Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tekniska läroverk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antal var 734, apparaternas 32,892. Antalet
rikstelefonsamtal, som 1886 utgjorde endast
2,279,206, hade 1897 stigit till 75,108,118
(deraf 10,547,466 i Stockholm), hvarjämte
sistn. år med telefon befordrades 434,289
telegram. Anläggningskostnaderna för åren 1881–97
belöpte sig till 13,005,594 kr.; bruttoinkomsten
1882–97 var 13,326,597 kr., hvaraf 6,509,666
kr. åtgingo till driftkostnader, 1,125,716 kr. till
räntor å erhållna lånemedel och återstoden användes
till verkets vidare utveckling. Telefonledning
öppnades d. 2 Sept. 1893 emellan Stockholm och
Kristiania samt d. 5 Dec. s. å. emellan Stockholm
och Köpenhamn.
Telefotograf (af tēle, fjärran, fōs, ljus, och
grafein, skrifva), en elektrisk apparat, som gör
det möjligt att å en station af en elektrisk ledning
se bilden af ett föremål befintligt å en annan
station. En sådan konstruktion, uppfunnen af svenske
mekanikern R. Berglund 1895, beror på egendomligheten
hos metalloiden selén, hvilken, utsatt för belysning,
mer eller mindre lätt genomsläpper elektriciteten,
alltefter ljusstyrkans vexlingar. — Telefotografi,
metod att medelst en fotografiapparat och ett
förstorande objektiv (teleobjektiv) erhålla förstorade
fotografier af aflägsna föremål; en sådan fotografi.
*Telegraf. Om ordets upphofsman se Optisk telegraf. —
Telegrafering utan tråd benämnas de olika sätten att
sända elektriska telegrafsignaler mellan orter, som
ej äro förbundna medelst någon metallisk ledning. —
De försök, som utförts i detta afseende, kunna
alltefter de fysiska företeelser, som ligga till
grund för dem, indelas i tre grupper, nämligen a)
system, der jordmassan eller vattenmassor användas
för den elektriska strömmens ledande från den ena
stationen till den andra; b) system, som grunda sig
på elektrostatisk induktion, och c) system, som grunda
sig på elektromagnetisk induktion.
Det första systemet är bygdt på det fenomen, att den
elektriska strömmen från en strömkälla, hvars poler
genom metallplattor äro satta till jorden vid tvänne
på afstånd från hvarandra belägna punkter A och B,
icke endast går raka vägen mellan dessa punkter, utan
äfven utbreder sig i jordmassan, beskrifvande, så att
säga, bågformiga linier mellan de båda punkterna. Om
nämligen en med sammanbindningslinien AB parallel
ledning anbringas på ett afstånd derifrån, och dess
ändpunkter, C och D, äfvenledes förenas med jorden,
tager en, om ock ringa, mängd elektricitet vägen genom
CD. För att telegrafera från AB till CD behöfves
blott en afsändningsapparat i AB, t. ex. en vanlig
morsetangent, som sluter och öppnar strömmen der, samt
en mottagningsapparat i CD, på hvilken strömmen i CD
kan iakttagas. Som denna ström emellertid blifver
ofantligt svag, då den ju är endast den ringa
del af hufvudströmmen, som sprider sig dit, måste
mottagningsapparaten vara ofantligt känslig. Med
denna metod, som daterar sig ända från 1830-talet,
då Lindsay utförde experiment med densamma, har man
derför kunnat telegrafera endast på ytterst korta
distanser, tills telefonen började användas som
mottagningsapparat. Med denna och en stark vexelström
eller sjelfafbrytande likström, alstrad i AB, har
vid senare utförda
experiment af H. Wietz i Österrike (1880–90) och
af E. Rathenau i Tyskland (1894) det afstånd, på
hvilket telegrafering varit möjlig (d. v. s. tydliga
surrande signaler varit förnimbara i telefonen),
kunnat utsträckas ända till 4,5 km. Dervid måste
dock afståndet mellan A och B göras stort (150
m. eller mera).
Det system, som grundar sig på elektrostatisk
induktion, d. v. s. att en elektriskt laddad kropp
fördelar elektricitet på en på afstånd befintlig
ledare, framställdes redan 1874 af Edison, som
utförde en mängd försök med detsamma, de senaste
1892. Han begagnade vid dessa en med stanniol
beklädd »ballon captif» på hvardera stationen. Den
på afsändningsstationen laddades oupphörligt med
omvexlande positiv och negativ elektricitet genom
att sättas i ledande förbindelse med en Ruhmkorffs
induktionsrulle. Den på mottagningsstationen förbands
med jorden genom en ledning, innehållande en telefon,
uti hvilken de influerade upp- och urladdningarna af
ballongen frambragte ljud. Systemet befanns likväl
vara för mycket beroende af atmosferens fuktighetshalt
för att kunna användas i praktiken.
Längst har man f. n. kommit med de system, som grunda
sig på elektromagnetisk induktion, d. v. s. den
företeelsen att, om en elektrisk ström öppnas eller
slutes i en ledning, en induktionsström uppstår i
en annan på afstånd befintlig parallel ledning. De
första försöken utfördes 1892 af öfveringeniören i
engelska telegrafverket W. H. Preece, som då lyckades
telegrafera tvärs öfver Bristolkanalen, omkr. 5,5
km. Dervid upplades två parallella ledningar,
en på hvardera stranden. I den ena alstrades en
ström, afbröts och slöts 260 gånger i sekunden,
och i den andra inlänkades en telefon, medelst
hvilken de der alstrade induktionsströmmarna kunde
uppfattas såsom ett tydligt surrande. 1895 gjorde
Preece praktiskt bruk af denna metod, i det att
en sådan telegrafförbindelse anordnades till ön
Mull, på omkr. 8 km. afstånd, när telegrafkabeln
dit hade blifvit obrukbar. De bästa resultaten
hafva dock ernåtts under åren 1897–98, då genom
italienaren Marconi de af vetenskapsmännen
under senare åren gjorda framstegen rörande den
elektromagnetiska induktionen kommo till användning
för detta ändamål. Marconi utgick nämligen från den
af skotten Maxwell 1864 teoretiskt uppställda och af
tysken Hertz 1888 experimentelt bevisade teorien för
den elektromagnetiska induktionen, enligt hvilken
denna uppkommer genom vågrörelse i etern. För att
få induktionen att verka på långa håll frambragtes
i öfverensstämmelse härmed sådana elektromagnetiska
vågor medelst en afsändningsapparat, bestående
af en kraftig induktionsrulle i förbindelse
med två större och två mindre kulor, mellan
hvilka gnistor fingo slå öfver (professor Righis
form af Hertz’ oscillator). De genom gnistorna
frambragta oscillatoriska urladdningarna åstadkommo
vågor af mycket stort svängningstal (omkr. 250
mill. svängningar i sekunden), hvilka vågor, liksom
ljusvågorna, fortplanta sig i alla riktningar. För
att på mottagningsstationen påvisa närvaron af sådana
vågor begagnade Marconi sig af ett af fransmannen
Branly angifvet sätt, nämligen en s. k. koherer,
d. v. s. ett rör, fylldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
