Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom lyssa, och dervid förstärkes smittämnet. Då
det förstärkta smittämnet öfverföres på samma
sätt på andra kaniner, förstärkes det ytterligare,
och slutligen erhålles ett smittämne af konstant,
största verksamhet, ett »virus fixe» enligt Pasteurs
terminologi. Den förlängda märgen af kaniner,
innehållande detta »virus fixe», upphänges i torr
luft, och uttorkningen åstadkommer ett försvagande
af smittämnet, hvilket försvagande kan regleras
efter behag. Äfven till dessa vaccinationer
användas vacciner af två slag: en svagare, som
först inympas, och en starkare, som derefter kommer
till användning. Djur, som så vaccinerats, blifva
immuna mot lyssa. Det betydelsefulla för menniskan
i denna vaccinering beror emellertid ej derpå,
utan på det märkvärdiga förhållandet att sådana
inokulationer visat sig också hindra smittämnet,
sedan det upptagits i organismen, att utvecklas,
hvadan således sjukdomen genom dessa vaccinationer
hindras att komma till utbrott. I det genom enskild
offervillighet upprättade l’Institut Pasteur i Paris
hafva i omkr. 10 år sådana vaccinationer på menniskor,
bitna af galna hundar, utförts med i hög grad gynsamt
resultat. Endast i ett ytterst ringa antal särdeles
svåra fall, hufvudsakligen beroende på många, djupa
och svåra bett af galna vargar, har sjukdomen icke
kunnat hindras från att komma till utbrott. Men
äfven i flere andra land, i hvilka lyssan spelar
en praktiskt vigtig rol, hafva vaccinationerna med
framgång användts. Lyssans vaccin har således ej
framstälts genom försvagning af det utom organismen
renodlade smittämnet, utom genom det ännu inom
organismen befintliga smittämnets försvagande.
Ännu en metod att framställa s. k. vaccin har under den
senaste tiden kommit i bruk och denna synes för
framtiden t. o. m. blifva den betydelsefullaste. Den
grundar sig på följande iakttagelser. Chauveau
fann, att tackor, som under graviditeten gjorts
immuna mot mjeltbrand genom insprutning af Pasteurs
vaccin, födde lam, som likaledes voro immuna mot
mjeltbrand, och han drog deraf den slutsatsen att,
eftersom mjeltbrandsbacillerna ej genom moderkakan
kunna passera öfver till fostret, immuniteten
måtte åstadkommas af lösta ämnen, som öfvergå på
fostret. Vidare har man funnit, att immunitet mot
rauschbrand och det maligna oedemet hos marsvin
åstadkommes genom öfverförandet af kulturen af
dessa sjukdomars bakterier, hvilka kulturer genom
upphettning blifvit steriliserade. I afseende på ej
få andra bakteriesjukdomar, t. ex. tetanus, difteri,
mjeltbrand m. fl., hafva liknande erfarenheter
gjorts. De flesta af dessa undersökningar hafva
utförts af Pasteurs skola. Derefter (1890) funno
tysken Behring och japanen Kitasato, att blodserum af
djur, som på sådant sätt gjorts immuna mot tetanus,
skyddade andra djur mot sjukdomen, ja att detta
blodserum, om det öfverfördes på djuren, sedan de
redan fatt tetanus, hindrade utbrottet af tetanus
eller, om sjukdomen utbrutit, stundom kunde hindra
det dödliga förloppet. Derigenom hade således på denna
väg samma resultat vunnits, som genom framställandet
af vaccinen mot lyssa, och grundvalen var lagd till
den s. k. blodserum- l. serumterapien. Behring visade
genom fortsatta undersökningar, att
ett blodserum med samma både profylaktiska
(förekommande) och kurativa (botande) egenskaper
kunde framställas mot difteri. Fransmannen Roux
angaf 1894 en förbättrad metod för framställningen
och lemnade den första stora, fullt vetenskapligt
kritiskt framställda undersökningen af detta serums
användbarhet vid menniskans difteri. Detta blodserum,
s. k. difteriserum, framställes nu i stort och har
redan med i hög grad tillfredsställande resultat
användts i tusentals fall af difteri. Framställningen
af difteriserum sker efter Roux’s metod på det
sätt att difteribaciller odlas i näringsbuljong,
bacillerna affiltreras från denna, hvilken
insprutas under huden på hästar. Efter längre eller
kortare tid erhåller dessa så behandlade djurs
blodserum den önskade egenskapen att immunisera
mot difteri och verkar som antitoxicum (motgift)
mot difterisjukdomens toxiner. Det aftappas då genom
åderlåtning och användes i doser af 10–20 kbcm. i
insprutningar. Dess gynsamma verkningar framträda
tydligast i de fall, då difterien ej är komplicerad
med andra infektionsämnen. Komplikationerna utgöras
ofta af pyogena streptokocker, och behandlingen
visar sig i sådant fall ofta fruktlös. Farliga
biverkningar af behandlingsmetoden hafva ej alls
konstaterats. Liknande serumbehandling har på
senaste tiden införts också mot infektion med
pyogena streptokocker, men ännu ej till sitt
värde blifvit pröfvad, och framtiden torde inom
kort få bevittna framställningen af sådant både
profylaktiskt och kurativt verkande serum mot flere
andra bakteriesjukdomar, fastän säkerligen framtiden
också kommer att haka att inregistrera åtskilliga
misslyckade försök vid dessa forskningar. Ett
sådant misslyckadt försök väckte för några år
sedan allmänt uppseende. Till följd af Kochs
uppgifter trodde man sig nämligen i det af honom
ur tuberkulosbacillkulturer 1890 framställda
tuberkulinet (se d. o.) hafva funnit ett botemedel
mot de tuberkulösa affektionerna, men snart fann man,
att Kochs löften ej af verkligheten infriades. Medlet
verkade starkt toxiskt; endast i undantagsfall,
hufvudsakligen i fall af lupus, inträdde verklig
läkning, och dess kurativa verkningar voro så osäkra
och förenade med så obehagliga biverkningar, att
det allmänt öfvergifvits. Deremot har tuberkulinet
visat sig vara ett godt medel att hos nötkreatur
uppdaga tuberkulos, som annars ej med säkerhet
kunnat igenkännas, och har genom denna sin egenskap
funnit stor användning inom veterinärpraktiken. De
senaste undersökningarna angående blodserums
användande som kurativt medel gälla emellertid
tuberkulosen och ormgifterna. Maragliano har
1894–95 inokulerat hästar, hundar och åsnor med
stigande doser af toxiner, erhållna genom odling
af tuberkulosbacillen. Det serum, som så behandlade
djur ega, har förmågan att neutralisera det Kochska
tuberkulinets giftverkningar på menniskor och enligt
Maraglianos på 83 lungsotssjuka vunna erfarenhet äfven
i hög grad förmågan att förbättra tuberkulöst-ftisiska
sjukas symtom. Dock synes dess verkan gälla endast
tuberkulosbacillernas toxiner och ej de lungsoten
komplicerande lungväfnaden, förstörande pyogena och
septiska bacillernas. — Calmette och Fraser hafva
visat, att djur (kaniner, marsvin m. fl.), på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
