Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom det fransk-tyska kriget 1870–71 hade
nödvändigheten af en arméreform blifvit än
tydligare, och redan vid sin första riksdag, 1871,
framlade regeringen ett sådant förslag, bygdt på
indelningsverkets orubbade bibehållande, men med ökad
användning af beväringen. Men Andra kammaren beslöt,
med 106 röster mot 79, att göra indelningsverkets
afskaffande utan ersättning till vilkor för utvidgad
värnpligt, och dermed var förslaget fallet. Med
anledning deraf förklarade konungen i det trontal,
hvarmed riksdagen afslöts, att han var sinnad för
denna saks ordnande sammankalla en urtima riksdag,
hvilken sammanträdde s. å. Der framlades nu ett
nytt förslag, bygdt på samma principer som det
förra, men karakteriseradt af eftergifter och
jämkningar. Äfven detta förkastades af Andra kammaren
(d. 2 Okt), till följd hvaraf hela regeringen
begärde sitt afsked. Då det emellertid visade sig
omöjligt för konungen att finna lämpliga män, som
voro villiga att bilda en ny ministèr, förmåddes
de förra statsråden att i slutet af Okt. återtaga
sina afskedsansökningar; dock afgick något senare
(d. 5 Dec.) statsrådet Abelin och efterträddes af
öfversten E. O. Weidenhielm. Utrikesministern grefve
Wachtmeister hade aflidit under det ministerkrisen
som bäst pågick, och i hans ställe utnämndes grefve
B. v. Platen. Förhållandet mellan Andra kammarens
majoritet och regeringen fortfor att under 1872 års
riksdag vara spändt. Den senare hade med anledning
af de goda tider, som då inträdt, föreslagit vissa
skattelindringar, men riksdagen tog icke stor hänsyn
till detta förslag, utan föranstaltade på egen hand om
andra skattenedsättningar. Bland annat yrkade Andra
kammaren på mantalspenningarnas afskaffande samt ville
sätta denna fråga under gemensam votering, hvilket
hindrades endast genom talmannens propositionsvägran.
Den 18 Sept. 1872 afled konung Karl XV och
efterträddes s. d. af sin broder, Oskar II. Denne
bibehöll den föregående regeringen, men redan
före årets slut afgick utrikesministern,
som efterträddes af envoyén i Petersburg
O. M. Björnstjerna. Redan vid 1872 års riksdag hade
frågan om grundskatteafskrifningen börjat framträda
i främsta rummet på Landtmannapartiets program. Då
samtidigt Första kammarens majoritet allt lifligare
önskade ett nödvändigt stärkande af vårt försvar,
framkom vid riksdagen 1873 ett förslag att de båda
frågorna skulle lösas samtidigt genom ömsesidiga
eftergifter. Detta förslag, som är kändt under namnet
kompromissen (se d. o., äfven i Suppl.), stadgade, att
de båda stora frågorna skulle afgöras samtidigt och i
förbindelse med hvarandra. Riksdagen godkände detta
förslag och beslöt att derom aflåta en skrifvelse
till K. M:t. Genom kompromissen splittrades i sjelfva
verket Första kammaren i två delar: en, som ogillade
detta, som man tyckte, orättfärdiga köpslående om en
så vigtig angelägenhet som försvarsväsendet, och en,
som omfattade kompromissen. Den förra delen var det
egentliga regeringspartiet, den senare höll vid 1874
års riksdag mer samman med Landtmannapartiet och
bildade med detta opposition mot regeringen. Med
anledning af de svårigheter och motgångar, som
derigenom bereddes särskildt
regeringens chef, föranleddes denne att begära sitt
afsked. Sedan frih. De Geer vägrat att bilda ny
ministèr, blef justitierådet E. Carleson (d. 4 Maj
1874–d. 11 Maj 1875) Adlercreutz’ efterträdare.
Likaledes afgick till följd af missnöje med en af
riksdagen antagen lag rörande skogsafverkning i
Norrbotten finansministern Waern, hvilkens portfölj
öfvertogs af frih. G. Åkerhielm. Före årets slut
ersattes äfven sjöministern frih. B. A. Leijonhufvud
af kommendören frih. F. V. von Otter. Men äfven den
sålunda rekonstruerade ministèren hade inga sympatier
hos Landtmannapartiet eller hos kompromissens
vänner i Första kammaren, och äfven inom regeringen
sjelf uppstod snart en söndring, som visade sig
särskildt i fråga om det nya härordningsförslag,
som krigsministern låtit utarbeta och som på
hans yrkande framlades för 1875 års riksdag,
trots de betänkligheter, som flere af statsråden
uttalade mot detsamma. Att det icke skulle kunna
räkna på något bifall af riksdagen var tydligt
redan af det förhållandet, att det icke åtföljdes af
något förslag till grundskatternas afskrifning,
såsom kompromissen fordrat. Det blef också
ohjelpligen förkastadt. Detta jämte andra motgångar
förmådde Carleson och Åkerhielm att inlemna
sina afekedsansökningar, och de följdes snart
af tre andra. Ett förslag till omorganisation
af Kommersekollegium begagnades af ministèrens
många fiender i båda kamrarna till att rikta ännu
ett hugg emot den. Förslaget förkastades vid
gemensam votering, och detta förmådde statsråden
Bergström, Wennerberg och Berg att också afgå (den
s. k. »bergsprängningen»). Halfva statsrådet hade
alltså beslutat sig för att resignera. Efter långa
förberedelser bildades en ny ministèr, hvars chef blef
frih. De Geer (d. 11 Maj 1875–d. 19 April 1880), som
sålunda öfvertog justitiedepartementet, civilminister
blef K. J. Thyselius, ecklesiastikminister Carlson,
finansminister sekreteraren i Riksbanken H.
L. Forssell och konsultativt statsråd Lagerstråle.
Efter denna regementsförändring inträdde vid 1876 års
riksdag lugnare förhållanden. Dess vigtigaste åtgärd
var den ändring af regeringsformen, att konungen
skulle kunna nämna hvem som hälst af statsrådets
medlemmar till statsminister och chef för statsrådet,
hvilken ställning förut, olämpligt nog, varit
förenad med chefskapet för Justitiedepartementet.
1877 framlades åter ett nytt härordningsförslag,
som egentligen innebar blott en partiel reform,
utvidgad värnpligt och utbildning mot ersättning åt
rust- och rotehållarna samt 10 proc. afskrifning
af grundskatterna. Äfven detta förslag förkastades
i Andra kammaren, medan det i den Första antogs
med stor majoritet (99 röster mot 20). Man hade på
grund af några ord, som statsministern fällt under
debatten i Andra kammaren, väntat, att han skulle
afgå; så blef dock ej förhållandet. Deremot begärde
krigsministern i Sept. sitt entledigande, då han
efterträddes af generalmajor J. H. Rosensvärd.
Det märkligaste vid 1878 års riksdag var att
Landtmannapartiets ledande män å partiets vägnar
framlade en del förslag till de stora frågornas
lösning, åsyftande indelningsverkets afskaffande,
bildande af en värfvad stam, beväringsöfningarnas
förlängning och grundskatternas afskrifning.
Men denna gång var det Första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
