Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgiftningssjukdomar; enda skillnaden emellan infektions-
och intoxikationssjukdomarna är den att hos de
förstnämnda gifterna ej införas färdigbildade
i organismen, utan bildas först i organismen,
under det de patogena bakterierna utveckla sig i
densamma. Beklagligtvis äro endast få af dessa gifter
närmare kända, och man kan ännu ej med säkerhet säga
em de direkt bildas af bakterierna eller om dessa
endast utveckla ferment, hvilka omsätta de organiska
ämnena, så att dylika toxiner uppstå.
Vid studiet af infektionssjukdomarnas beroende
af patogena bakterier har man funnit, att hvarje
särskild sjukdom, som genom sina symtom är skild
från andra, är beroende på en särskild art bakterie,
som genom sina morfologiska eller oftast genom
sina fysiologiska egenskaper är bestämdt skild
från alla andra bakteriearter. Man säger derför,
att dessa bakteriearter äro »specifika» för den
tillhörande sjukdomen, men man menar ej dermed, att
hvarje bakterieart kan åstadkomma endast en viss
bestämd anatomisk förändring eller att en bestämd
anatomisk förändring kan åstadkommas af endast
en enda bakterieart. Tvärtom har det visat sig,
att en anatomisk forändring, t. ex. varbildningen
eller den vanliga inflammationen, kan orsakas af
olika bakterier, och å andra sidan har det derjämte
visat sig, att samma bakterie vid olika tillfällen
åstadkommer mycket olika anatomiska förändringar. Men
samma bakterie åstadkommer också vid olika tillfällen
mycket olika giftverkan. Sålunda är intensiteten
af symtomen, både de lokala och de allmänna,
underkastad stora vexlingar. Dessa bero derpå att
de patogena bakterierna visa stora vexlingar i sin
virulens (giftegenskap). Denna bakteriernas olika
intensitet i verkningar måste ofta förekomma. Man
kan a priori sluta dertill redan deraf att, då
de åstadkomma farsoter, epidemier, dessa visa så
vexlande intensitet.
Virulensen kan artificielt såväl förstärkas som
försvagas; det senare sker emellertid mycket lättare
än det förra, Man känner knappast mer än en metod
att öka en gifven patogen bakteries virulens: dess
öfverförande på vissa för densamma mottagliga och till
förökningen af dess virulens lämpliga djurarter. Dessa
äro olika för olika bakteriearter. Genom bakteriens
öfverförande från djur till djur, tillhörande en sådan
för experimentet lämplig djurart, förstärkes småningom
dess virulens; den åstadkommer häftigare symtom än
den ursprungliga bakterien. Slutligen nås en punkt,
öfver hvilken dess virulens ej tilltager. Då bildar
bakterien hvad Pasteur kallat ett virus fixe. Man
har sålunda ej lyckats förstärka alla hittills kända
bakterier, deremot har man lyckats att försvaga
alla. Metoderna derför äro många. Bakteriers virulens
kan försvagas derigenom att man låter dem passera
genom djurarter, lämpliga för en sådan försvagning
af virulensen; detta har dock lyckats endast med
några få bakteriearter. Andra bakterier försvagas,
när de odlas utom djurorganismen. Så är fallet
med den Talamon-Fränkelska pnevmonikocken. Ofta
försvagas bakterier genom odling i för dem lämpliga
näringsvätskor, till hvilka luften har fritt
tillträde. Så är fallet med hönskolerabakterien
och mjeltbrandsbacillen. Ett ofta användt sätt att
försvaga virulensen består i
kulturernas utsättande för högre värmegrader. På
detta sätt har Koch åstadkommit försvagandet af
mjeltbrandsbacillens virulens. Kemiska ämnen, som
utgöra gifter för bakterierna, kunna, om de användas
i sådana utspädningar, att de ej verka dödande,
minska bakteriernas virulens, och samma effekt
uppnås genom att kulturerna utsättas för solljusets
inverkan. Äfven intorkning af bakterierna, eller deras
odling i näringsvätskor, som för deras utveckling äro
mindre lämpliga, tjenar till samma ändamål, och äfven
i gamla kulturer pläga bakterierna hafva förlorat hela
eller en del af sin virulens. Metoderna äro således
många, och man kan säga, att allt, som inverkar
försvagande på bakteriernas lifskraft, minskar deras
virulens. — Då bakteriernas virulens minskats, plägar
den lokala verkan de utöfva på det ställe, å hvilket
de inkommit i organismen, blifva häftigare i form af
inflammatoriska förändringar, hvaremot den universella
infektionen blir svagare. Ett motsatt förhållande
inträffar, när bakteriernas virulens blifvit ökad.
Teoretiskt skulle den mängd, i hvilken bakterierna
inkommit i organismen, såvidt de äro patogena för
denna, ej vara af betydelse, annat än i så måtto, att
längre tid skulle åtgå, innan bakterierna hunnit att
så föröka sig i organismen, att sjukliga förändringar
genom dem kunde åstadkommas. Men de i frågan gjorda,
ännu mycket ofullständiga undersökningarna synas
utvisa, eller hafva åtminstone för en patogen
bakterie, Staphylococcus pyogenes aureus, visat,
att en viss qvantitet af dem behöfver öfverföras,
för att de skola kunna utöfva sin patogena verkan. Ej
häller är likgiltigt för verkningars uppkomst hvarest
invasionen eger rum. Inympningen af tuberkulos på
kaniner misslyckas ofta, om den ej sker i främre
ögonkammaren: endast då ger den alltid positivt
resultat. Den s. k. rauschbrandsbacillen åstadkommer
endast obetydliga symtom, om den inympas under
huden vid svansroten på djur eller i deras blod,
men deremot den fullt utvecklade sjukdomen, om den
inympas under huden på öfriga ställen af kroppen. Man
talar derför om en »lokal disposition» och om dess
motsats, en »lokal immunitet»; båda äro vanligtvis
endast relativa.
Dispositionen eller immuniteten för patogena
bakterier utgör gifvetvis en ytterst vigtig faktor i
uppkomsten af sjukdomar genom dessa smittämnen och har
derför med stor ifver under de senaste årtiondena
studerats, utan att likväl angående dessa vigtiga
förhållanden full klarhet vunnits, allra minst i
afseende på förklaringen af dem. De vigtigaste vunna
erfarenheterna meddelas här, medan de till förklaring
af dessa erfarenheter uppställda hypoteserna endast i
förbigående skola omnämnas. Disposition och immunitet
äro mycket ofta medfödda hos alla individer inom
samma djurart. Mjeltbrandsbacillen är ytterst
farlig för de växtätande djuren, föga farlig för
de köttätande; råttor äro mycket mottagliga för den
Talamon-Fränkelska pnevmonikocken, medan marsvinen äro
föga mottagliga. Marsvin äro ytterst mottagliga för
tuberkulosbacillen, hundar deremot föga. Dispositionen
kan också vara olika inom olika raser af samma
djurart; olika fårraser hafva visat högst olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
