Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk endosmos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
*Elektrolys. Å sp, 387, r. 13 uppifr. står atomvigter,
bör vara eqvivalentvigter.
Elektrolytisk dissociation. Se Dissociation. Suppl.
Elektrometallurgi, elektricitetens användning för
urskiljande af malmer ur metaller: dels särskiljande
af magnetiska och omagnetiska malmer, dels smältning
medelst elektrisk ström, dels elektrolys ur
metallsalter. Så t. ex. framställes för praktiska
ändamål aluminium uteslutande genom smältning på
elektrisk väg. Koppar erhålles ren bäst genom den
rostade malmens lösning i syror och derpå följande
fällning medelst elektrisk ström. Under de senaste
åren har De Laval (se denne. Suppl.) anställt
omfattande försök att på ettdera af ofvannämnda sätt
framställa äfven jern.
*Elektrometer. Den tyske fysikern Bellmann
konstruerade ett instrument, i hvilket en i den
magnetiska meridianen upphängd magnet stod i beröring
med tvänne kulor. När dessa laddades, fick magneten
en del af laddningen och stöttes derför bort från
kulorna, till dess att den verkande magnetiska kraften
höll den elektriska i jämnvigt. Mycken likhet med
denna elektrometer har Brauns, vid hvilken en
lodrätt hängande nål på liknande sätt aflägsnas från
sitt jämnvigtsläge, tills tyngdkraften eqvilibrerar
den elektriska kraften. En betydlig förbättring i
elektrometrarnas konstruktion infördes 1873 af Sir
W. Thomson (numera lord Kelvin). Han konstruerade
då sin s. k. absoluta elektrometer och Thomsons
qvadrantelektrometer, hvilken vanligen användes på
fysiska laboratorier. I den »absoluta elektrometern»
mätes attraktionen mellan en liten platta (omgifven
af en s. k. skyddsring) och en stor platta på kändt
afstånd från den förra, hvilka ega olika elektrisk
potential. Attraktionens storlek bestämmes genom
vägning. I qvadrantelektrometern hänger en visare af
formen 8 inuti en platt cylindrisk dosa af metall,
hvilken är uppskuren längs två mot hvarandra
vinkelräta diametrar, så att fyra metallqvadranter
(deraf namnet) uppstå. Dessa äro förbundna genom
metallisk ledning, så att två och två, som ej stå
bredvid hvarandra, hafva samma elektriska potential
(se d. o.). Är exempelvis det ena qvadrantparet
laddadt negativt, det andra positivt, och visaren
laddad positiv, så drages visaren in mot det
negativt laddade qvadrantparet. Visarens afvikning
från hans jämnvigtsläge, hvilket bestämmes af
upphängningstråden, afläses medelst en spegel,
fäst vid visaren, och skala på öfligt sätt. Detta
instrument, särskildt en modifikation af detsamma
utförd af Mascart, användes mycket i laboratorierna.
En elektrometer, byggd efter en helt annan princip, är
den af Lippmann uppfunna kapillar-elektrometern. Dess
vanliga konstruktion är följande. Ett glasrör
är utdraget i en fin spets (kapillar). Röret med
spetsen nedåt fylles med qvicksilfver. Qvicksilfret
rinner dock ej ut på grund af kapillariteten. Spetsen
doppas i ett kärl med vatten och svafvelsyra, som får
beröra qvicksilfret, och under hvilken ett lager af
qvicksilfver hvilar. Qvicksilfret i röret är förbundet
med en elektrisk ledningstråd, det på bottnen af
kärlet med en annan. Ledes nu en elektrisk ström från
den senare genom svafvelsyran till den förra,
polariseras qvicksilfret af utfäldt väte (i ytteist små
mängder). Derigenom ändras kapillariteten och
qvicksilfrets läge i kapillaren, som är något
konisk. Lägeändringen är beroende på elektromotoriska
kraften hos det polariserande elementet; den afläses
medelst mikroskop. Med denna elektrometer kunna
emellertid endast små elektromotoriska krafter
(ej öfverstigande 0,8 Volt) direkt bestämmas.
S. A–s.
*Elektromotor (elektrisk motor) kallas äfven en sådan
maskin, som matas med elektrisk ström och frambringar
mekaniskt arbete. Se Elektrisk arbetsöfverföring och
Elektriska kraftmaskiner. Suppl.
*Elektroskop. Jfr Bohnenbergers elektroskop.
Elektrostatisk enhet, fys. Se Absoluta enheter. Suppl.,
sp. 21.
Elektroteknik (jfr Teknik), tillgodogörandet
af elektricitetens egenskaper för det praktiska
lifvet. — Elektrotekniker, person, som sysslar med
elektroteknik.
Elektrotekniska mätinstrument tjena till bestämning
af de elektriska storheter, hvilka äro af vigt för
bedömandet af en elektrisk anläggning, äfvensom för
uppskattandet af den energi, som i densamma förbrukas
och användes på olika platser. De vigtigaste af dessa
storheter äro strömstyrka, spänning, elektrisk energi
och motstånd. För bestämning af strömstyrkan och
spänningen användas vanligen instrument, som grunda
sig på strömmens magnetiska eller elektrodynamiska
verkningar, och hvilkas konstruktion varierar i
oändlighet; sådana instrument äro ampèremeter,
elektrodynamometer, voltmeter (se dessa ord). För
energiens bestämning använder man vid likriktad
ström elektricitetsmätare (se d. o. Suppl.) och
vid vexelström wattmeter (se d. o. Suppl.) samt
för motståndets bestämning jämförelse med
motståndsetaloner (reostater, motståndsenheter),
inlänkade i särskilda ledningskombinationer
(Wheatstones brygga, se d. o.) eller i förening med
särskilda galvanometrar (differentialgalvanometer)
o. s. v. J. G. H.
*Element, kem., grundämne (se d. o.). — Filos.,
qvalitativt enkelt urämne, hvaraf tingen ytterst
bestå. Flere grekiska filosofer antogo efter
Empedokles’ föredöme fyra element, nämligen eld,
luft, vatten och jord. Särskildt utvecklades närmare
denna lära af Aristoteles. I denna antika lära om de
fyra elementen hafva vi det första naiva uppslaget
till kemiens teori om de enkla kemiska ämnena.
S–e.
Elementarmagneter, fys. Se Molekylarmagneter.
*Elemi. Se vidare Icica.
Eleocharis, bot. Se Knappsäf.
Elephanta, klippö vid Bombay. Se Elefanta.
Elephas, zool. Se Elefantslägtet.
Eleusine Tocusso, bot. Se Tocusso.
*Eleusis. En fullständig utgräfmng af E:s ruiner
började 1882 under ledning af grekiska arkeologiska
sällskapet. Helgedomen omfattade ett stort antal
byggnader. Den heliga hallen (Grek. telesterion)
har ombygts flere gånger. 480 f. Kr. förstörde Xerxes’
här den äldre byggnaden, som antages hafva härrört
från Peisistratos’ tid, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
