Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leroy-Beaulieu ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1889–92) och Grand atlas de géographie physique et
politique (1890–92). Sedan 1894 utgifver han (med
Barbier och Anthoine) »Lexique géographique du
monde entier».
*Levede, socken. 3,185 har. 521 innev. (1896).
Levée en masse [lövē ang mäss], Fr. Se Massuppbåd.
*Levene, socken i endast Viste härad. 3,348 har. 1,382
innev. (1896),
6. Lewenhaupt, Adam Kasimir Ludvig, grefve,
historisk samlare, den föregåendes broder, f.
på Klastorp d. 1 Nov. 1820, blef student i
Upsala 1836, utnämndes 1839 till underlöjtnant vid
Skånska dragonregementet och lemnade såsom major i
armén krigstjensten 1864, efter att under tiden hafva
på hofmannabanan avancerat till öfverkammarherre
hos drottning Lovisa (1859). L. var mycket
artistiskt anlagd, samlade på sitt gods Sjöholm
ett synnerligt värdefullt arkiv, som med
förekommande artighet hölls forskare till
handa, var en af Svenska autografsällskapets stiftare
(1876) och led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1883).
Han dog å Sjöholm d. 13 Mars 1895.
7. Lewenhaupt, Karl, grefve, utrikesminister,
den föregåendes syssling, f. på Herrevadskloster
d. 19 Mars 1835, blef student i Lund 1851, aflade
1855 kansliexamen, tjenstgjorde som notarie hos
ridderskapet och adeln under riksdagen 1856–58
och beträdde 1858 den diplomatiska banan såsom
attaché i Paris. Han utnämndes 1863 till
legationssekreterare, befordrades till chef 1866
för Utrikesdepart:s politiska och 1870 för dess
handels- och konsulatafdelning samt 1873 till
kabinettssekreterare. L. var 1876–84 envoyé
och tillf. generalkonsul i Washington och antogs
derunder af spanska och amerikanska regeringarna
till skiljedomare i en kommission, som tillsatts
för att bilägga tvister, som uppstått mellan
dessa regeringar till följd af resningen på Cuba.
1884 utnämndes L. till envoyé i Paris och
d. 12 Okt. 1889, efter A. Ehrensvärd, till
utrikesminister. Det var i en kritisk tid, som L. kom
att bekläda denna post. Högljudt yrkades från
norska vensterns sida på en upplösning af de förenade
rikenas diplomatiska och konsulära gemensamhet.
I sammansatt statsråd d. 13 Jan. 1892 framhöll L. med
samtliga sina kollegers instämmande nödvändigheten
af gemensamma beskickningar, och i ett dylikt
statsrådssammanträde d. 14 Jan. 1893 erinrade han
gent emot stortingets bekanta beslut af d. 10 Juni
1892 om en skilsmässa i konsulatsväsendet att denna
fråga är en angelägenhet, som angår icke Norge ensamt,
utan båda de förenade rikena, och måste göras
till föremål för unionel behandling i enlighet med
Riksakten. Han uttalade tillika, att han icke
betviflade, att genom ömsesidigt tillmötesgående
en tillfredsställande lösning kunde vinnas
såväl af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens
ordnande på likställighetens grund med en gemensam
utrikesminister, svensk eller norrman, som af frågan
om ordnande af det i samband med utrikesstyrelsen
stående konsulatväsendet. I detta af de svenske
statsrådsledamöterna biträdda yttrande uttalades för
första gången af svenska regeringen, att den af Norge
eftersträfvade likställigheten inom ifrågavarande
område skulle åstadkommas på det sätt, att
utrikesministerämbetet skulle blifva ett unionelt
ämbete. Af hänsyn till norska fordringar förordade
L. äfven åtgärden att tillsätta vissa diplomatiska
ämbetsmän endast på förordnande. Den 1 Juni 1895
trädde han tillbaka för grefve L. Douglas. Den 12
Juli s. å. förordnades han till envoyé i London och
utnämndes d. 16 Okt. 1896 till denna befattning.
8. Lewenhaupt, Karl Harald Eugen, grefve,
biblioteksman, författare, den föregåendes syssling,
f. på Eka, Lillkyrka socken, Upsala län, d. 7
Juni 1849, blef student i Upsala 1868 och filos.
kandidat 1876 samt började s. å. tjenstgöra vid
universitetsbiblioteket, der han 1884 befordrades till
Förste amanuens och hvarifrån han 1897 tog afsked med
n. h. o. v. af bibliotekarie vid universiteten och
med rätt att, utan lön, fortfarande tjenstgöra. 1893
kreerades L. till filos. hedersdoktor i Upsala. Sedan
1883 är L. sekreterare i Sv. litteratursällskapet
och redigerar dess tidskr. »Samlaren» fr. o. m. 5:te
årg. (1884). I densamma har han skrifvit bl. a. Johan
Gabriel Werwing (I, 1880), En literär strid
i Sverige år 1738 (II, 1881) och Johan Heysig
Ridderstjerna (X, XIV; 1889, 93) samt publicerat »Bref
från Leopold till J. A. Lindblom 1774–1815» (VI–X;
1885–89). Han har dessutom utarbetat Anteckningar
om Uplands nation i Upsala före 1830 (1877) och
utgifvit »Bref rör. teatern under Gustaf III 1788–1792»
(i »Sv. lit. sällsk:s skrifter», 12, 1894).
Lever du rideau [lövē dy ridå], Fr., ett kortare,
men bagatellartadt teaterstycke, som gifves, innan
programmets hufvudsakliga del uppföres.
*Lewerth, K. J., dog d. 25 Maj 1888.
Levertin, Oskar Ivar, skald, literaturhistoriker,
f. i Gryts socken, Östergötland, d. 17 Juli 1862,
vardt 1882 student, 1884 filos. kandidat och 1887
filos. licentiat i Upsala, promoverades 1888 till
filos. doktor och utnämndes 1889 till docent
i literaturhistoria derstädes. Sedan 1893 har
han föreläst i literaturhistoria vid Stockholms
högskola. Redan L:s förstlingsarbete, Från Rivieran,
skisser från Medelhafskusten (1883), väckte
uppmärksamhet på grund af sin lifliga, färgrika
stil. Ehuru han i såväl novellsamlingen Småmynt
(s. å.) som i Konflikter. Nya noveller (1885) visade
sig som en anhängare af tidens »realistiska» eller
rättare naturalistiska riktning, framträdde der en
egendomlighet, som afgjordt skilde honom från våra
öfriga realister, en eldig, obändig fantasi, som
ej ville finna sig väl till mods inom de skrankor
verklighetsskildringen uppställde, utan längtade
till ridt in i det romantiska landet. Tonen i vissa
af novellerna vardt derigenom skäligen konfus och
angaf, att förf. ännu ej funnit rätta fältet för
sin begåfning, ehuru en skaldenatur af äkta slag
uppenbarade sig i vissa stycken, t. ex. »Evoï». I
den tillsammans med V. von Heidenstam skrifna
broschyren Pepitas bröllop (1890; en fingerad
literaturanmälan) vände han sig också med skarp kritik
mot den riktning, till hvilken han tillförene sjelf
anslutit sig. Berättelsen Lifvets fiender (1891)
betecknar i viss mån sjelfva öfvergången, men i
diktsamlingen Legender och visor (s. å.) framträder
romantikern L. fullt rustad. Dessa dikter väckte
betydligt uppseende, ej endast för sin utsökt fina
form, utan än mer genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
