Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Cederström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organiserade partier af Protoplasman, dels också af
produkter uppkomna vid ämnesomsättningen, såsom
oljedroppar, ägghvitekorn etc. Dessa småkorn saknas
helt i cytoplasmans periferiska delar, hvilka omgifvas
af ett fastare, inåt småningom i den kornrika plasman
öfvergående hudlager, hvilket är väsentligen olika
genomträngligt för olika lösningar och derigenom
eger den största betydelse för reglerande af cellens
tungor och i andra hand äfven för saftledning etc. —
Cytoplasmans finare byggnad är ännu icke närmare
känd. Dock har man hos många alger tydligt iakttagit
en struktur påminnande om skum, medan man hos högre
växter ej mindre säkert funnit, att den utgöres
af ett nät af fina trådar, medan mellanrummen äro
fyllda af vätska. Mikrosomerna ligga i bägge fallen
i de små kamrarnas eller i trådarnas väggar. I unga
celler fyller cytoplasman helt och hållet cellen,
men då genom väggens tillväxt cellen tilltager i
storlek, ökas plasman ej i samma omfattning, utan
 |
Ung (något skematiserad) cell från en fanerogam växts
stamspets. m. cellvägg; cy cytoplasma; k cellkärna;
kw kärnhud; n kärnkropp; c centrosferer; ch
kromatoforer. |
i densamma uppkomma saftrum (vakuoler) fyllda af
cellsaft. Dessa begränsas af ett hudlager likartadt
med det mot cellväggen liggande. Cellsaften består
af vatten, i hvilket en stor mängd olika ämnen kunna
finnas lösta, såsom sockerarter, ägghviteämnen, syror,
salter, färgämnen etc.; den reagerar,
i motsats till plasman, alltid surt. Vid sitt första
uppträdande äro vakuolerna oftast små, men tilltaga
småningom i storlek och förena sig med hvarandra,
så att cytoplasman senare består af endast
ett tunt lager närmast cellväggen och af enstaka
strängar utspända genom cellen (se art. Cell, fig.,
sp. 139). Till sist försvinna äfven de sistnämnda, och
endast vägglagret återstår. Då äfven detta upplösts,
är cellen som sådan död. — I cellplasman eger normalt
en strömning rum, genom hvilken dess olika delar äro
stadda i ständig rörelse; denna försiggår i olika
fall på något olikartadt sätt. Man urskiljer sålunda
rotation, cirkulation, m. fl. Plasmaströmningens
fysiologiska betydelse är sannolikt att underlätta
ämnestransporten inom cellerna.
2. Cellkärnan (nucleus) är tvifvelsutan cellens
vigtigaste beståndsdel, dess så att säga ledande
del. I unga plasmafyllda celler ligger kärnan vanligen
i midten, i äldre vakuolfyllda antingen upphängd i
plasmasträngar eller invid väggen, dock alltid i
cytoplasman. Som allmän regel gäller att i hvarje
cell finnes en cellkärna; dock ser det ut, som om
hos en del mycket lågt stående växter protoplastens
inre differentiering ej skulle nått den utveckling,
att cellkärna i egentlig mening finnes. I mycket stora
och långa celler, såsom hos Siphonéer och Characéer
bland algerna, i svamphyfer, mjölksaftkärl m. fl.,
finnas flere cellkärnor. Till formen är kärnan
ellipsoidisk till klotrund.
Cellkärnans finare byggnad kan studeras derigenom,
att dess skilda delar med olika begärlighet uppsupa
färgämnen. Kärnan begränsas mot cytoplasman af en
kärnhud l. kärnvägg, hvilken dock af åtskilliga
forskare anses tillhöra den kringliggande plasman och
ej kärnan. Hufvudmassan af denna senare intages af
det kromatiska trådverket, som utgöres af en mängd
små korn (»kromatinkorn») af nuklein, ordnade i
trådar, hvilka bilda ett sammanhängande nätverk,
samt af en glasklar akromatisk kärnsaft, som fyller
mellanrummet i nätverkets maskor. I så godt som alla
kärnor uppträder vidare ett fåtal starkt ljusbrytande,
oftast rundade kärnkroppar (nukleoler). — Cellkärnans
betydelse kan bedömas dels af direkta iakttagelser,
dels ock genom resultat vunna på indirekt väg. Delas
t. ex. vissa algcellers protoplaster i två eller
tre lika delar, visar det sig, att endast den del, i
hvilken kärnan ingår, eger förmåga att vidare utveckla
sig, liksom ock assimilation ej på längden synes vara
möjlig i kärnlös plasma. Kärnan skulle sålunda hafva
direkt betydelse för näringsprocessen inom cellen; den
anses numera af de flesta forskare uteslutande vara
bärare af de ärftliga anlagen, hvilkas säte möjligen
torde vara trådverkets nukleinkorn. Cellkärnan
synes med ett ord utöfva ett afgörande inflytande på
cellutvecklingens alla detaljer.
3. Centrosfererna l. polkropparna, hvilka
regelbundet uppträda inom djurcellen,
påvisades 1891 af Guignard äfven i växtcellen.
De bestå af en eller flere centrala runda bildningar
(centrosomer), omgifna af ett ljusare bälte.
De ligga i cytoplasman i cellkärnans närhet och
spela en mycket betydande rol vid celldelningen
(se d. o. Suppl.).
4. Kromatoforer l. färgkroppar finnas i flertalet
celler. De ligga alltid i plasman, ega en vis
sjelfständighet, så att de kortare tid kunna lefva
äfven aflägsnade ur cellen, och utgöra således
särskilda organ inom densamma. Till sin kemiska
beskaffenhet likartade med plasman äro de dock af
tre väsentligen olika slag:
a. kloroplaster (af Grek. chloros, grön), bärare
af det gröna färgämnet,
b. leukoplaster (af Grek. levkos, hvit), ofärgade,
c. kromoplaster (af Grek. chroma, fårg), färgade
men ej gröna.
Kloroplasterna (klorofyllkornen, bladgröntkornen)
uppträda i regeln endast i celler utsatta för
ljusets inverkan och hafva till funktion att förmedla
kolsyreassimilationen. De ligga utmed cellväggarna,
äro till formen hos de högre växterna ellipsoidiska,
hos en del alger band- eller stjernformade etc. —
Klorofyllkornen utgöras af en färglös grundmassa,
i hvilken finnas talrika färgade droppar (grana) af
ett oljeliknande ämne, hvilket i lösning innehåller
ett grönt färgämne, klorofyll, ett gult, xantofyll,
och ett orangerödt, karolin. Dessa färgämnen äro
lättlösliga i alkohol, hvarför detta ämne, som bekant,
affärgar gröna växtdelar; likaså sönderdelas de
lätt af syror, något som förklarar hvarför växter
vid torkning brunfärgas; cellsaftens sura innehåll
sönderdelar nämligen klorofyllet. Hos de röda algerna
täckes detta af rödt färgämne, fykoerytrin, hos de
bruna af ett brunt, fykofein. De i unga växtdelar
vid celldelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:37:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfat/0062.html
