Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönlandsfalken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kritsystemet är representeradt på Nugsuak-halfön
och Discoön på vestkusten och innehåller på sina
ställen brytvärda kollager. De äldsta
kritbildningarna, komelagren (argon) äro rika
på ormbunkar, cycadeer och barrträd, medan i
de deröfver följande atane-lagren (cenoman)
löfträd äro mycket allmänna tillhörande tropiska
former, såsom brödfruktsträd (Artocarpus), Ficus,
Eucalyptus m. fl., hvarjämte finnas Cyas-arter,
trädartade ormbunkar (Dicksonia) o. s. v. De yngsta
kritlagren, patoot-lagren (senon), innehålla äfven
marina djur, såsom Inoceramus o. a. Tertiärsystemet
har på vestkusten ungefär samma utbredning som
kritsystemet. Det är rikt på växtförande lager
och innehåller äfven kolflötser, hvarjämte på Harön
finnes ett fossilt harts (retinit). Af växtfossilen
må nämnas sequoior, valnötsträd, popplar, magnolior
m. fl. Äfven från östra kusten, hvars geologi n. om
71° är alltför ofullständigt känd, äro tertiära
växtfossil hemförda (från 74° 33’ n. br.). I
basalten på Discoön har man flerestädes funnit
gediget jern och deraf äfven dragit den slutsatsen,
att de stora Nordenskiöldska jernblocken äro af
telluriskt ursprung. Härvid är dock att märka,
att de af Ross förut omnämnda jernblocken vid Kap
York, af hvilka Peary 1895 lyckades hemföra två (det
största vägande 3 tons), medan det allra största måste
qvarlemnas, icke synas förekomma i förbindelse med
basalt. Under istiden hade inlandsisen en betydligt
större utsträckning än nu, så att äfven det nu isfria
kustlandet mer eller mindre fullständigt var betäckt
af densamma. Sedermera har landet — alldeles såsom
Skandinavien — undergått en sänkning, som bragte
de lägre delarna under hafsytan, och denna sänkning
efterföljdes af en höjning. Det forna antagandet af en
nu pågående sänkning af södra Gr. har icke bekräftats
af nyare undersökningar. Efter Nordenskiölds vandring
(»den andra Dicksonska expeditionen») in öfver
inlandsisen 1883, Nansens berömda färd öfver densamma
från östra kusten till den vestra (något n. om 64°
n. br.) 1888, Pearys och E. Astrups vandring på
isen från Inglefield Gulf till G:s nordligaste del
1892 samt dansken T. V. Gardes isvandring n. om
Julianehaab 1893 har man vunnit en väsentligt ökad
kännedom om inlandsisens form och beskaffenhet. Den
kan förliknas vid en sköld, som norrut blir
bredare och på samma gång jämnare, och den af
Garde observerade kullrigheten nära inlandsisens
sydspets synes vara större än annanstädes. Den
högsta punkt af inlandsisen, som Nansen passerade,
låg 2,716 m. ö. h., men norrut tycktes den vara ännu
högre. Peary och Astrup nådde en höjd af vid pass
2,400 m. Inlandsisens mäktighet (tjocklek) anses
af Nansen vara minst 1,700–2,000 m. öfver dalar och
jämnare partier af underlaget. Inlandsisen bildar en
köldpol midt emot den sibiriska och på ungefär samma
afstånd från kusten som denna. Medeltemperaturen för
Jan. på 2,000 m. höjd belöper sig till – 40° C.
Antalet kända kärlväxter från hela G. belöper sig till
omkr. 375. Det är endast i områdets allra sydligaste
del (s. om 82° n. br.) och företrädesvis på vestkusten
som en verklig björkregion förekommer: glasbjörk
(Betula Odorato), buskar af rönn (Sorbus americana),
ett slags dvärgbjörk (Betula glandulosa), al (Alnus ovata), gråvide
(Salix glauca), en m. fl. Der har man med framgång på
senaste tiden planterat gran. Hufvudmassan af floran
utgöres af den arktiska florans cirkumpolära arter,
medan vestkusten har en stark tillsats af amerikanska
element, hvilka finnas äfven i nordöstra G. Å andra
sidan har en del europeiska arter i G. sin vestgräns.
Nordöstra G:s däggdjursfauna öfverensstämmer
med det arktiska Amerikas genom förekomsten af
myskoxen (Ovibos moschatus), halsbandslemmeln
(Myodes torquatus) och hermelinen. Denna fauna är
på östkusten icke iakttagen s. om Scoresbyfjorden,
på vestkusten icke s. om Melville Bay.
Äfven östkusten är i motsats till uppgiften i
hufvudart. (sp. 142) bebodd. Hösten 1884 utgjordes
innevånareantalet der, enligt G. Holm, af 548 pers.,
af hvilka 413 bodde vid Augmagsalik (65° 35’–65°
45’ n. br.), der danskarna sedermera anlagt en
koloni. Ännu nordligare, på Clavering-ön, straxt
n. om 74° n. br., råkade Clavering 1823 ett antal af
12 eskimåer, men senare expeditioner hafva ej funnit
sådana n. om 70° n. br.
Af nyare forskningar om G. må utom Nordenskiölds,
Nansens och Pearys (dennes resor 1894 och 1895
blefvo utan resultat) ofvan nämnda tillläggas
följande. Lockwood, som under Greelys öfvervintring
1881–83 på Grinnelland, nådde 83° 24’ n. br. på den
grönländska sidan, antog, att G. är en ö. I sjelfva
verket trodde sig Peary 1892 kunna iakttaga, att den i
Lincoln Sea utmynnande Nordenskiöld Inlet fortsätter
till Inde-pendence bay på G:s östkust och sålunda
utgör gränsen för G:s egentliga fastland. Genom
den danska öfvervintringsexpeditionen 1891–92
under C. Ryder blef Scoresbyfjorden på östkusten
väl utforskad. Af den allra största betydelse
för kännedomen om G. har varit upprättandet af
de af danska staten bekostade, på F. Johnstrups
initiativ igångsatta, under ledning af en särskild
kommission ställda systematiska undersökningarna af
danska G. sedan 1876. Resultaten offentliggöras i
»Meddelelser om Grönland» (17 häften, 1896). A. G. N.
Uppgiften i hufvudart., sp. 145, att Fredrik II
1585 föranstaltade ett försök att återfinna G. är
oriktig; han föranstaltade två försök (1579,
1581), som misslyckades. Om G:s äldsta tid se
F. Jonsons förträffliga uppsats: »En kort udsigt
över den islandsk-grönlandske kolonis historie»
(i »Nord. tidskr.», 1893).
Grönlandsfalken, zool. Se Jagtfalken.
Grönlandsstek, sjöv. Se Stek.
*Grönlund, J. U., afled i Stockholm d. 3 Nov. 1884.
Grönländska papegojan, zool. Se Lunneslägtet.
Grönpil, bot. Se Hvitpil.
Grönsaft, grönsaftkur. Se Maskros.
Grönsand, miner. Se Glaukonit.
Grönsandskalk, geol. Se Sandkalk.
*Grönspettar. Se äfven Hackspettslägtet.
Grön starr. Se Glaukom.
Grönvide, bot., namn på Salix nigricans.
Grönvold, Markus Frederik Steen, norsk
arkitektur- och porträttmålare, f. i Bergen d. 5 Juli
1845, blef 1864 student samt reste 1866 efter aflagd
»anden examen» till Köpenhamn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
