Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias af Nisibis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mülhausen och Gebweiler, finnas stora
mek. verkstäder. Textilindustrien, som 1892
drefs i 430 olika etablissement (spinnerier,
väfverier, färgerier och klädesfabriker) med
1,886,600 spindlar och 31,000 väfstolar, har
sitt hufvudsäte i öfre Elsass, i Mülhausen,
Kolmar och Vogesernas dalar. Andra mera vigtiga
industrier äro tillverkningen af glas i den
lothringska delen af Vogeserna, porslin och lerkärl i
Saargemünd, musserande viner samt gåslefverpastej i
Strassburg. — Jernvägarna, hvilka 1894 hade en längd af
1,665 km., tillhöra, med undantag af några nybyggda
sekundärlinier, Tyska riket (1,482 km.). Vigtigast
af kanalerna (tills. 446 km.) äro Rhen–Rhônekanalen,
Rhen–Marne-kanalen och Saars kanal.
Författning och förvaltning. Lagar, rörande
rikslandet, utfärdas af kejsaren med förbundsrådets
bifall, sedan E.-L:s representation, landsutskottet,
antagit dem; kunna regering och landsutskott ej
enas, förbehålles tyska riksdagens medverkan
vid landslagstiftningen. Landsutskottet (der
landesausschuss) räknar 58 medlemmar, valda för
3 år: 34 af och bland landstingens medlemmar
(bezirkstage), 4 af de fyra största städernas
kommunalråd och 20 af elektorer valda af de
öfriga kommunalråden. Öfverläggningsspråket
är tyska. I spetsen för förvaltningen står en
kejserlig ståthållare, som residerar i Strassburg
och har vid sin sida en minister med en ansvarig
statssekreterare såsom chef och delad på fyra
afdelningar: för inrikes ärenden, för kult och
rättsväsende, för finanser, industri och domäner
samt för jordbruk och allmänna arbeten, hvar och en
under en understatssekreterare. Såsom rådgifvande
myndighet fungerar ett statsråd (staatsrath),
bestående af högre ämbetsmän och 8–12 af kejsaren
utnämnde medlemmar, af hvilka 3 efter förslag af
landsutskottet. I tyska Förbundsrådet är E.-L. icke
representeradt, dock kan ståthållaren befullmäktiga
kommissarier att i förbundsrådet representera
rikslandets intressen. — För den inre förvaltningen är
E.-L. deladt i 3 bezirk under hvar sin president (i
Strassburg, Kolmar och Metz); under bezirken sortera
20 kretsar med hvar sin kretsdirektor. (Strassburg
och Metz bilda sjelfständiga stadskretsar under
bezirkspresidenten.) Representationen i ett »bezirk»,
bezirkstag, är ett slags landsting (en medlem för
hvarje kanton), som väljer en del af medlemmarna
i landsutskottet, besluter öfver sitt områdes
hushållning och fördelar repartitionsskatterna på
de olika kretsarna. På samma sätt har kretsen sin
representation, kreistag. — Under oberlandesgericht
i Kolmar såsom högsta domstolsinstans sortera 6
landgerichte och 75 amtsgerichte. — Budgeten för
1896–97 upptog inkomster till 52,44 mill. mark
och utgifter till 51 mill. mk; dessutom finnes en
e. o. budget (inkomster 1,87 mill.; utgifter 3,38 mill. mk). — I rikslandet
äro förlagda 15:de och 16:de samt delar af 14:de
armékåren. Af de många fästningarna från franska
tiden hafva bibehållits endast Strassburg, Metz,
Diedenhofen (Thionville), Neu Breisach och Bitsch, de
båda förstnämnda förstärkta genom en mängd yttre fort.
Historia. Genom lag af d. 9 Juni 1871 förenades
E.-L. med Tyska riket såsom »omedelbart riksland»
och styrdes diktatoriskt af förbundsrådet
till d. 1 Jan. 1874, då Tyska rikets
författning trädde i kraft. Redan d. 30 Sept. 1871
inrättades landet efter mönstret af en preussisk
provins, under en »oberpresident», von Möller,
men vissa regeringsfunktioner förbehöllos
rikskansleren. De många förmåner, som den tyska
regeringen visade landet, såsom ersättning för
förluster under kriget, nedsättning i skatterna m. m.,
födde inga vänligare känslor mot Tyskland. Stor
upphetsning framkallade »optionsfrågan». Genom
Frankfurtfreden hade bestämts, att alla i
E.-L. boende skulle till d. 1 Okt. 1872 få sjelfva
afgöra om de för framtiden ville vara fransmän
eller tyskar. Den, som valde det förra, måste dock
flytta till Frankrike; men af 160,878 personer,
som opterade för Frankrike, öfverflyttade blott
49,926. De qvarstannande betraktades som tyskar och
behandlades som förbrytare, när de sökte undandraga
sig värnpligt o. d. Kommunalrådet i Strassburg
upplöstes 1873. Vid det första valet af medlemmar
i tyska riksdagen (1874) valdes 10 klerikala och 5
liberala, alla tyskfiender, hvilka vid sitt första
uppträdande i riksdagen högtidligen protesterade
mot E.-L:s införlifvande i Tyskland. I riksdagens
förhandlingar togo de ingen del. Emellertid bildades
inom landet ett nytt parti, »avtonomisterna»,
hvilka insågo det gagnlösa i att protestera mot
Tyskland och fordrade, att E.-L., liksom andra
tyska riksland, skulle få förvalta sig sjelft. Vid
riksdagsvalen 1877 vunno de 5 platser i riksdagen
från de protesterande. Genom ståthållareskapets
inrättande enligt lag af d. 4 Juli 1879 fick slutligen
landet större sjelfständighet. Fältmarskalken
E. von Manteuffel (1879–85) sökte såsom ståthållare
vinna folket, särskildt de högre klasserna, genom
mildhet och eftergifvenhet, utan att dock lyckas. Vid
riksdagsvalen 1881 och 1884 valdes endast klerikale
och protestpartiets män. Strängare åtgärder vidtogos
då. 1881 förbjöds det franska försäkringsagenter
att drifva sin verksamhet i rikslandet, tidningar
undertrycktes, optanter, som återvände från Frankrike,
blefvo utvisade, och det bestämdes, att tyska språket
ensamt skulle användas i landsutskottet. Ståthållaren
furst Klodwig v. Hohenlohe (1885–94) syntes till
en början kunna lugna sinnena, men 1887 valdes idel
protesterande, hvilket framkallade nya mått och steg
från regeringens sida. Alla föreningar, som stodo i
någon förbindelse med franska patriotligan och som
icke intogo tyskar såsom ledamöter, blefvo upplösta;
förordningar utfärdades mot yttringar af fientlighet
mot Tyskland, mot franska officerares vistande
i landet, mot utländingars rätt att arrendera
jagten; riksregeringen fick rätt att vid behof
utse lämpliga personer till kommunalämbetsmän på
landsbygden. Slutligen (1889) påbjöds det tyska
språket såsom enda språk vid domstolarna. Den
mest ingripande åtgärden var dock införande af
passtvång för alla öfver tysk-franska gränsen kommande
utländingar (1888). Vid riksdagsvalen 1890 framträdde
omsider symtom af ett närmande till Tyskland, i det
att 5 af de valda icke voro separatister. 1891 blef
passtvånget till största delen upphäfdt, hvilket
mycket bidrog till att lugna sinnesstämningen, som
numera är mot Tyskland vänligare än någonsin. När
furst Hohenlohe i Okt. 1894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
