Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Broek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1673–74. Sedermera flyttade han öfver till
Amsterdam. Han målade blommor och frukter, och hans
taflor utmärka sig för friskhet och finhet samt en
djupt glödande guldton. Sådana finnas i Schwerin,
Wien, Petersburg, Amsterdam och Rotterdam. I Sveriges
Nationalmuseum ses en bild af honom, Frukter,
ödlor och insekter, hvarjämte två andra, en pendant
till föregående, finnas i enskild ego i Stockholm.
C. R. N.
Broek [brouk], B. in Waterland, by i
nederländska prov. Nordholland, 7 km. n. ö. om
Amsterdam. Ostberedning (edamer-ost). Befolkningen,
1,553 pers. 1889, har gjort sig verldsbekant för
sin pedantiska renlighet.
Broekhuisen [broukhöjsen], Joan van
(latiniser. Janus Brouchousius), holländsk skald på
latin och modersmålet, f. 1649 i Amsterdam, gjorde
sig under skoltiden bemärkt för ett fenomenalt minne
och mycken lätthet för latinsk versskrifning. Han
kom i apotekarelära, men valde snart i stället den
militära banan och deltog som fänrik med tapperhet i
fälttåget mot Frankrike 1672 och såsom löjtnant 1674
i en expedition till de amerikanska farvattnen under
sjöhjelten Ruyters befäl samt var de följande åren
med i flere fältslag och belägringar. Efter freden i
Nijmegen (1678) kom B. i garnison i Utrecht och 1684
i Amsterdam, med kaptens grad. I umgänge med lärda
män återupptog han då sina klassisk-filologiska
studier. Sedan han erhållit afsked efter freden
i Rriswijk (1697), lefde han i tillbakadragenhet
på sitt landställe nära Amsterdam. Död 1707. —
B. diktade, med Hooft till förebild, ett mindre antal
skaldestycken på holländska, mest i »minnesångens»
anda, hvilka fördelaktigt kännetecknas af nationel
ton midt i förfranskningens tidehvarf (de utgåfvos
1712, med biografi, och senast 1883). Mer talrik är
samlingen af hans latinska Carmina (1684; ny uppl.,
»Poëmata», 1711). Han utgaf editioner af Propertius
(1702) och Tibullus (1707). Hans Epistolae selectae
utgåfvos 1889 och 1893.
Brofeldt, Johan, finsk skriftställare, född i
Lapinlahti i norra Savolaks d. 11 Sept. 1861,
blef student 1880 och egnade sig derefter åt
skriftställareverksamhet på finska språket. Under
författarenamnet Juhani Aho har han publicerat
noveller och samlingar af skisser, bland hvilka
märkas: Papin tytär (Prestens dotter, 1885), Yksin
(Ensam, 1890), Lastuja (Spånor, 1891), Uusia Lastuja
(Nya spånor, 1892), Papin rouva (Prestens hustru,
1893), Heränneitä (Väckta, 1894). »Papin rouva»
gaf anledning till en liflig polemik rörande
arbetets sedliga värde. B., som rönt inverkan af
den moderna franska realismen, är genom språktalang
och herravälde öfver den konstnärliga formen den
främste af författarena inom den finskspråkiga
skönliteraturen. Många af hans skrifter äro
öfversatta till svenskan och några äfven till andra
språk.
*Broglie. 3. Charles François de, grefve, f. 1719,
egnade sig åt den militära banan, men utnämndes
1752 till ambassadör i Varsjav med hemligt uppdrag
af konung Ludvig XV att, ministèren ovetande,
verka för prinsens af Conti val till polsk konung
efter August III med utestängande af det sachsiska
huset. Dermed inträdde
B. i den först af Conti ledda s. k. hemliga
diplomatien. B. lyckades skapa ett starkt franskt
parti i Polen, men öfvergaf snart tanken på Contis
val och föreslog i stället en allians mellan
sachsiska huset (Polen-Sachsen) och Frankrike, som,
redan i förbund med Preussen, skulle i förening
med dessa land, Sverige, Danmark och Turkiet
bilda en fruktansvärd koalition mot Ryssland och
Österrike. Efter Preussens »affall» till England 1756
yrkade han på en allians med Österrike, hoppades på
Preussens styckning, konung Augusts tillfredsställande
med spillrorna af denna monarki och beredvillighet
att — afstå Polens krona åt Conti. Men denne drog sig
snart tillbaka. Emellertid arbetade B. i anti-rysk
riktning för upprätthållande af ett franskt, ett
»patriotiskt», parti i Polen, men det sjönk ihop
genom Frankrikes militära motgångar i Sjuåriga kriget
samt B:s hetsiga uppträdande och stötande sätt. Han
återkallades 1758, men på konungens befallning
meddelades honom bakom ministèrens rygg innehållet af
de officiella depescherna till och från sändebuden
såväl i Varsjav som i Konstantinopel, Haag och
Stockholm samt diplomatiska eller konsulära ämbetsmän
på andra ställen (Petersburg, London, Polen, Wien,
Neapel). På grund af depescherna gaf han särskilda
förhållningsorder på samma lönliga väg till dem,
och på kammartjenarevägen stod B. i förbindelse med
konungen. Detta dubbelspel är hvad man kallat Ludvig
XV:s hemliga diplomati eller »le secret du roi»,
och dess chef var nu efter Conti B., till och med då
han såsom sin broder marskalkens generalstabschef låg
ute i fält (1758–62) och då han jämte brodern genom
markisinnan Pompadours tillskyndelse var förvisad till
sitt gods i Normandie (1762–64). Utrikesministern
Choiseul var detta spel på spåren, men kände det
ej i hela dess omfattning. Efter Choiseuls fall
(1770) sökte B., ehuru förgäfves, att blifva chef
äfven för det officiella utrikesdepartementet,
som i stället öfverlemnades åt d’Aiguillon. Denne
upptäckte en intrig, som gick ut på att störta honom,
och misstänkte som dess hufvudman B., hvilken, ehuru
främmande för saken, konungen var nog svag att förvisa
till hans gods (1773), ehuru han anmodade honom
att fortsätta med den hemliga korrespondensen. Vid
Ludvig XVI:s uppstigande på tronen året derpå skyndade
B. att upplysa honom om den hemliga korrespondensens
tillvaro och erbjuda sina tjenster, men fick ett kärft
afböjande svar. Sedermera gafs honom åter tillträde
till hofvet, och hans handhafvande af den »hemliga
diplomatien» granskades 1775 af Vergennes (en af
dess agenter) och de Muy, hvilka berömde B:s nit och
trohet. Det »hemliga kabinettet» upplöstes. B. afled
d. 16 Aug. 1781. Boutaric var den förste, som
(1866) spred ljus öfver den hemliga diplomatien,
hvilken närmare utredts af hertig V. de Broglie i
arbetet »Le secret du roi» (1879), hvilket finnes
refereradt af Th. Westrin i »Hist. bibliotek» (VII,
1880). — 5. Achille Charles Léonce Victor, hertig
af B. Jfr de af hans son, B. 6, utgifna »Souvenirs
du feu duc de Broglie 1785–1870» (4 bd, 1886–87). —
6. Jacques Victor Albert, hertig de B., har, sedan
han 1877 lemnade platsen som ministerpresident,
uteslutande egnat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
