Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristi lidandes bröder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränneridirektionen» i Stockholm (riksrådet grefve N. Bielke,
presidenten frih. H. H. Boije, de ofvannämnde Wrangel
och Liljencrans), derefter landshöfdingarna, som
skulle inspektera inrättningarna och hvarje vecka
mottaga inflytande medel. Vid hvarje kronobränneri
funnos en inspektor, en bokhållare, en brännmästare
utom lägre betjening. Trots lättheten att få
bränvin florerade den olofliga bränningen; ensamt
på Ekerön nära Stockholm funnos åtta pannor i gång,
och stora qvantiteter insmugglades hvarje vecka
till hufvudstaden. Allmogens missnöje med att
icke längre få utöfva sin husbehofsbränning ökades
för hvarje dag; äfven bryggarna ansågo sina gamla
rättigheter kränkta. Ett dåligt intryck gjorde det
också, att konungen för egen räkning 1776 anlade ett
bränneri vid Gripsholm, hvaraf vinsten blef hans
personliga tillhörighet. På hösten 1776 började
man utarrendera kronobrännerierna, till en början
dem i Stockholm. Detta nya system syntes i början
lyckas förträffligt, och redan på våren 1777 voro de
flesta brännerier äfven i landsorten utarrenderade
dels mot penningar, dels mot bränvin (i senare
fallet ombestyrdes bränvinsförsäljningen af kronans
tjenstemän). Under loppet af 1776–77 uppfördes 52
kronobrännerier i olika delar af landet, dock ojämt
fördelade. Flere län hade blott ett hvar, men andra
2 eller 3, Stockholms län 4 (utom 4 i hufvudstaden)
och Östergötlands 5. De flesta voro anlagda i
städerna. Kronans utgifter för deras iståndsättande
uppgingo fore 1777 års slut till 435,815 rdr sp. (mer
än 3 gånger den beräknade summan). Dertill kommo
90,000 rdr sp. för spanmålsinköp. Snart visade det
sig, att icke alla arrendatorer kunde fullgöra sina
förbindelser. Afsättningen var nämligen i många
orter mycket trög dels till följd af den olofliga
bränningen, dels emedan arrendatorerna ej kunde
täfla med kronan, som genom kronobetjeningens biträde
hade lättare att afsätta sitt bränvin. Man anställde
derför 1778 riktiga skallgångar efter lönnbrännare;
till och med presterna skulle förmana sina åhörare
att ej köpa annat bränvin än kronans och efterspana
lönnbrännarna. Men dessa åtgärder hade blott
öfvergående verkan. Allmogen började snart motarbeta
kronobrännerierna, och de stränga förordningar, som
utfärdades, ökade missnöjet. Detta var helt naturligt,
då konungen 1780 förordnade om ofta återkommande
visitationer, anställde spioner och stadgade,
att allmogens under offentligt förvar befintliga
bränneriredskap skulle sönderslås m. m. Länsmännen
och deras biträden drogo omkring och utöfvade en
verklig terrorism, väckte folket midt i natten för att
visitera m. m. Det kom understundom till verkliga
bataljer mellan bönderna och kronobetjeningen,
och på vissa orter, t. ex. i Kalmar län, befarade
man ett verkligt bondeuppror. Största skulden
till dessa öfverdrifter hade Wrangel; han måste
emellertid afgå ur direktionen i slutet af år
1780, hvarefter Liljencrans lyckades betydligt
mildra systemet. Äfven i ekonomiskt afseende
vidtogos då några förändringar. Så började man
1781 att lösa tillbaka arrenderätten. 1787 var
hela antalet brännerier 61, af hvilka 14 voro
utarrenderade. Produktionen, som under åren 1778–80
hållit sig vid
250,000 tnr årlig afverkning, steg 1781, då kronan
hade öfvertagit konungens stora bränneri vid
Gripsholm, till 300,000 tnr och nådde sin höjdpunkt
1785, då 327,000 tnr brändes, hvilket efter 18 kannor
på tunnan motsvarade nära 6 mill. kannor. Kronans
vinst beräknades 1780 till nära 500,000 rdr sp. Sedan
Wrangel detta år afgått, började vinsten aftaga
till 300–400 tusen rdr sp. årligen, och 1785 var den
endast 136,666 rdr. I sjelfva verket gick affären de
sista åren med förlust, som till sist var bokförd
till 517,295 rdr, ehuru den i verkligheten var
större. Dertill kom att kronobränvinsbränningen
i högre grad än något annat bidrog att försvaga
konungens popularitet och derigenom hans politiska
ställning i landet. De moraliska följderna voro än
sorgligare: Ȍ ena sidan den demoralisation, som
under myndigheternas skydd och uppmuntran spreds
från kronans brännerier och lagerställen samt de
tusentals krogar, som utplanterats öfver hela riket
utefter de allmänna färdvägarna, ofta anlagda invid
kyrkor för att fånga den till gudstjenst församlade
menigheten; å andra sidan lönnbränningen med dess
styggelser, lagbrott, spionerier och beslag, hat,
hämd och våldsamheter, rättegångar och meneder,
tusentals familjer bragta till tiggarstafven,
medan husfadern försonade sitt brott på fästning,
och såsom resultat af det hela en tillbakagång både
i moraliskt, socialt och ekonomiskt hänseende.»
Äntligen fann konungen för godt att d. 14 Juni 1787
upphäfva kronobrännerierna och medgifva, »att
bränvins bränning så till husbehof som afsalu måtte
till nationen upplåtas emot en viss afgift till
K. M:t och kronan». Om denna afgift underhandlade
sedan landshöfdingarna med allmogen sockenvis,
och i allmänhet lyckades regeringen få de afgifter
godkända, som den föreslagit, ehuru i synnerhet
adeln sökte hindra öfverenskommelserna dels af
sin vanliga oppositionslusta, dels till följd af
den i konstitutionelt afseende betänkliga åtgärden
att förskaffa kronan en inkomst genom beslut på
sockenstämmorna. Den nya bränvinsförordning, som
reglerade förhållandena efter kronobränneriernas
afskaffande, utkom d. 21 Jan. 1788, men daterades
d. 20 Dec. 1787. Jfr C. T. Odhner: »Sveriges
pol. hist under konung Gustaf III:s regering», II.
J. Fr. N.
Kronoflagg. Se Örlogsflagg.
*Kronohemman. 1896 utgjorde statsverkets inkomst
af utarrenderade kronohemman omkr. 2,5 mill. kr. —
Se K. förordn. d. 26 Jan. 1894 ang. hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, kap. VII.
*Kronologi. En för Sverige särskild tidräkning fanns
under början af Karl XII:s regering. Se Nordiska
kriget (slutet). Jfr E. Hildebrand: »Den svenska
tideräkningen 1700–1712» (1882; i Stockh. Reallärov:s
program). (Å sp. 122, r. 34 står Oktoëteris bör
vara Oktaëteris).
*Kronomarker. Afvittringen är numera (1897) i
allmänhet afslutad, om den också ej å alla håll —
såsom i vissa delar af Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker — är slutligt fastställd. Efter
afvittring och storskiften af kronomarker hade
vid 1895 års utgång inalles 3,461,296 har blifvit
afsatta till kronoparker. Kronomarkerna upptogo vid
samma tid en areal af 956,225 har, belägna i Norr-
och Vesterbottens län. H. Szs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
