Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han efter sitt uppträdande i kammaren nedlade
sitt mandat, »emedan man nekade honom tribunens
frihet», återvaldes han i tre departement. Då
beslöto Ferry och hans anhängare samt de sansade
republikanerna att med kraft uppträda emot honom,
under det att Floquet skulle göra honom oskadlig
genom att framlägga ett demokratiskt förslag
till författningsändring. Men alla försök att
beröfva honom hans popularitet misslyckades. Denna
ökades tvärtom genom den ställning han intog till
Panamakanalfrågan. Detta företag, hvars aktier
mestadels egdes af hundratusenden små kapitalister,
var nära att gå under. Endast genom att besticka ett
antal deputerade fick bolaget (April 1888) kammarens
tillåtelse till ett nytt lotterilån på 600 mill. frs
och till ett garantilån på 120 mill. För att stärka
sin popularitet yrkade Boulanger, att staten skulle
öfvertaga räntegarantien för Panamalånen. Men hvarken
regeringen eller kammaren ville vara med härom,
utan den senare vägrade i Dec. bolaget t. o. m. ett
betalningsuppskof på 3 månader. Boulanger uppträdde nu
med än större ifver för bolaget, som d. 26 Jan. 1889
förklarade sig insolvent. Dagen derpå besegrade
Boulanger med stor majoritet regeringens kandidat
vid ett partielt val i Paris. För att hindra honom
att vid nästföljande allmänna val uppställa sig som
kandidat i så många departement, att valen skulle
få karakteren af ett plebiscit, genomdref Floquet
återinförandet af arrondissementsval (Jan. 1889), men
då kammaren afböjde hans förslag till en grundligare
revision, afgick han. Tirard bildade d. 21 Febr. ett
kabinett, som bestod mest af opportunister, och
som lyckades krossa Boulanger. Förtjensten härför
tillkom egentligen den kraftfulle inrikesministern
Constans. Denne upplöste i Mars 1889 Patriotligan,
som helt och hållet ställt sig i Boulangers tjenst,
och lät väcka åtal mot dess ledande män såsom
farliga för staten. Den 4 April 1889 lät han anklaga
Boulanger sjelf för sammansvärjningar och attentat
mot statens bestånd, och kammaren gaf härtill sitt
samtycke. Boulanger flydde till utlandet och var från
denna stund alldeles ofarlig. En lag antogs i Juli
1889, som förbjöd en kandidat till deputeradekammaren
att uppställa sig i flere valkretsar på en
gång. Man kunde i ro fira minnet af den stora
franska revolutionen, till hvars högtidlighållande
en verldsutställning hölls i Paris. Den storartade
framgång, som denna hade, stärkte regeringens
ställning; vid valen d. 22 Sept. tillföllo af
573 platser 366 republikanerna; monarkisterna
förlorade 42 platser af de 200 de förut innehaft,
och boulangisterna erhöllo blott 49, mest i Paris
och med tillhjelp af monarkisterna. Många af deras
deputerade förklarades dock sedan af kammaren med
orätt valda, och deras val kasserades. Ransakningen
mot Boulanger slutade d. 14 Aug. med att han dömdes
att för lifstiden hållas internerad å en befäst
plats. Den 1 Mars 1890 afgick Constans, missnöjd med
åtskilliga af Tirards eftergifter åt radikalerna,
ur ministèren, som derigenom förlorade all kredit
och d. 14 Mars inlemnade sin afskedsansökan. Den
närmaste orsaken till frihandlaren Tirards fall var
att kammarens majoritet efter de sista valen blifvit
protektionistisk. Det af Freycinet
bildade nya kabinettet, i hvilket Constans åter blef
inrikesminister, mottogs med stort förtroende
både af kammaren och folket; blott de värste
radikalerna voro missnöjda med det. Både dessa och
monarkisterna voro nu alldeles utan inflytande, och
regeringens anseende höjdes genom finansministern
Rouviers kloka förvaltning, som understöddes af det
stigande välståndet i landet. Detta framgick bl. a. af
utomordentligt höga exportsiffror för senare delen af
1889. Den yttre politiken, som under de senare åren
icke varit af någon betydelse, började nu åter få en
sådan. Tysklands närmande till England efter Bismarcks
fall samt de nya anslag till militära ändamål, som
regeringarna i Tyskland och Österrike-Ungern samtidigt
begärde, framkallade i F. en längtan att vinna förbund
med Ryssland. Man sökte vinna detta land genom att
befordra dess politik i Vatikanen och i Bulgarien samt
genom att arrestera och döma ett antal nihilister, som
tillverkade bomber i Paris. Ryske kejsaren svarade med
att i Mars 1891 förläna Carnot Andreasorden. I
Juli s. å. afsändes en fransk eskader under amiral
Gervais till Kronstadt, der förbrödringsfester egde
rum mellan fransmän och ryssar. Hela F. jublade, och
då Ryssland samtidigt, sökte ett lån å 500 mill. frs i
F., blef detta sju gånger öfvertecknadt. Äfven påfven
närmade sig vid denna tid den franska republiken. Han
gillade den af kardinal Lavigerie uttalade meningen
att det franska presterskapet skulle ansluta sig till
republiken, och dermed förlorade monarkisterna ett
starkt stöd. En ny konflikt mellan republiken och
de klerikale höll emellertid på att utbryta såsom
följd af några fransk-fientliga demonstrationer
af folket i Rom, hvilka framkallats af en fransk
pilgrim, men den afvärjdes af påfven, som uppmanade
(Jan. 1892) F:s katoliker att till religionens
skydd ansluta sig till republiken. Detta medförde,
att 40 monarkistiska deputerade öfvergingo till
republikanerna och att en kristlig förening, som
varit en härd för agitationen mot republiken,
upplöstes. Under år 1891 höjdes ytterligare
tullarna, och regeringen fick i de konservativa
tullvännerna ett kraftigt stöd mot radikalerna. Men
ett i Febr. 1892 framlagdt förslag till lag om
religiösa sällskap störtade kabinettet. Förslaget
väckte de konservatives missnöje, enär de fruktade,
att regeringen skulle använda det till ett vapen
mot de religiösa ordnarna. Då ministèren insåg sitt
missgrepp och ville återtaga förslaget, uppväckte den
de radikales vrede. Sålunda angripen från både höger
och venster, led den ett nederlag i kammaren, hvilket
förmådde Freycinet att d. 19 Febr. 1892 begära sitt
afsked. Loubet blef ministerpresident, men den nya
ministèrens politik blef lik den gamlas (de fleste
af det förra kabinettets medlemmar hade ingått i det
nya). Att dock missnöjet bland de lägre folkklasserna
var stort, visade de talrika dynamitattentaten i Paris
och arbetsinställelserna. I sina grundvalar skakades
republiken genom den katastrof, som framkallades
genom rättegången mot ledarna af Panamabolaget. Efter
många uppskof beslöt regeringen kriminelt åtal
mot dem d. 15 Nov. 1892, och d. 21 s. m. anklagade
boulangisten Delahaye i kammaren 150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
