Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtmannaskolor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anskaffande af tillräckliga medel till den kyrkliga
verksamheten upptogos i åtskilliga år öfver hela riket
kollekter till lappskolorna, hvarjämte ständerna åtogo
sig en särskild bevillning af 1 öre s. m. af hvarje
matlag i riket under åren 1739–44. Äfven på andra sätt
understödde man ecklesiastikverket. Ensamt under åren
1739–44 inflöto omkr. 120,000 dlr s. m. Verksamt
befrämjades den lappska missionen af lagmannen,
sedan landshöfdingen Olof Malmerfelt (under en
följd af år tillförordnad ledamot af direktionen),
superintendenterna i Hernösand Nils Sternell (1728–44)
och Olof Kiörning (1746–78) samt landshöfdingarna
i Vesterbottens län Jakob Grundel (1719–33) och
Gabriel Gyllengrip (1733–53). Stora förtjenster inlade
äfven lektorn i Hernösand Petrus Holmbom (d. 1763),
som sedan 1743 hade det särskilda uppdraget att
i Hernösands konsistorium förbereda de frågor, som
rörde ecklesiastikverket, samt undervisa lärjungar vid
Hernösands gymnasium i lappska språket. Flere af de
alltför stora lappmarkspastoraten delades i mindre;
genom stipendier och andra understöd uppmuntrades
studerande vid Upsala universitet att egna sig åt
lappska språket, och omkr. 1740 upphörde användandet
af tolk vid gudstjensten. I början af 1740-talet
tillsatte man en del missionärer, som särskildt
fingo i uppdrag att resa omkring i församlingarna
och undervisa lapparna i deras hem. En af de förste
missionärerna var Per Högström (se denne). Per
Fjellström (se denne, äfven i Suppl.) lade grunden
till ett lappskt kyrkospråk genom att på lappska
utgifva bl. a. katekes (1738), kyrkohandbok och
psalmbok (1744) samt Nya test. (1755). Redan 1735
fastställdes en särskild skolordning för Lappmarken,
utarbetad af Hernösands konsistorium. Under 1600-talet
hade man haft endast en skola, i Lycksele. Nu
tillkommo sådana i Åsele, Jockmock (båda 1732),
Arjepluog (1743), Utsjoki (1743, indrogs 1750),
Juckasjärvi (1744), Föllinge (omkr. 1748) och
Gellivare (1756). Skolorna ordnades som fullständiga
internat, der lärjungarna, vanligen 6 till antalet,
underhöllos på offentlig bekostnad. Skolmästarna
voro alltid prestvigda. Skolkursen räckte i regeln
två år, och mesta tiden egnades åt innanläsning
och kristendomskunskap. Ett slags ambulatorisk
undervisning infördes omkr. 1740, då man tillsatte
kateketer, vanligen lappfödde, som hade i uppdrag
att undervisa lapparna i deras hem. Frihetstidens
kyrkliga verksamhet i Lappmarken
visade goda frukter i ett höjdt religiöst
och sedligt tillstånd samt tillväxande
folkbildning. Den Gustavianska tiden medförde en
tillbakagång. Omkr. år 1800 inrättades emellertid
åtskilliga nya lappmarkspastorat, särskildt med
hänsyn till den alltmer tilltagande inflyttningen af
nybyggare. Ecklesiastikverkets styrelse öfvergick
1801 från Direktionen till Kanslersgillet 1809 till
Kanslistyrelsen och 1835 till Ecklesiastikexpeditionen
(Ecklesiastikdepartementet). År 1811 utkom hela bibeln
på lappska. I undervisningsväsendets organisation
inträdde 1820 en väsentlig förändring. Flere af
lappskolorna indrogos, och i stället infördes en
ambulatorisk undervisning med kringresande kateketer
och missionärer, en anordning, som dock snart visade
sig olämplig.
Petrus Laestadius (se denne) ingaf 1835
till Hernösands domkapitel ett förslag till
omorganisation af ecklesiastikverket, hvilket gaf
uppslag till reglementet af d. 14 April 1846. Enligt
detta blef lappskolornas antal fyra (Jockmock,
Gellivare, Arjepluog, Lycksele); i andra socknar
skulle lappbarnen inackorderas och undervisas hos
nybyggare; Lappmarken indelades i två distrikt med
hvar sin visitator, som skulle hafva uppsigt öfver
församlingarna och skolorna samt hvartannat år
förrätta visitation i hela distriktet. Redan förut
hade en del af den andliga verksamheten i Lappmarken
öfvertagits af det 1835 i Stockholm stiftade Svenska
missionssällskapet. Detta utsände kateketer och anlade
åtskilliga skolor samt fullföljer fortfarande sin
verksamhet. Äfven Femöreföreningen (1864) och Lappska
missionens vänner (1880) verka i samma syfte. Bland
prester, som i 19:de årh. verkat i Lappmarken, är den
mest bekanta Lars Levi Laestadius (se denne). Ett
nytt reglemente för Lappmarkens ecklesiastikverk
utkom d. 31 Jan. 1896. Enligt detta uppdrages det
åt kontraktsprostarna att hvart tredje år visitera
i Lappmarken. Undervisningen besörjes i lappskolor
(f. n. Tärna, Arjepluog, Jockmock, Gellivare
och Juckasjärvi), kateketskolor och i allmänna
folkskolor. Lappmarkens ecklesiastikverk omfattar
f. n. följande församlingar: a) i Vesterbottens län:
Lycksele, Örträsk, Stensele med Tärna, Sorsele,
Fredrika, Åsele, Dorotea, Vilhelmina och Malå; b)
i Norrbottens län: Arvidsjaur, Arjepluog, Jockmock
med Qvickjock, Gellivare, Juckasjärvi och Karesuando
(Enontekis); c) i Jämtlands län: Föllinge med
Hotagen och Laxsjö samt Frostviken; d) de särskilda,
församlingar af lappar, som tillhöra Undersåkers och
Hede pastorat af Jämtlands län.
Se vidare J. Vahl: »Lapperne og den lapske mission»
(Köpenhamn 1866), och E. Haller: »Svenska kyrkans
mission i Lappmarken under Frihetstiden» (1896).
E. H–r.
Lappska missionens vänner. Se Mission, sp. 102.
*Lappska språket och literaturen. Lappska språket,
de finsk-ugriska språkens (se d. o.) nordvestligaste
utlöpare, anses allmännast vara närmast slägt med
finskan; en hypotes säger t. o. m., att lapparna
för omkr. 2,000 år sedan utbytt sitt forna, för
oss fullständigt obekanta språk mot den form af det
finska språket, som då talades. Sedan denna tid har
emellertid lappskan så starkt
differentierats från finskan, att f. n. endast
språkmannen kan upptäcka den nära slägtskapen dem
emellan. Derjämte har lappskan sönderfallit i en mängd
dialekter, så olika hvarandra både till ljudlära,
formlära och ordförråd, att t. ex. lapparna i Jämtland
icke förstå Pitelapparna, dessa icke lapparna i
norska Finmarken och dessa sistnämnda slutligen icke
de ryske lapparna. Enligt senaste undersökningar torde
de lappska dialekterna kunna i stort taget sammanföras
i följande grupper: de som talas i 1) ryska Lappland,
2) Enare, 3) Utsjoki i Finland, Finmarkens och Tromsö
amt, Ofoten och Torne lappmark, 4) Lule lappmark,
5) Pite lappmark, 6) Sorsele och Malå (föga kända)
och 7) Stensele, Vilhelmina, Jämtland och Härjedalen
(grupperna 5 och 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
