Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bischoffswerder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till att staten öfvertog de större preussiska
privatbanorna samt återställde jämnvikt emellan
Preussens inkomster och utgifter. Oenighet med
Bismarck förmådde honom att afgå i Juni 1882. Han
dog i Berlin 1885. B. gjorde sig ett namn såsom
musikhistoriker genom sina skrifter J. S. Bach
(2 bd, 1865; 2:dra uppl. 1881), K. P. E. Bach und
W. Friedemann Bach und deren brüder (2 bd, 1868)
och Beiträge zur geschichte des oratoriums (1872)
m. fl. Hans »Gesaminelte schriften» utgåfvos 1884.
Bitter, Johann Friedrich Albert, katolsk
biskop, föddes d. 15 Aug. 1848 i Hannover, der
hans fader, geheimerådet Heinrich Bruno B., var
kungl. lifmedikus. Efter att hafva studerat filosofi
i Münster och teologi i Würzburg inträdde han 1873
i prestseminariet i Osnabrück, prestvigdes derstädes
1874 och anställdes senare på året vid den katolska
Sankt Eugenia-kyrkan i Stockholm samt utnämndes
1875 till kyrkoherde vid Sankt Josefs-församlingen i
Göteborg. Sedan han 1885–86 beklädt kyrkoherdeplatsen
vid den katolska hofförsamlingen i Ludwigslust i
Mecklenburg, återvände han sistn. år till Sverige,
af påfve Leo XIII utnämnd till apostolisk vikarie (se
Vicarius apostolicus) i Stockholm, och 1892 valdes
han till biskop af Doliche (in partibus infidelium,
nära Mosul), i hvilken egenskap han s. å. vigdes i
Osnabrücks dôm och sedermera högtidligen invigdes
i S:t Erikskyrkan i Stockholm. Sedan 1886 är
B. teol. doktor vid Würzburgs universitet samt påflig
protonotarie och huskaplan.
Bitterambrosia. bot. Se
Ambrosia artemisifolia. Suppl.
Bitterblad, bot., en benämning på Polygonum
hydropiper (se d. o.).
Bittererde, T. (» bitterjord »). Se
Magnesia. 1.
Bitterkrasse, bot. se Krasse.
*Bitterna, socken. Areal 4,783 har. 1,284 innev. (1894).
B. utgör jämte Laske-Vedum och Eling ett konsistorielt
pastorat i Skara stift, Vånga kontrakt. B.
omfattar två kommuner, Öster-B. och Vester-B.
Bittersalsa, bot. Se Krasse.
*Bittersöta. Se vidare Solanum.
Bittó, Istvan, ungersk
statsman, född 1822. deltog i revolutionen
1848 och flydde efter kapitulationen i
Világos 1849 till utlandet, men återkom 1851.
Ifrån 1861 var han oafbrutet ledamot
i ungerska deputeradekammaren, till hvars vice
president han valdes 1869–72. I Juni 1871 inträdde
han såsom justitieminister i Andrassys kabinett,
men när Andrassy s. å. öfvertog ledningen af
Österrike-Ungerns utrikespolitik och Lónyay blef
ungersk ministerpresident, drog B. sig tillbaka
och utvecklade i de derpå följande stormiga
paliamentsstriderna en inflytelserik verksamhet.
Den 25 Mars 1874 blef han ministerpresident, men
afgick redan d. 11 Febr. 1875, hvarefter han stått
utom partierna i riksdagen. J. Fr. N.
Bittra fetknoppen, bot. Se Sedum.
Bituricae, det latinska namnet på Bourges.
2. Bitzius, Albert
Bernhard, schweizisk teolog, son af författaren
Albert B., föddes 1835 i Emmenthal och innehade
från 1863 kyrkoherdebefattningar i kantonen Bern.
Död 1882. B. verkade för sociala reformer och
stod jämte Heinrich Lang (se denne) i spetsen för de frisinnade
sträfvandena inom schweiziska protestantismen samt
redigerade tillsammans med honom »Reform». 1878
utnämndes B. till regeringsråd i Bern, betroddes med
ledningen af uppfostrings- och fängelseväsendet
samt invaldes i schweiziska ständer-rådet,
hvarest han uppträdde med inflytande såsom afgjord
demokrat. B. skref bl. a. Die todesstrafe vom
standpunkt der religion und der theologischen
wissenschaft (1870: prisbelönt) och originella
predikningar (utg. i 4 bd 1884–89).
Biva, sjö på japanska ön Nippon. Se Japan, sp. 1057.
Bixaceae, bot., en med Cistacea och Ternströmiaceae
beslägtad, till ordn. Cistiflorae räknad familj af
tropiska träd eller buskar (omkr. 180 arter) med
spiralställda enkla blad, 5-taliga regelbundna,
undersittande blommor samt enrummigt fruktämne
med väggställda fröfästen. Den vigtigaste af
hithörande arter är Bixa orellana L. (se Bixa),
som lemnar färgämnet orleana. Äfven B. urucana
W. lemnar orleana, ehuru af vida sämre beskaffenhet.
G. A.
Bizerte [biṡä’rt], franska namnet på staden Biserta
(se d. o., äfven i Suppl.).
Bizet [biṡä], Georges (egentligen Alexandre
César Léopold), fransk tonsättare, född i Paris
1838, död 1875, studerade från sitt nionde till
sitt nittonde år vid konservatoriet med Marmontel
som lärare i piano, Benoist i orgel, Zimmermann
i harmoni och Halévy (hans blifvande svärfader) i
komposition. År 1857 erhöll han det stora romerska
priset, sedan han kort förut vid en af Offenbach
utlyst täflan för komposition af operetten Le
docteur Miracle blifvit segrare jämte Lecocq. Från
Italien hemsände B. två operor, Don Procopio och
La guzla de l’émir, två symfonisatser och uvertyren
La chasse d’Ossian. Efter hemkomsten fick han upp på
Théâtre lyrique operan Les pecheurs de perles (1863),
hvilken lika litet som La jolie fille de Perth (1867)
gjorde någon lycka, på grund af sin »wagnerism»,
såsom det hette, ehuru ingendera röjer något spår
af Wagner, utan snarare af David, Gounod och Verdi.
Mera sjelfständig än dessa mycket lefvande, ehuru
något omogna produkter visade sig Djamileh (Opéra
comique 1872, Stockholm 1889), en liten enaktig perla
af brännande orientalisk stämning och lokalfärg,
som emellertid till följd af sin sällsamhet och
odramatiska stil hade ännu mindre framgång. Musiken
till Daudets drama L’arlésienne (Vaudeville 1872,
»Flickan från Arles» Stockholm 1891), hvilken är den
yppersta och mest genialiska B. någonsin skapat och
hvarom Bellaigue med rätta säger, att i denna genre
ingenting skrifvits lika kort och gripande sedan
Beethovens »Egmont», väckte först uppmärksamhet,
då den i form af orkestersvit gjorde sin rund
i konsertsalarna. Äfven i öfrigt hade B. under
sin lifstid lycka endast med sin konsertmusik,
såsom uvertyren Patrie> sviten Souvenirs de Rome
m. m. Sjelfva Carmen (Comique 1875, Stockholm 1878),
B:s i flere hänseenden märkligaste opera, hvilken han
endast några månader öfverlefde, mottogs i början
i Paris med blandade omdömen och fick ej fast fot
derstädes, förrän dess rykte återskallade från
utlandet, hvarest den öfverallt helsades med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
