Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarefrågan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagna trontalets ord sökte »på gemensam
grundval lösa frågorna om både olycksfallsförsäkring samt
om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring». (Jfr
Invaliditetsförsäkring. Suppl. och
Olycksfallsförsäkring.)
Af ännu större betydelse än olycksfallsförsäkringen är
arbetsklassens tryggande mot de ekonomiskt betungande
följderna af sjukdom. Olycksfallen träffa ett mindre
antal arbetare; endast ett fåtal undgår sjukdomens
hemsökelser. För att trygga sig mot de ekonomiska
svårigheter, som följa i sjukdomens spår hafva
arbetarna ända sedan äldre tider upprättat sjuklådor
eller sjukkassor. I England och i Sverige (genom
lagen af d. 30 Okt. 1891) har staten tillförsäkrat
vissa förmåner åt de sjukkassor, som vilja underkasta
sig en lindrig kontroll. I Tyskland och Österrike är
deremot obligatorisk sjukförsäkring införd. Den tyska
sjukförsäkringen är en nödvändig förutsättning för
olycksfallsförsäkringen. Till sin organisation är
den en »ömsesidig, på sjelfförvaltning hvilande
sjukdomsförsäkring af yrkesmän i korporativa
föreningar». — Tyskland har äfven såsom en af
hörnstenarna i sin storartade socialpolitiska
lagstiftningsbyggnad infört stadganden om obligatorisk
ålderdomsförsäkring. I England och Frankrike har man
gått en annan väg och försökt att genom beviljande af
vissa förmåner förmå arbetarna att på frivillighetens
väg ålderdomsförsäkra sig i anstalter, som staten i
sådant syfte inrättat. (Jfr Sjukkassor, Hjelpkassor,
Suppl., Invaliditetsförsäkring. Suppl.).
I det föregående har påpekats, att tillsynen
från det allmännas sida öfver efterlefnaden af de
lagbestämmelser, som beröra det industriella arbetet,
närmast tillkommer yrkesinspektörerna. För att trygga
arbetsaftalet mot kränkningar af privat natur, hvilka
kunna behandlas endast inför rätta, äro i många fall
rättskipningens vanliga former alltför tunga. Behofvet
af särskilda yrkesdomstolar med uppgift att slita
tvister rörande arbetsaftalet har gjort sig alltmera
känbart och man har i flere land upprättat sådana,
hvarvid delvis de franska »Conseils de prudhommes»
(se Fabriksdomstolar) tjenat som
mönster. Af lika stor, om icke större, betydelse är
det emellertid att statsmakterna främja inrättandet
af förliknings- och skiljenämnder, i Tyskland kallade
»Arbeitskammer», i England »Boards of conciliation and
arbitration» (jfr Förlikningsnämnder. Suppl.), hvilka
ofta visat sig vara ett verksamt värn till afvändande
af det industriella krigets förhärjande utbrott
och anlitandet af »strejkens» och »stängningens»
tveeggade vapen.
Ett bland arbetarefrågans allra vigtigaste
problem, hvilket i långt vidsträcktare mån
faller inom kommunens än statens uppgift, är
bostadsfrågan. Statens pligt är härvidlag närmast att
i allmänhet genom helsovårdsstadga eller andra lagar
förhindra att bostäder användas, som af sanitära skäl
icke äro lämpliga till menniskoboningar. Visserligen
har man på ett och annat håll ansett lagstiftningen
böra mera direkt inskrida till den stora frågans
lösning. Så exempelvis i England, der bl. a. de lokala
myndigheterna i vissa fall ega rätt att stänga och
rifva helsovådliga hus utan att egaren kan fordra
skadeersättning. Der
har man äfven genom »lagen om billiga jernvägståg»,
s. k. arbetaretåg, af 1883 velat göra det för
arbetarna ekonomiskt möjligt att bo i mera landtliga
eller eljest bättre belägna bostäder på ganska
betydligt afstånd från arbetslokalerna. Men i stort
sedt torde det allmännas åtgöranden i bostadsfrågan
få anses som kommunens sak. Mångenstädes har
också kommunalförvaltningen såväl genom omedelbara
åtgärder som genom understödjande af privata företag
visat sig inse vigten för samhället deraf att dess
arbetarebefolkning icke är så eländigt inhyst,
som ännu mångenstädes är händelsen (se vidare
Arbetarebostäder. Suppl.).
Ett annat område, der både ekonomisk klokhet ocn
socialt-medborgerlig pligt bjuda kommunen att
ingripa, är beredandet af möjlighet för arbetaren
att utöfver den allmänna folkskolebildning och till
densamma hörande slöjdkurser för gossar och flickor,
som stat och kommun vanligen gemensamt bestrida,
erhålla fortsatt utbildning. Arbetareinstitut (se
d. o. Suppl.) och vissa slag af fortsättningsskolor,
bland dem särskildt sådana, som afse arbetarens
förkofrande i de yrkesgrenar, som blomstra inom
den ifrågavarande kommunen, böra derför kraftigt
understödjas. — Synnerligen vigtigt är det ock att
genom hushålls- och kokskolor tillfälle beredes för
unga flickor, tillhörande arbetsklassen, att erhålla
utbildning i huslig ekonomi. Ju knappare inkomsten
är, dess nödigare att den blifvande husmodern
erhållit erfarenhet i lifsförnödenheternas inköp
och lifsmedlens tillagning. — Här må äfven nämnas
kommunens pligt att ej blott i lyckligare lottade
stadsdelar, utan framförallt just i dem, som mest
befolkas af arbetsklassen, sörja för anläggandet af
offentliga parker och trädgårdar, äfvensom folkbad
samt lek- och gymnastikplatser för barn och vuxna.
Till de kommunala uppgifter, som stå i omedelbart
samband med arbetarefrågan, måste slutligen äfven
räknas en reform af den offentliga fattigvården. Det
är lika sorgligt som betecknande för nu rådande
sociala förhållanden att man icke kan undgå att
sammanställa dem båda. Men ännu torde det dröja
längje, innan den socialreformatoriska utvecklingen
kommit derhän, att fattigvården med dess förödmjukande
understöd åtminstone i fråga om den oförskyllda nöden
undanträngts af försäkringsidén. — För närvarande
gör fattigvården knappast skäl för sitt namn:
fattigvård. Understöden lemnas, både i vårt land och
i utlandet, alltför ofta utan den individualisering
och den noggranna undersökning af den hjelpsökandes
verkliga behof, som äro den enda borgen för att
understödet icke skall stjelpa i stället för att
hjelpa. Mångenstädes skiljer man icke ens tillräckligt
mellan de två stora hufvudklasserna af
hjelpbehöfvande, de som af eget förvållande och de som utan sin
förskyllan nödgas anlita fattigvården. Ett föredöme
i fråga om verkligt individualiserad fattigvård
och på samma gång ett bevis på att reformen icke
är omöjlig, der den socialt medborgerliga anden är
lefvande, lemnar det s. k. Elberfeld-systemet
(se d. o. Suppl.). Den enskilda välgörenheten har
äfven i flere land föregått med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
