Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bhar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
citat ur Nya test. hos de äldre kyrkofäderna från
200- och 300-talen. Derför har den kritiske forskaren
mera besvär än verklig svårighet af de tusentals,
till största delen dock obetydliga, olika läsarterna,
som finnas, om man sammanräknar dem alla ur de 65
»uncialhandskrifterna» från 4:de till 9:de årh. och de
till öfver 1,000 uppgående »minuskelhandskrifterna»
från 9:de till 16:de årh., hvilka olika läsarter bero
på missförstånd, slarf vid afskrifningen, uppsåtliga
»förbättringar» o. s. v. Den okritiska upplaga af
Nya test. på grundspråket, som fått namn af »Textus
receptus» och som utgafs 1624 af bröderna Elzevier i
Leiden, begagnades ända långt in i 19:de årh. såsom
normalupplaga, och så stor är konservatismens makt,
att den ännu ej alldeles förlorat sin betydelse
trots vårt århundrades förnämste ny-testamentlige
textkritikers, K. Tischendorfs (d. 1874), ytterst
förtjenstfulla textupplagor. Tischendorfs textkritiska
arbete har fortsatts af öfverbibliotekarien
vid Leipzigs universitet Oskar von Gebhardt
(f. 1844), som utgifvit flere förbättrade upplagor af
Tischendorfs editioner.
II) Historisk kritik. a) Gamla testamentet. Redan
Luther uttalade sig emot medeltidskyrkans
hufvudsakligen från judarna hemtade uppfattning af
Gamla test., d. v. s. den uppfattning, som ännu gäller
såsom den strängt ortodoxa, nämligen att Moseböckerna
äro författade af Mose, att Josuaboken är författad
af Josua, Daniels bok af Daniel under babyloniska
fångenskapen, att i allmänhet hvar och en af de
bibliska böckerna är författad af den, hvilkens
namn boken bär, att den gammaltestamentliga kanon
afslutades vid Esras tid kort efter återkomsten
från den babyloniska fångenskapen samt att
alla Gamla test:s böcker äro af Gud inspirerade
uppenbarelseurkunder o. s. v. Luther förklarade, att
det ingenting betydde, om 1:sta Mosebok var skrifven
af Mose eller af någon annan; att »Konungaböckerna i
historisk trovärdighet äro hundra tusen steg framom
Krönikeböckerna»: att han är »fientligt stämd mot
Esters bok. derför att den judaiserar för mycket och
är behäftad med mycken hednisk oart» m. m. Främmande
för bibelkritik var icke häller Calvin. Men den, som
först med mera vetenskaplig kritik behandlade Gamla
test., var den engelske filosofen Th. Hobbes
(d. 1679), som i sin »Leviathan» (1651) förfäktade
den meningen, att af inre skäl Moseböckerna omöjligen
kunde vara författade af Mose, och att Josuaboken
lika litet kunde vara författad af Josua, att 79:de
psalmen var författad under Makkabeertiden och att
för öfrigt en stor del af de gammaltestamentliga
skrifterna var författad under och efter »exilen»
(den babyloniska fångenskapen). Kort derefter
(1655) underkastade Isaac la Peyrere (d. 1676)
i sitt »Systema theologicum ex Praeadamitarum
hypothesi» Pentatevken (Moseböckerna) en kritisk
undersökning, hvari han kom till det resultat, att
detta verk hvarken kunde hafva Mose till författare
eller ens kunde hafva blott en man till författare,
utan vore af flere författare ifrån flere urkunder
sammanskrifvet. Dertill uttalade han den tanken, att
de flesta bibliska böcker, sådana de nu föreligga,
icke äro originalarbeten. Några år senare (1670)
framträdde den judiske filosofen B. Spinoza (d.
1677) i sin »Tractatus theologico-politicus»
med en kritisk framställning af den Hel. skrifts
tillkomst. Pentatevken i sin nuvarande gestalt samt de
rent historiska böckerna anser han vara författade
efter exilen hufvudsakligen af Esra, som dervid
på ett tendentiöst sätt, för att få till stånd en
pragmatisk judisk nationalhistoria, delvis begagnat
äldre, stundom hvarandra motsägande urkunder. Äfven
de profetiska och poetiska böckerna underkastade
han en liknande kritik. Året efter Spinozas död
(1678) utkom den franske oratorianen Richard Simons
(d. 1712) »Histoire critique du Vieux testament»,
hvari den åsigten förfäktas, att många af de
gammaltestamentliga skrifterna, framförallt
Pentatevken och de öfriga historiska böckerna,
icke föreligga i sin ursprungliga gestalt, utan
äro öfverarbetningar och omredigeringar af äldre
urkunder. Simon tänkte sig saken så, att, likasom
bland andra österländska folk funnos officiella
häfdatecknare, bland Israels folk profeterna
representerade ett sådant ämbete alltifrån Moses
dagar. Genom dem hade under tidernas lopp uppstått
urkunder af olika slag, som efter exilen samlades
och omredigerades af Esra och andra skriftlärde
på hans tid. Så hade den gammaltestamentliga
kanon uppstått. I England uppträdde 1739 en
teolog, Parvish, med påståendet, att 5:te
Mosebok är en produkt från 600-talet f. Kr. Alla
nu nämnda kritici blefvo föremål för mycken,
delvis våldsam opposition. Så blef t. ex. Simons
»Histoire critique» konfiskerad. Den lärdaste och
talangfullaste motståndaren till denna bibelkritik
var den lutherske teologen Johann Gottlob Carpzov
i Leipzig (d. 1767), som företrädesvis i »Critica
sacra» af 1728 skarpt polemiserade mot kritiken till
försvar för den gamla ortodoxa uppfattningen. Efter
en tids stillastående i bibelkritikens historia
framträdde 1753 den franske läkaren Jean Astruc
(d. 1766), af judisk börd, med sina epokgörande
undersökningar af de olika källorna till 1:sta Mosebok
(se Pentatevken). Kort derefter (1773) uppträdde
»den nyare teologiens fader», tysken J. S. Semler
(d. 1791), med sitt arbete »Apparatus ad liberalem
Veteris testamenti interpretationem», der han söker
förklara de gammaltestamentliga böckernas tillkomst
på vanlig historisk väg och söker uppvisa huruledes de
gammaltestamentliga åskådningarna dels äro nationella
egendomligheter, dels »barn af sin tid», och att
de för oss kristna icke längre äro bindande. En
plats i bibelkritikens historia bör tillerkännas
äfven den tyske skalden J. G. Herder (d. 1803),
som i flere af sina skrifter med fin och spirituel
uppfattning behandlat den gammaltestamentliga
diktningen ur literaturhistorisk synpunkt,
särskildt i »Vom geist der ebräischen poesie»
(1782) de poetiska böckerna i Gamla test., hvilka han
kallar »vårt slägtes barndomspoesi». J. G. Eichhorn
(d. 1827) tillgodogjorde sig i »Einleitung in das
Alte testament» (1780–83) de föregående kritiska
undersökningarna och åsigterna, på samma gång han gaf
nya uppslag. Detta arbete behöll länge en dominerande
ställning inom den bibelkritiska teologien, och den
bekante teologen J. D. Michaelis (d. 1791) sökte
förgäfves göra honom rangen stridig genom sin polemik
mot honom i »Einleitung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
