasta vägran att
efterkomma Österrikes och Rysslands kraf att utlämna
ungerska och polska flyktingar. 1856 utfärdade A. en
ny grundlag, chatt-i-humajun, som skulle ombilda
Turkiet i västerländsk mening. Till det yttre hade
hans makt vuxit, ty Egypten, Tripolis och Tunis
lofvade Turkiet lydnad och imamen af Maskat fogade
sig under dess öfverhöghet. A. tog så godt som ingen
personlig del i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
