Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eksjö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i 18 fattigdistrikt. I spetsen för hvarje
distrikt ställdes en af stadsfullmäktige
vald föreståndare. Hvarje distrikt åter
delades i 14 qvarter, hvart och ett med sin af
stadsfullmäktige för en tid af tre år utsedde
fattigvårdare. Fattigvårdarna, hvilkas antal således
utgjorde 252, egde att öfva den närmaste tillsynen
om de fattige och samvetsgrant vårda sig om deras
verkliga intressen. Dervid skulle iakttagas, att
endast fyra familjer komme på hvars och ens lott,
dels för att möjlighet till noggrann individualisering
skulle vinnas, dels. för att äfven strängt upptagna
personer, exempelvis stadens affärsmän, skulle
sättas i tillfälle att deltaga i arbetet. — Elberfeld
egde vid tiden för det nya fattigvårdssystemets
genomförande endast 56,000 innevånare, men icke
mindre än 2,948 understödstagare. 30 år senare,
1886, utgjorde antalet innevånare 113,000, men
understödstagarnas hade nedgått till 2,038. Och
ännu på senare tid, då innevånareantalet närmar sig
140,000, har det ursprungliga antalet fattigvårdare
visat sig vara tillräckligt. Samtidigt hafva
kostnaderna högst väsentligt nedgått, och man har
med mindre utgifter vunnit en bättre fattigvård. —
Organisationen är i hufvudsak alltjämt densamma, som
infördes genom den ursprungliga författningen af d. 9
Juli 1852. Framställning om understöd skall alltid
göras till qvarterets fattigvårdare. Honom åligger
att ofördröjligen personligen sorgfälligt undersöka
förhållandet och särskildt göra sig underrättad
om den hjelpsökandes arbetsförtjenst, insättning
i sparkassor m. m. dyl. Endast undantagsvis kan
han sjelf i trängande fall omedelbart lemna ett
mindre tillfälligt understöd. Annars skall hvarje
ansökan om fattighjelp genom honom föredragas
för distriktrådet. Detta råd, som utgöres af
distriktföreståndaren och de 14 fattigvårdarna
inom hans distrikt, sammanträder hvar fjortonde
dag, och understöd kan beviljas endast för tiden
mellan två sammanträden eller således högst för
14 dagar. Skall det förlängas, föredrages frågan å
nyo. Fattigunderstödet lemnas här, liksom för öfrigt
under de flesta andra system, dels genom »sluten»
fattigvård, då understödstagaren erhåller inträde i
arbets- eller försörjningsanstalt, dels genom »öppen»,
då han fortfarande får vistas i hemmet och understöd
erhålles i form af lifsmedel, kläder, husgeråd, fri
skolgång, fri läkarevård, begrafningshjelp eller
i penningar. Det är distriktrådet, som för hvarje
särskildt fall bestämmer den ena eller andra formen
af fattighjelp. — I spetsen för stadens fattigvård
i sin helhet står en nämnd (»Armendeputation»),
hvilken utgöres af öfverborgmästaren jämte fyra
stadsfullmäktige och fyra af stadsfullmäktige för
en tid af tre år valda borgare. Nämnden bestämmer
de allmänna grunderna för understöds utgående och
fattigvårdens handhafvande samt skall derjämte
utgöra en drifvande kraft för att egga till nit och
ihärdighet alla de medborgare, hvilka åtagit sig
fattigvårdares eller distriktföreståndares oaflönade
hederspost. Vid nämndens sammanträden, hvilka ega
rum hvar fjortonde dag, skola distriktföreståndarna
närvara och redogöra för förhållandena inom sina
distrikt, frambära sina önskningsmål och mottaga
de för distriktet behöfliga penningemedel eller
understöd in natura. Genom detta ständiga samarbete
med distriktföreståndarna erhåller nämnden
nödig öfverblick öfver fattigvårdsarbetet, utan
att dock löpa fara att drunkna i detaljer. —
Elberfeld-systemet har vunnit efterföljd bl. a. i
Barmen, Krefeld, Darmstadt, Göttingen, Halberstadt,
Leipzig, Dresden, Stuttgart, Königsberg och
Freiburg (i hvilken stad man sett sig nödsakad
att ersätta de oaflönade distriktföreståndarna
med aflönade »uppsyningsmän»), inom en
stadsdel i Paris och Kristiania. Bland svenska
städer hafva på senare åren Gefle (fr. 1893),
Falun, Upsala och Ystad i större eller mindre
utsträckning tillämpat Elberfeldsystemet.
E. Bn.
Elberling, Rudolf Emil, dansk tidningsman och
författare, född i Slagelse d. 17 Juli 1835, blef
student 1852 och tog 1853 anden examen, hvarefter
han idkade historiska studier. 1860–82 var han
fast medarbetare i »Fædrelandet» och skötte der
företrädesvis den utrikespolitiska afdelningen. Sedan
1880 har han varit riksdagens bibliotekarie. I
politiken är han liberal högerman och har verkat
nitiskt för sina åsigter. .E. var en af utgifvarna
af Forlagsbureauets »Haandlexikon» (1879–80), utgaf
1884 veckotidningen »Den uafhaengige» och utarbetade
tredje afdelningen (Englands statsförfattning), i
det af danska riksdagen bekostade verket »Bestaaende
forfatningslove». För Nordisk Familjebok har han
utarbetat större delen af artiklarna rörande Danmark.
Elbeslaver. Se Vender.
Elbe–Trave-kanalen. Se Elbe. Suppl.
*Elbing hade 45,841 innev. 1895. Största industriella
anläggningen är Schichauska skeppsvarfven och
maskinfabriken, som sysselsätta omkr. 2,400
arbetare. Staden eger gymnasium och realgymnasium.
El Bridsja, hamnstad i Marokko. Se Masagan.
Elbsandsteingebirge. Se Sachsiska Schweiz.
Elcano, namn på Sebastian del Cano (se d. o., äfven
i Suppl.).
*Elchs. Läs Elcho. Han efterträdde 1883 sin fader
såsom earl of Wemyss.
*Elddon, sp. 343, r. 8 nedifr. o. följ. Ej i Tyskland,
utan i Sverige uppstod först idén att anbringa
fosforn å plånet i st. f. i stickornas tändsats,
och så beskaffade elddon tillverkades der tidigare än
i något annat land. Före tysken R. Böttgers nämnda
åtgärd (1848) häda nämligen svenske kemisten professor
G. E. Pasch (se denne) d. 30 Okt. 1844 i Stockholm
erhållit patent under 8 års tid på »en af honom gjord
uppfinning att använda fosforoxid, såväl ren som i
form af hydrat, för tillverkning af ett nytt slags
kemiska elddon». I den patentansökningen åtföljande
beskrifningen uppgifver han, att stickornas sats
bör innehålla klorsyradt kali tillika med ett annat
brännbart ämne, företrädesvis svafvelantimon, och att
fosforoxiden nyttjas såsom antändningsmedel, hvartill
kan för åstadkommande af en sträfvare yta sättas litet
glaspulver, samt att denna blandning anbringas såsom
strykplån å stickornas fodral. Sådana säkerhetselddon
tillverkades kort derefter vid S. J. Bagge & komp:s
kemiska fabrik i Stockholm och utgjorde ett för sin
tid vackert fabrikat, men blefvo för dyra, hvartill
kom att fosforpreparatet ej ännu kunde framställas så,
att det länge bibehöll sin tändande kraft. Benämningen
»fosforoxid» i patentet var oriktig, alldenstund
kemien sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
