Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruun ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationelt uppfostringsprogram, hvars grunddrag
han framställt i sitt hufvudarbete, Folkelige
grundtanker (2 upplagor 1878). Det väckte stort
uppseende och framkallade en mängd motskrifter, som
af B. besvarades med en närmare redogörelse i Indlæg
i striden om folkehöjskolesagen (1879). Påverkad
af både Kierkegaard och Grundtvig, ser han slägtets
pånyttfödelse i utvecklingen af ett starkt personligt
kristendomslif och i en ungdomsuppfostran, som har
sin tyngdpunkt i folkets nationella traditioner. Äfven
i föredrag på olika håll verkade han i denna
puritanska idealistiska anda. Särskildt väckte han
uppseende genom ett flere gånger upprepadt föredrag
i Kristiania 1880 (utg. 1881) Om Christensamfundets
synder, som riktade ett skarpt och närgånget angrepp
på statskyrkans prester. Broschyren framkallade en
bitter strid, som fortgick flere år. 1884 började
B. utgifva en liten tidskrift »For frisindet
christendom», men i den politiska brytningstid, som
följde efter riksrätten 1884, skilde B. sig småningom
från sina förra meningsfränder, hans organ förlorade
dermed sitt inflytande, och det upphörde 1888. B:s
ståndpunkt var derefter mera de högkyrkliges. 1893
sökte och fick han ett pastorat i Kristiania. Från
Jan. 1894 utgifver han (tills. med pastor
Th. Klaveness) månadsskriften »For kirke og kultur».
Bruun [brūn], Constance, norsk skådespelerska,
född i Stavanger d. 25 Aug. 1864, debuterade 1882 på
Kristiania teater och spelade först ingénue-roller,
men fann sedermera sitt eget område i framställningen
af det moderna norska samhällsdramats bildade och
viljestarka unga qvinnor, bl. a. Karen Riis i »Det ny
system», Scava i »En hanske» och Hedda Gabler. Hennes
intelligenta och beherskade konst utmärktes af mycken
natursanning. Försvagad helsa nödgade henne att lemna
scenen, och kort derefter, 1892, ingick hon äktenskap
med ingeniören N. Ihlen. Hon afled i Okt. 1894.
*Bruxelles hade vid 1892 års slut 183,833
innev., med förstäderna (Etterbeek, Ixelles, S:t
Gilles, Anderlecht, Molenbeek-S:t Jean, Laeken,
Schaerbeek och S:t Josse-ten-Noode) 487,988
innev. Vetenskapsakademien, hvars ursprung var
en 1769 bildad literär förening, hvilken d. 16
Dec. 1772 genom kejs. patent förändrades till
kejs.-kunglig vetenskapsakademi, är fördelad på
3 klasser: för vetenskap, för literatur (jämte
historia, språk- och statsvetenskaper) och sköna
konster, hvardera med 30 belgiska medlemmar och
10 belg. korresponderande medl. samt 50 utländska
»associés». Den utgifver »Bulletin» (månatligen),
»Mémoires» och »Annuaire». Kungl. biblioteket i B.,
som bildades 1838, består af 5 departement: 1) tryckta
böcker (omkr. 375,000 bd); 2) handskriftssamlingen
(hvars stomme utgöres af hertigarnas af Burgund
berömda Bibliothéque de Bourgogne), omfattande
omkr. 27,000 nummer; 3) kopparsticks-, träsnitts-
och kartsamlingen, omkr. 80,000 nummer; 4) mynt-
och medaljsamlingen, omkr. 32,000 nummer; samt
5) sekretariatets och bokköpens departement. 1894
upprättades på enskild väg ett radikalt-socialistiskt
universitet i B., »Université nouvelle», för att
konkurrera med det gamla universitetet, som ledes af
de moderat-liberala och
derför är förhatligt för de radikala. Det består
af »Ecole libre d’enseignement supérieur» och
»Institut des hautes études»; i den förra hållas
kurser för dem, som vilja vinna lärdomsgrader
(höstterminen 1895 omkr. 100 lärare), i det senare
hållas föreläsningar. Vid lärares kallande hafva
icke allenast föredragits yngre förmågor, utan äfven
med förkärlek framdragits utländska vetenskapsmän,
som blifvit »martyrer» för sina åsigter, såsom den
anarkistiskt sinnade E. Reclus och den af Crispi
afsatte juris professorn i Rom Enrico Ferri. Af
samlingar må tilläggas Musée moderne i »l’ancienne
cour», hvilket från 1731, då hertigarnas gamla slott
lades i aska, var residens för de österrikiske
ståthallarna och sedermera (till 1876) var
vetenskapsakademiens lokal, samt de arkeologiska och
vapensamlingarna i Porte de Hal, den enda återstoden
af de gamla fästningsverken, under Aibas skräcktid
bastilj. Plan är föreslagen att förena B. genom en
kanal till Schelde med hafvet med begagnande och
utvidgande af den 28 km. långa Willebroek-kanalen,
hvars fyra slussar skola reduceras till tre, och som
skall göras trafikabel för fartyg om 2,000 tons. En
ny hamn skall anläggas mellan B. och Laeken. Kostnaden
beräknas till 35 mill. frcs.
Bruyère-trä [bryijär-] fås af roten af Erica
arborea från södra Europa och Norra Afrika. Det är
mörkbrunt, hårdt och mycket fint ådradt samt begagnas
bl. a. mycket till piphufvud.
Bruyn [bröjn], Barthel, tysk målare, född i Köln
1493, död derstädes 1556 l. 1557, var lärjunge af den
mästare, som kallas »Meister des Todes Maria», men
utvecklade sig längre fram i tiden under inflytande
från italienarna i en helt olika riktning samt slutade
som en svag efterhärmare af Michelangelo. Han var
verksam i Köln, der han 1519 blef en af de »tjugufyra»
i målaregillet, och var kring midten af 1500-talet den
förnämste mästaren i Köln, hvarest han utförde många
kyrkliga taflor och porträtt. Hans religiösa målningar
visa bäst hans stiländringar. Till hans äldre verk,
som påminna om den tyske läraren, med individuella
karakterer, rika draperier och sorgfälligt utförda
landskap, höra flere altarbilder (den äldsta från
1515) dels i enskild ego, dels i museer, såsom
S. Ursulas martyrium (i Kölns museum) samt liknande
i München och Nürnberg. Senare vinnlade han sig om
en mera städad formgifning, men landskapen bli allt
torftigare, under det han dock i det hela bibehåller
ett eget tycke. Verk från denna mellersta tid finnas
i redan nämnda museer, men hit höra främst ett par
altartaflor, som genom arkivhandlingars vittnesbörd
med full säkerhet tillhöra honom (han signerade
nämligen icke): nämligen ett par flygelbilder i Essen,
Kristi födelse och Tre konungars tillbedjan (1522–27)
samt altaret i domen i Xanten, Kristus visas för
folket och Uppståndelsen jämte bilder ur S. Victors
och S. Helenas legender, alla redan utförda under
italienskt inflytande, men med kraftiga nordiska
figurer. Från hans sista tid äro bilderna mindre
behagliga i sitt slafviska hängifvande åt ett ideal,
som ej passade för den primitive germanen: exempel äro
Korsfästelsen (i Kölns Andreaskirche) och Nattvarden
(i samma stads Severiuskirche). — Bäst känd är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
