Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Caveau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cazes [kāṡ], Pierre Jacques, fransk målare, f. i Paris
1676, d. derstädes 1754, fick sin första undervisning
på sådant sätt, att hans fader satte in honom hos
conciergen i målareakademien, Feron, som lät honom
kopiera professorernas teckningar. Sedan blef han elev
hos René Antoine Houasse d. ä. och fick undervisning
äfven hos Bon Boulogne, utom det att han i sex år
studerade i akademien. Han vann högsta priset 1699 för
Jakobs dröm. År 1703 blef han medlem af akademien,
hvarpå han efter hvartannat blef professor, rektor
o. s. v. ända till kansler, 1746. Han var verksam
i Paris och målade mest altartaflor. I Louvre ses
af honom Petrus uppväckande en död, skiss till den
för kyrkan Saint-Germain-des-Prés utförda taflan. I
Sveriges Nationalmuseum finnes af honom Acis och
Galathea, omgifna af små kärleksgudar och nedanför
Polyfem blåsande flöjt. C. hade flere lärjungar, af
hvilka en i Louvregalleriets katalog kallas »Hungberk,
Suédois». C. R. N.
Cazin [kaṡä’ng], Jean Charles, fransk målare,
f. i Samer (depart. Pas-de-Calais) 1841, studerade
först teckning under Lecoq de Boisbaudran, men reste
sedan till England, der han öfvade sig i måleri
efter förebilder af mästarna i den prerafaelitiska
skolan. Det var också från London han första gången,
1876, skickade ett arbete till Salonen,
Skeppsvarfvet, en del af ett förslag till dekoration. Sedan
följde Flykten till Egypten (1877), Tobias’ resa
(1878), en variant af Flykten till Egypten (1879)
och Konsten, del af en takmålning, ännu en Tobias
(1880, i Lilles museum), Hagar och Ismael, ett
af hans mest berömda verk (1880; nu i Musée du
Luxembourg), Judit utanför Betulias murar (1883),
Slutad dag (1888). Efter 1890 har han utställt
åtskilligt hos »dissidenterna» på Champ-de-Mars,
såsom Resenärer, Sommar, Skörd, Afton samt äfven
ett skulpturverk, Sjömanshustru. Han har dessutom
tagit en framstående del i flere utställningar,
särskildt den, som 1882 hölls af »L’union des Arts
décoratifs». Hans konst utmärker sig för drömmande
obestämdhet och en dämpad elegisk ton. Han håller
sig gerna till aftonstämningen, då milda skuggor
breda sig öfver jorden. Och likasom han har sin egen
tid, så har han äfven sin egen natur med dämpadt
grönt och mulen himmel, men allt sammanhållet af
en mjuk grå ton. Emedan han vanligen i ett sådant
landskap insätter bibliska figurer, har han blifvit
kallad skapare af det religiösa stämningslandskapet,
som sedan funnit utbredning i både fransk och tysk
konst. — Hans hustru, Marie C., född Guillet, fransk
målarinna, f. i Paimboeuf (depart. Loire-inférieure),
är lärjunge af m:me Peyrol Bonheur och sin man. Hon
framträdde jämte honom 1876 med Träsk i Picardie
och har sedan i samma stil utställt Fiskläge (1877),
Morgon vid hafskusten (1878), Åsnor i frihet (1880)
samt en Diana (1889). Dessutom har hon arbetat
i skulptur och utställt sådana verk som Sorg
(1882, mask), David (byst, 1883), Fortuna (byst,
s. å.), Saknad (staty, 1885), Unga flickor (grupp,
1886) samt en relief, Hjelp åt de sjuka (1890,
till utställningen å Champ-de-Mars). I karakter
liknar hon sin man: drömmande och melankolisk,
men med qvinnans ännu finare känslighet.
C. R. N.
Cazot [-ṡå], Theodore Joseph Jules, fransk politiker,
född i Alais (depart. Gard) 1821, verkade såsom
advokat i Paris och Nîmes och uppträdde såsom ifrig
motståndare till Andra kejsaredömet, efter hvars fall
(1870) Gambetta utnämnde honom till generalsekreterare
i inrikesministeriet. Han blef 1871 medlem af
nationalförsamlingen och 1875 senator på lifstid
samt var Dec. 1879–Jan. 1882 justitieminister. Hans
åsyftade »rensning» af domarekåren från klerikala och
monarkiska element blef ej genomförd. 1883 utnämnd
till president i högsta domstolen, nödgades han 1884
taga afsked såsom invecklad i svindelaffärer.
*Cazotte, J. Den C. tillskrifna förutsägelsen om
franska revolutionen (La prophétie de C.) är författad
af Laharpe.
CC, ett akademiskt ordenssällskap i Lund,
stiftadt d. 20 Sept. 1868 af C. W. Lindell,
F. A. Sundberg, H. W. Tullberg, C. M. Zander och
P. A. Hammarström. Sällskapet har sina sammankomster
å Akademiska föreningens lokal. Sedan dess början
hafva omkr. 400 personer intagits i detsamma. Med
anledning af 25-årsfesten år 1893 utgafs C C
1868–1893. Minnesskrift. (1894).
Cea, det latinska namnet på ön Keos (se d. o.).
*Ceará. 1. Stat (ej längre provins) i Brasilien, har
omkr. 965,000 innev. Från den låga kusten höjer sig
landet i afsatser till den 900 m. höga Serra Arari
och Serra Grande vid vestra gränsen och består i det
inre af högslätter, genom hvilka gå lägre, merendels
skogbevuxna bergåsar. Man särskiljer för den skull
tre regioner: kuststräckan, ett bördigt, skogbevuxet
bergland samt den torra högslätten (sertão), som
endast under regntiden eger gräsvegetation. Den enda
större floden är den 600 km. långa Jaguaribe, som
är segelbar 25 km. från sin mynning och vid Aracaty
har en god hamn. Klimatet är mycket hett, och landet
lider ofta af torka. Jernvägar förena hufvudstaden
med Baturite (110 km.) och Camocrin med Sobral (129
km.). — 2. Nova Bragança de C., hufvudstad i staten
C., ligger i en steril trakt och har omkr. 25,000
innev. Hamnen är endast en genom ref skyddad redd,
som igengrundas, men utförseln af bomull, kaffe,
socker och hudar är rätt betydande.
Ceba, romarnas namn på Ceva (se d. o.).
Cebidae, zool., Se Rullsvansaporna.
Cebracynthus. Se Zebråcynthus.
Cecchi [tjä’cki], Antonio, italiensk resande och
militär, f. 1849, deltog 1876 i Antinoris expedition
till Sjoa och bröt derifrån med sin landsman Chiarini
upp för att öfver Kaffa framtränga till Victoria
Njansa. Men redan i Gheralandet, något s. om Sjoa
och skattskyldigt till detta, tillfångatogos de på
drottningens befallning. Chiarini dukade snart under
af ansträngningar och lidanden, men C. befriades
efter några månader genom Bianchis bemedling. På
uppdrag af regeringen följde han 1885 den första
italienska expeditionen till Massaua, undersökte
derefter Suahili-Benadir-kusten samt afslöt ett
handelsfördrag med sultanen i Sansibar, hvarefter
han återvände till Italien. Han utnämndes sedan till
italiensk generalkonsul i Aden. Sina erfarenheter i
Afrika har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
