Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abbé, fr., prästerlig titel (jfr Abbot) - Abbé***, d. v. s. Abbé trois étoiles - Abbedissa, föreståndarinna i ett nunnekloster - Abbekås. Se Abekås. - Abbellimento (it.), mus., prydnad, fioritur - Abbema, Wilhelm von - Abbeokuta (Abeokuta), hufvudstad i Egbariket - Abbeska apparaten. Se Abbe och Belysningsapparat. - Abbeville. 1. Förr befäst stad i Frankrike - Abbeville. 2. Distrikt i Syd-Carolina, Förenta staterna - Abbiategrasso l. Abbiagrasso, befäst stad i Italien - Abborfors, by vid västligaste grenen af Kymmene älf - Abborre l. Aborre, Perca fluviatilis Lin., zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kort, svart eller violett rock och en liten krage,
liknande våra svenska prästkragar, samt en egendomlig
anordning af håret. Jfr Abba.
(J. HDR.)
Abbé***, d. v. s. Abbé trois étoiles [-tråas etåa’ll],
fr., pseudonym för franske romanförfattaren Leclerq.
Abbedissa (se fig. sp. 20), föreståndarinna i
ett nunnekloster, i makt och värdighet ungefär
motsvarande en abbot; kan liksom abboten ålägga
sina underordnade bestraffningar, men får ej utöfva
någon egentligt prästerlig förrättning. Ännu efter
reformationen tilldelades i några protestantiska
land denna titel åt föreståndarinnorna för vissa af
sekulariserade kloster uppkomna försörjningsstiftelser
för ogifta adliga fruntimmer. Så t. ex. var
den svenska prinsessan Sofia Albertina
abbedissa i Quedlinburg i Tyskland. Jfr Abbot.
(J. HDR.)
Abbekås. Se Abekås.
Abbellimento (it.), mus., prydnad, fioritur.
Abbema, Wilhelm von, tysk kopparstickare och raderare,
f. 1812 i Krefeld, d. i Düsseldorf 1889, graverade
i synnerhet landskap.
Abbeokuta (Abeokuta), hufvudstad i Egba-riket,
vid floden Ogun, som utfaller på Slafkusten,
anlades 1825 - sedan det gamla riket Jarriba
störtats af fellata - af egba, en af stammarna i
detta negerrike. Från Liberia återvändande befriade
egba ditförde kristendomen, och f. n. arbeta där två
engelska och ett amerikanskt missionssällskap. A. har
öfver 100.000 inv. Järnväg till kusten (Lagos).
Abbeska apparaten. Se Abbe och Belysningsapparat.
Abbeville [abvi’ll]. 1. Förr befäst stad i
Frankrike, dep. Somme, vid floden Somme. 20,309
inv. (1901). Liflig handel. Klädes- och
bomullsfabriker. En del fornlämningar, påträffade
bland gruslagren i trakten, hafva varit af stor vikt
för den arkeologiska antropologien. A. hade före
nantesiska ediktets upphäfvande (1685) omkr. 40,000
inv. till följd af sin betydande ylleindustri
och handel. - 2. Distrikt i Syd-Carolina, Förenta
staterna, med omkr. 50,000 inv. och en hufvudstad af
samma namn.
Abbiategrasso l. Abbiagrasso, befäst stad
i Italien, Lombardiet, prov. Milano. 12,270
inv. (1902). Sidenspinnerier och risodling. Den
frejdade riddaren Bayard dog där 1524.
Abborfors, by vid västligaste grenen af Kymmene
älf, 16 km. öster om Lovisa stad. Var till 1809
gränsort mellan Sverige och Ryssland. Här fanns ett
gränspostkontor och gränstull samt en gränsvakt af
svenska och ryska trupper. Bekant är den löjliga
tvistefråga mellan de båda grannrikena, till hvilken
Abborfors bro en gång gaf anledning, i det konung
Gustaf IV Adolf yrkade, att bron skulle till hela
sin längd öfverstrykas med de svenska färgerna,
oaktadt gränsen gick midt öfver densamma.
Abborre l. Aborre, Perca fluvialilis Lin., zool.,
en af våra allmännaste fiskar. Den tillhör
fam. Perciformis, bland de taggfeniga fiskarna,
Acanthopterygii. Kroppsformen är aflångt oval, från
sidorna något hoptryckt. Fjällen äro medelstora,
med starkt tandad rand. Gällocket har baktill
en tagg. Kinderna äro fjälliga, men öfre delen
af hufvudet naken. Första ryggfenan har 13-15
strålar. Kardlikt ställda, små, jämnstora tänder
finnas på mellankäksben, underkäk, plogben och
gomben. Abborren förekommer i färskvatten i hela
Europa, det ryska Asien och i norra Amerika. Äfven
i inre hafsvikar lefver
abborren tämligen allmänt, helst där någon å eller
bäck faller ut, så att vattnet är mindre salt; och i
Östersjön träffas han ända ute vid yttre hafsbandet,
om också sparsamt. I djupt och klart vatten trifves
han bäst, särdeles vid bergiga, bråddjupa stränder,
eller där vassen växer på ren, sandig eller stenig
botten, eller i friska strömdrag; dock ser man honom
äfven ofta i grunda sjöar med lerig eller öfvervuxen
botten. Efter vattnets och ännu mera efter bottnens
färg och beskaffenhet rättar abborren, liksom alla
andra fiskar, sin för öfrigt välbekanta, grön- eller
grågula färg, mörkare upptill, en svart fläck på slutet
af första ryggfenan och 5-6 mörkare tvärband på
kroppen. Undersidan af kroppen är blekgrå och alla
fenor på denna sida mer eller mindre röda. Mera
obestämd är teckningen på yngre individer och på
dem, som lefva i grumliga eller gräsfyllda, grunda
vatten. Lifligast är hans färgteckning, där han
lefver i klart vatten vid steniga stränder. Under
lektiden (april-midsommar), liksom när han stimmar
vid midsommartiden - då man ser honom söka grunden,
där han jagar småfisk och insekter - bär han sin
högtidsdräkt af den renaste färgen. Till sitt
lefnadssätt är abborren efter sina förhållanden
en bland de mest utvecklade roffiskar. Vanligen
står han lugn i djupet, väntande sitt rof; men
när detta kommit honom inom håll, skjuter han fram
pilsnabbt. Genom detta hans sätt att gripa sitt rof
känner man vid metet lätt igen hans napp, då flötet
med fart drages ner. De tider, då han nappar bäst,
och då abborrmetet är ett ofta rätt lönande och mycket
omtyckt tidsfördrif, äro morgnar och aftnar under
sommarmånaderna. Förmånligast anses augustimorgnar
vid soluppgången, helst under mulen himmel och vid
sakta blåst. Då söker man honom säkrast i vasskanten
eller vid bråddjup och grund. Man kan med konst göra
ett grund att locka honom till genom att nedsänka
en hop stenar, grenar och ris. Till agn kan man
nyttja metmask, fiskyngel, små elritsor, ostbitar
o. d. Abborren fångas äfven på flere andra sätt,
såsom med mjärdar, långref, nät och not. Han tål att
länge förvaras i sump. I synnerhet saltsjö-abborren är
allmänt ansedd såsom en af de läckraste och sundaste
fiskar. Af skinnet göra lapparna ett utmärkt lim. Till
sin storlek växlar abborren naturligtvis i första
rummet efter åldern; men i smärre och grundare vatten
blir han aldrig så stor som i de större och djupare
vattnen. Väl hör man, i synnerhet från de norra
landskapen, talas om abborrar af omkr. 2 kg. vikt;
men de aborrar man vanligen kallar stora och anser
vara de bästa hafva en vikt af 1 à 1 1/2 kg. En på några
ställen förekommande egendomlig form med högre kropp
har man kallat rud-abborre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
