Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Belloy ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klippremna. Fallet kringgås genom en i klipporna
sprängd, för små fartyg farbar kanal med 9
slussar. Vid denna ligger fabriksstaden B. F., med
omkr. 4,000 innev.
Belloy [bällåa’], Pierre Laurent Buirette de,
fransk sorgspelsförfattare, född d. 17 Nov. 1727 i
Saint-Flour, Auvergne, öfvergaf sina juridiska studier
för att egna sig åt skådespelarens yrke och uppträdde
flere år i Petersburg, återkom 1758 till Paris och
började skrifva dramer, som uppfördes å Théâtre
français. Till en början (i Titus, 1759) imiterade
han Metastasio. B. var den förste franska dramatiker,
som i psevdo-klassicitetens tidehvarf vågade sig på
nationella historiska ämnen. Hans Le siége de Calais
(1765), som visar äfven ringa medborgare besjälade
af exalterad patriotism och heroisk offervillighet,
väckte den lifligaste anklang vid hofvet och gafs å
gratisföreställningar landet rundt. Emellertid är
tonen deri deklamatorisk, versen ofta dålig, och
alls ingen tids- eller lokalfärg till finnandes. I
Gaston et Bayard (1771; »Gaston och Bayard», 1801)
och Pierre le cruel (spanskt medeltidsämne, 1772)
herskar samma svärmisk-chevalereska anda. Gustaf
III har i sitt dramatiska författareskap rönt starkt
inflytande af dessa skådespel. B. dog i Paris d. 5
Mars 1775. Han var från 1771 ledamot af Franska
akademien. Hans Oeuvres utgåfvos i 6 bd 1779–87,
hans Oeuvres choisies 1811 (i 2 bd).
Bellska teorien, fysiol., en af Fr. Magendie
(se denne) först gjord, men sedermera Ch. Bell
tillskrifven upptäckt af lagen om de främre och bakre
ryggmärgsrötternas olika uppgift (se närmare Bell 3).
R. T–dt.
Belluae, zool. Se Mångklöfvade däggdjur.
Bellum quadrum, under medeltiden namn på slottet i
Beaucaire (se d. o.).
*Belluno. 1. Provins i Italien, har enl. Strelbitsky
en areal af 3,347 qvkm. (officielt 3,292), med 174,140
innev. (1881; 1893 beräknadt till 176,275).
Bell Ville, stad i argentinska prov. Cordoba, vid
jernvägen Rosario–Cordoba. Omkr. 3,700 innev.
*Bellö, socken. 4,148 har. 458 innev. (1894).
Belmez, stad i spanska prov. Cordova, i Sierra Morena,
vid Guadalquivirs biflod Guadiato och jernvägen
Cordova–Almorchon. 12,016 innev. 1887). I närheten
finnas rika stenkolsgrufvor.
*Belmont ligger på högra stranden af Mississippi,
således i staten Missouri, midt emot Columbus, och
striden egde rum d. 7 Nov. (ej d. 1).
Belmonte, hufvudstad i Bihé (se d. o. Suppl.).
Beloit [bilöjt], stad i nord-amerikanska
staten Wisconsin, vid Rock river och flere
jernvägslinier. 6,315 innev. (1890), Beloit
college. Liflig industri.
Belos, grekisk namnform för Baal (se denne).
Belot [bölå], Adolphe, fransk dramatiker och
romanförfattare, f. 1829 på ön Guadeloupe, studerade
juridik i Frankrike, företog resor i Nord- och
Syd-Amerika och bosatte sig såsom advokat i Nancy. Död
i Paris 1890. B:s första och största framgång var
hans gemensamt med Villetard författade lustspel Le
testament de César
Girodot (1859), en af qvickhet och frisk satir
flödande karaktärskomedi i den äldre stilen. Den
gafs 200 gånger i sträck på Odéon-teatern och har
ofta återupptagits. Ej lika gynsamt mottogos B:s
följande dramer och lustspel, bland hvilka många
utgöra dramatiseringar af hans eller andras romaner;
bl. a. har han hjelpt A. Daudet att göra pjeser af
dennes »Fromont jeune et Risler aîné», »Tartarin»
och »Sapho». Lyckligare var B. på romanens område,
fastän han der dess värre emellanåt skattade åt
oanständigheten (i Mademoiselle Giraud ma femme,
1870, och La femme de feu, 1872). Denna benägenhet
framträder mindre i t. ex. Les mystères mondains (4
serier, 1875–76), Les étrangleurs (1878; »Stryparne»,
s. å.) och La couleuvre (1885; »Huggormen», 1889).
Belovár-Körös (T. B.-Kreutz), komitat i
Kroatien-Slavonien, bildadt 1886 af de forna komitaten
B. och Kreuz, har en areal af 5,048 qvkm., med 265,802
innev. (1890). Komitatets hufvudstad är Belovár,
med 3,800 innev. (1890).
Belsheim, Johannes, norsk teolog, f. 1829, son
af ett fattigt husmansfolk under gården Belsheim
i Valders, anställdes 1851 som skollärare i sin
hembygd, ehuru han först 1855 tog skollärareexamen,
aflade 1858 studentexamen, blef 1861 teol. kandidat
och tjenstgjorde 1864–75 som prest på olika ställen i
Norge, men tog 1875 afsked och har sedan varit bosatt
i Kristiania, sysselsatt med vetenskapliga arbeten,
för hvilket ändamål stortinget 1880 beviljade honom
ett årligt understöd. Såsom populär teologisk
författare och öfversättare har han utvecklat en
omfattande literär verksamhet. I synnerhet har
han sysslat med granskning i utländska bibliotek af
källskrifter till bibelns text och historia och vunnit
erkännande för sina noggranna afskrifter af gamla
codices, till en del nästan oläsliga palimpsester,
och för sina grundliga handskriftsbeskrifningar. Hans
hufvudarbeten på detta område äro hans upplagor
af de förut outgifna pergamentshandskrifterna i
kungl. biblioteket i Stockholm Codex aureus (1878) och
en del (Apostlagerningar och Johannes’ uppenbarelse)
af Gigas librorum, (1879), hvarefter följt en hel rad
andra evangeliehandskrifter, grekiska och latinska,
eller fragment af Gamla test:s böcker efter codices
i Wien, Paris, Petersburg, Rom München m. fl. Af
hans populära skrifter rörande biblisk textkritik
må nämnas Veiledning i bibelens historie (1880),
Om bibelen, dens opbevaring, oversættelse og
udbredelse (1875; 3:dje uppl. 1884) samt Oversigt
over kirkens salmesang (1877; ny uppl. 1889). Han har
ock försökt sig som skönliterär författare med några
småskrifter på landsmål och som politisk författare,
men utan någon synnerlig framgång.
Belsund, stor fjord på vestra sidan af
Vest-Spetsbergen.
Beltrame, Giovanni, italiensk språkforskare och
resande, f. 1824, gjorde som missionär resor i
Nilområdet på 1850-talet och kom ända till Gondokoro,
hvarifrån han gjorde åtskilliga ströftåg genom
fullkomligt obekanta områden och for 1859 uppför
Sobatfloden en sträcka samt återvände 1862 till
Italien, der han, såsom abbot i Verona, sedan varit
sysselsatt med lingvistiska arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
