Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abbuna, riktigare Abuna. Se Abba. - A-B-C-code, eng., hand. Se Chiffer. - Abcdarius l. Abcdarie, en som håller på att lära sig alfabetet - Abchaserna, som själfva kalla sig abssua - Abchasien l. Abasien, fruktbart land i västra Asien - Abctuorium l. Abgatorium - Abd, ett arabiskt ord, som betyder "tjänare", "slaf" - Abdallah, "Guds tjänare". 1. A., Muhammeds fader - Abdallah. 2. A., farbroder till de båda förste kaliferna - Abdallah. 3. A.-ben-Jasin - Abdallah. 4. Se Kalifat. - Abd al-latif. Se Abd-ul-latif. - Abd al-mumin. Se Abd-ul-mumin. - Abd al-vahhab. Se Abd-ul-vahhab. - Abd-ar-rahman (Abd-ur-rhaman). 1. Arabisk fältherre - Abd-ar-rahman. 2. Den ende af omaijadernas dynasti, som undkom - Abd-ar-rahman. 3. Sultan i Marocko 1823-59 - Abd-ar-rahman. 4. Emir af Afganistan - Abd-el-kader, berömd arabhöfding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Abbuna, riktigare Abuna. Se Abba.
A-B-C-code [eibisikod], eng., hand. Se Chiffer.
Abcdarius l. Abcdarie (kvasi-latinsk ordbildning),
en som håller på att lära sig alfabetet; nybörjare
i vetenskap och konst. - Abcdarier, öknamn på
vederdöparna, som till en början förkastade all
vetenskap och konst.
Abchaserna, som själfva kalla sig abssua, bilda jämte
tjerkesserna den västra gruppen af de nordkaukasiska
folken. Deras antal på ryskt område uppgår nu,
sedan en mängd utvandrat till turkiskt område,
i synnerhet efter 1877-78 års rysk-turkiska krig,
till endast 25-30 tusen personer. De skildras såsom
ett rått, men kraftfullt och krigiskt folk. Deras
hufvudnäringar äro åkerbruk och boskapsskötsel;
vin, honung och buxbomträ äro de huffudsakligaste
handelsartiklarna. Fordom idkades slafhandel samt
sjöröfveri, hvilka näringsfång undertrycktes, sedan
abchaserna år 1864 blifvit fullkomligt underlagda
det ryska riket.
Abchasien l. Abasien, fruktbart land i västra Asien,
mellan Mingrelien, Kaukasus och Svarta hafvet. Det
motsvaras ungefär af Suchumska militärdistriktet
mellan Svarta hafvet och södra sidan af
Kaukasus. Sedan 1864 under Ryssland.
Abctuorium l. Abgatorium (lat.) - det första ordet
bildadt af det latinska och det andra af det grekiska
alfabetets tre första bokstäfver - en ännu bruklig
katolsk kyrkoinvigningsceremoni efter Gregorius den
stores ritual. Den inledes med Sakarias lofsång (Lukas
1: 68 o. följ.), hvarefter biskopen med sin staf
skrifver korsvis (><) det latinska och det grekiska
alfabetet i för detta ändamål på midt-skeppets golf
strödd aska för att därmed antyda, att hvar och en
bör i sitt hjärta inskrifva det ord han hört förkunnas
i kyrkan.
(J. HDR.)
Abd, ett arabiskt ord, som betyder "tjänare", "slaf"
och ofta nyttjas såsom personnamn i förening med någon
af islams benämningar på Gud, Allah, t. ex. Abd-allah,
Guds tjänare.
Abdallah, "Guds tjänare". 1. A., Muhammeds fader,
en köpman. - 2. A., farbroder till de båda förste
kaliferna af abbasidernas dynasti. Mördad 754. -
3. A.-ben-Jasin, stiftare af almoravidernas rike
i Marokko. Död 1058. - 4. Se Kalifat.
Abd al-latif. Se Abd-ul-latif.
Abd al-mumin. Se Abd-ul-mumin.
Abd al-vahhab. Se Abd-ul-vahhab.
Abd-ar-rahman (Abd-ur-rhaman).
1. Arabisk fältherre, som under början af 8:de
årh. tryggade det omaijadiska kalifatets välde
i Spanien. Historiskt ryktbar för sitt infall i
Frankrike i spetsen för en stor här, hvarvid han
blef slagen af Karl Martel vid Poitiers (732), där
han stupade.
2. Den ende af omaijadernas dynasti, som undkom,
då abbasiderna bemäktigade sig kalifatet år 750.
Han flydde till Spanien och stiftade där ett
själfständigt kalifat i Cordova år 755.
3. Sultan i Marokko 1823-59. Han lyckades ej
betvinga de många nästan själfständiga stammarna
inom sitt rike. Genom sitt sjöröfveri råkade han i
strider och tvistigheter med flera europeiska makter,
först med Österrike, som 1828 tvang honom att afstå
från tributen. Sverige, hvars handel sedan länge
lidit af det marokkanska sjöröfveriet, befriade
sig 1845 från att vidare betala tribut till
sultanen. Hans fanatiske undersåtar tvungo honom att
med trupper understödja Abd-el-kader i striden mot
fransmännen, men han blef slagen vid Isly (1844)
af marskalk Bugeaud. Därefter hade han att kämpa
mot Abd-el-kader om sin tron, och äfven sedan denne
besegrats, hade A. inre uppror att bekämpa intill sin
död, 1859. Han efterträddes af sonen Sidi-Muhammed.
4. Emir af Afganistan, son af Afsal kan och sonson af
Dost Muhammed, f. 1845 (?), d. 1901, deltog jämte
sin fader i kampen mot dennes broder Sjir Ali,
den rättmätige emiren, och eröfrade 1866 Kabul,
hvarefter Afsal kan utropades till emir. Då efter
dennes död (1867) Sjir Ali återkom till makten,
flydde A. efter ett nederlag mot Sjir Alis son Jakub
kan in på persiskt område och vistades sedan som
rysk pensionär i Samarkand, tills Jakub kan 1879
besegrats af engelsmännen och som fånge förts till
Indien. Han återvände då, kastade sig in i afganernas
inbördes strider och lyckades 1880 blifva erkänd
af engelsmännen som emir, hvarpå han bistod dem i
deras strid (1881) mot Jakubs broder Ejub kan. Under
engelsmännens beskydd lyckades sedan A. till sin
död upprätthålla sin myndighet och fasthöll städse,
mera af politisk klokhet än af personlig böjelse,
vid förbundet med England. A. egnade sig med nit åt
regeringsgöromålen. Hans själfbiografi utkom 1900
i engelsk öfversättning ("The life of Abdur Rahman,
amir of Afganistan", 2 bd). Se vidare Afganistan.
(L. M. B.)
Abd-el-kader, berömd arabhöfding, f. 1807 nära
Maskara, d. i Damaskus 1883, var yngste sonen
i en marbutfamilj, som räknade sina anor från
de fatimidiske kaliferna, och utbildades af sin
fader, Sidi-el-mahiddin, till präst. På grund af sin
stora begåfning och sitt anseende bland landsmännen
förföljdes A. af dejen af Alger, som traktade efter
hans lif. Han flydde därför till Kairo, där han
fullföljde sina studier och först kom i beröring med
europeisk kultur. Sedan emellertid fransmännen 1830
intagit Alger och störtat dejen, återvände A. till
sitt hemland och blef af flera arabiska stammar
vald till emir af Maskara. Såsom sådan ledde han
arabernas försvarskamp mot fransmännen 1832-47 med
beundransvärd seghet och stor krigisk talang. Ehuru
oftast slagen, framträdde han dock åter i spetsen
för nya skaror och underlade sig stammarna mellan
Maskara och hafvet, öfver hvilket välde, i den mån
det omfattade en del af västra Alger med Maskara som
hufvudstad, fransmännen efter lidna nederlag måste
(1834) erkänna A. som härskare under franske konungens
länshöghet. A. förnyade kriget mot fransmännen redan
1835. General Trézel förlorade 28 juni s. å. slaget
vid Makta, och i dec. s. å. förstördes Maskara
af Algers nye guvernör, marskalk Clauzel, men
A. tillfogade general d’Arlanges 25 apr. 1836 ett
nederlag vid Tafna, hvilket jämte andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
