Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kivusjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klenke. Karoline Luise von. Se under Karsch, A. L.
*Kleomenes, bildhuggare, är icke den mediceiska
Venus mästare, såsom man förut antog på grund af
inskriften; denna härstammar nämligen bevisligen
från 1600-talet. J. K–e.
*Klesheim, A. von, dog 1884.
*Kletke, G. H., afled 1886 i Breslau.
Kleve, Stella, psevdonym. Se Malling, I. M. Suppl.
*Kliefoth, T. F. D., afled 1895 i Schwerin.
Klimatoterapi. Se Medicin, sp. 1214.
*Klinckowström, R. M., föddes i Stockholm (ej på Graneberg). Han
omvaldes 1886 och 1895 af Elfsborgs läns landsting
till ledamot af Första kammaren. — Hans son Axel
Alexander Camille Rudolf Emanuel, f. i Darmstadt
d. 24 Dec. 1867, filos. doktor i Würzburg 1895 och
docent i zoologi vid Stockholms högskola s. å., har
företagit forskningsresor till Spetsbergen (1890) och
Surinam (1891), hvilka han beskrifvit, och utgifvit
arkaiserande dikter (Svipdag Egilssons saga, 1894,
Fornsånger, 1895).
Klinger, Max, tysk grafisk konstnär, målare,
bildhuggare, född d. 18 Febr. 1857 i Plagwitz vid
Leipzig, var 1873–75 elev af K. Gussow och sedermera
af akademien i Berlin. Der utställde han 1878
oljetaflan Promenerande och en uppseendeväckande
serie af 8 pennteckningar Öfver temat Kristus
(i Nationalgalleriet). Vid denna tid började K.,
utan att dervid ega någon verklig lärare, egna sig
åt radering. Redan i sina första etsningar, Raderade
skisser (8 blad, 1878–79), Räddningar af Ovidii offer
(15 blad, 1878), Eva och framtiden (1880), Intermezzi
(12 blad, 1880), Amor och Psyche (46 blad, 1880)
samt Parafras öfver fyndet af en handske (1880),
röjde K. en utomordentlig begåfning såsom grafiker
och en genialisk konstnärlig individualitet. Det
största inom den samtida tyska konsten, Menzels
kraftiga realism, Böcklins yppiga fantasi och fasta
plastik, hafva befruktande inverkat på K:s djupa
originalitet. Vidsträckta resor (till Bruxelles
1879, München 1880, Paris 1883–86, Rom 1888–93)
hafva bidragit till hans utbildning. Sedan 1893 är
K. bosatt i Plagwitz. Separatutställningar af hans
verk voro anordnade i München 1891, Berlin 1894
och Köpenhamn 1897. Han erhöll stora guldmedaljen i
Wien 1895 och Dresden s. å. samt kallades s. å. på
lysande vilkor till lärare vid akademien i Wien, men
afböjde anbudet. Hans gravyr-verk (inemot 300 blad)
äro utom de ofvan nämnda: Landskap (4 blad), Ett lif
(20 blad, 1881–84), Dramer (10 blad, 1881–83), En
kärlekshistoria (10 blad, 1879–87), Vom Tode. I (10
blad, 1881–89), Vom Tode. II (12 blad, 1885–97) och
Brahmsphantasie (44 blad, 1894), hvarjämte han utfört
en mängd enstaka blad, såsom Hexa och fladdermus,
Amor skjuter på en flicka m. fl., tillfällighetsblad
(hvaribland ett festblad till Menzels ära), ex-libris,
illustrationer samt 4 reproduktioner efter taflor
af Böcklin. Museerna i Dresden, Leipzig och Berlin
ega rika samlingar af K:s handteckningar och
gravyrverk. K. har uppträdt äfven såsom målare med
Paris’ dom (1891, privatgalleri i Trieste), Pietà
(1893, galleriet i Dresden), L’heure
bleue (privatgalleri i Hamburg), Korsfästelsen, Nymf
vid stranden, Kristus i Olympen m. fl., hvarjämte han
på de sista åren utfört några verk i färgad skulptur,
såsom Salome och Kassandra (bägge i Leipzigs museum)
och Beethovens apotheos.
K. är nutidens berömdaste mästare inom de grafiska
konstarterna. I fråga om sjelfva tekniken är han
banbrytande genom den outtömliga uppfinningsrikhet,
hvarmed han för hvarje gång finner just det
förfaringssätt, som bäst lämpar sig för hans
konstnärliga afsigt och förstår att i ett och samma
blad kombinera och låta samverka olika slag af den
grafiska konstens redskap (grafstickel, radernål,
diamant, aqvatinta, mezzotint etc.). Detta riktande
och denna förfining af tekniken möjliggör en oändlig
smidighet och omvexling i teckning, modellering
och koloristisk verkan, hvilken senare hos K. ofta
är så stark, att man talat om hans »tonmålning på
kopparplåt» (W. Bode) eller hans »raderingstaflor»
(F. H. Meissner). Men K. är ej blott en teknikens
mästare, hans verk äro fyllda af det rikaste ande-
och skönhetsinnehåll. I sin djupt filosofiskt
reflekterande tänkareläggning liksom i föreningen
af den strängaste realism i naturstudiet och
en sublim idealism i fantasien påminner K. om
Dürer, på samma gång som han i sin klassiskt
skolade känsla för menniskokroppens plastiska
skönhet och sinneverldens härlighet samt en yster
grotesk humor erinrar om Böcklin. Han är äfven en
äkta modern ande, som ofta gripit sina stoff ur
nutidslifvet. I hithörande verk (»Ett lif», »Dramer»,
»En kärlekshistoria») är han dock mindre stor än i
de rena fantasiverken, af hvilka de sist utförda,
»Vom Tode» och »Brahmsphantasie» (af hvilka Sveriges
Nationalmuseum eger ett af de 150 exemplaren), äro
de mest storslagna. Alltmer har K. genom trägna
studier bortarbetat den svaghet i figurteckning,
som ofta vidlådde hans tidigaste arbeten och
framstår numera som en af alla tiders störste
och dertill produktivaste tyske konstnärer. Äfven
som en fin och skarpsinnig estetisk tänkare har
K. dokumenterat sig i broschyren Malerei und
zeichnung (1891), i hvilken han karakteriserar den
sjelfständiga (icke-reproducerande) gravyrkonsten,
»die griffelkunst», såsom en fantasiens och
subjektivitetens konst, framför andra befryndad med
poesien och musiken. Ett stort, rikt illustreradt
»Klingerwerk», med text af F. H. Meissner, utkom 1896.
J. K–e.
*Klingspor, svensk adlig ätt. Dess ursprung från
Franken är obevisligt. Äldste med full säkerhet
kände stamfadern lefde i midten af 1400-talet;
hans son Mattias fick 1507 en förläning i Livland;
dennes söner Stefan och Georg blefvo stamfäder för en
svensk och en preussisk hufvudgren. Stefans son var
den i hufvudart. nämnde Johan, som öfverflyttade till
Sverige och trädde i hertig Johans af Östergötland
tjenst. Hans son (ej sonson) Staffan introducerades
1633 på riddarhuset. (Se Wrangel och Bergström:
»Sv. adelns ättart. ifrån år 1857»). — Karl Arvid
K. blef 1881 major i armén samt tog s. å. afsked från
Lifregementets dragonkår och 1894 ur dess reserv. 1883
adopterades han såsom friherre för sig och sina
efterkommande af den siste preussiske friherren
O. M. v. Klingspor. K. har utgifvit bl. a. Den med
sköldebref förlänade men ej å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
