Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de grymma judeförföljelserna. Äfven Rysslands
universitet drabbades af reaktionen. Förnyade
studentoroligheter medförde allt strängare åtgärder,
tills regeringen 1887 införde den skarpaste
polisuppsigt vid alla universitet. Detta alstrade
nya oroligheter, hvarefter flere universitet helt och
hållet stängdes och hundratals studenter sändes till
Sibirien eller såsom soldater instuckos i armén. En
ultraprotektionistisk tullpolitik hörde äfven till
det reaktionära system, som på 1880-talet florerade
i Ryssland. Tolstois sista reaktionära ukas gick ut
på att inskränka kommunernas sjelfförvaltning, då
han 1889 upphäfde fredsdomareämbetena och insatte
adliga distriktschefer.
A:s forne lärare, den ortodoxt-reaktionäre
Pobjedonostsev, hvilken såsom den heliga
synodens generalprokurator hade högsta ledningen
af kyrkoärendena, fick ostörd rasa mot olika
tänkande. Tusentals sekterister tvungos med våld att
återvända till den grekisk-katolska statskyrkan.
Men A:s inrikespolitik hade äfven vackrare
sidor. En sådan var, att han 1884 påbjöd obligatorisk
undervisning för minderåriga arbetare i industriella
verk och förbjöd att låta dem arbeta öfver 6 timmar
om dagen. 1890 förbjöds att använda barn under
12 år i fabriker och handtverk och qvinnoarbetet
begränsades. En fortsättning af faderns storartade
reformer var en ukas af d. 19 Juni 1892, som
upphäfde lifegenskapen hos kalmuckerna, hvarigenom
omkr. 150,000 lifegna blefvo fria. Af hög betydelse
för kulturen voro ock de stora jernvägsanläggningar,
som A. lät utföra. Den transkaspiska jernvägen
fortsattes 1887 ända till Samarkand, och byggandet
af den transsibiriska banan har fortgått med sådan
fart, att den beräknas skola blifva färdig ända fram
till Vladivostok vid Stilla hafvet redan 1896. På
stärkandet af Rysslands försvarsväsende offrade
A. stor omsorg och ofantliga kostnader. Under ledning
af krigsministern Vannovski ökades och reformerades
armén högst betydligt, stora fästningsnät upprättades,
särskildt kring Varsjav, och strategiska jernvägar
anlades i gränsprovinserna. Äfven flottan, såväl i
Östersjön som i Svarta hafvet och Stilla hafvet,
ökades med pansarskepp och kryssare efter nyaste
modeller.
Hvad förhållandena till utländska makter angår,
iakttog A., understödd af Giers, som 1882 utnämndes
till utrikesminister, en fredsvänlig politik,
trots alla påtryckningar från det panslavistiska
partiet. Hans fredskärlek förmådde honom dock
ej att afvika från den traditionella ryska
maktutvidgningspolitiken eller att lemna ur sigte
den ryska diplomatiens gamla mål på Balkanhalfön,
i Central-Asien och vid Stilla hafvet. A:s politik i
afseende på Balkanhalfön dikterades likväl ej blott
af maktutvidgningsbegär, utan äfven af personligt
hat till furst Alexander af Bulgarien. Denne
bröt 1884 med Ryssland och korsade 1885 den ryska
diplomatiens planer genom att införlifva Öst-Rumilien
med Bulgarien. Upptänd af ursinnig vrede häröfver,
afbröt A. alla förbindelser med furst Alexander och
sökte förlama den bulgariska armén genom att hemkalla
alla deri anställda ryska officerare. Icke dess mindre
lyckades furst Alexander utbilda en
infödd bulgarisk officerskår och fullkomligt
besegra Serbien, som af Ryssland låtit locka sig att
anfalla Bulgarien. Visserligen måste furst Alexander,
dukande under för Rysslands intriger och guld,
1886 afsäga sig Bulgariens krona, men tack vare
den energiske Stambulov omintetgjordes alla planer
och försök att återupprätta det ryska inflytandet
i Bulgarien. Lyckligare än på Balkanhalfön var
A:s politik i Central-Asien. Mervs turkmenstammar
införlifvades 1884 med Ryssland, och 1885 sökte
ryssarna bemäktiga sig Pendjde, som ligger på vägen
till Herat, »Indiens nyckel». Ryssarna kommo dervid
i strid med emirens af Afganistan trupper, som
hade besatt Pendjde, hvarå emiren gjorde anspråk,
understödd af England. Den 30 Mars 1885 anföll
general Komarov en afgansk truppstyrka och slog
den på flykten. Derigenom uppstod en hotande
konflikt mellan Ryssland och England, som rustade
sig till krig. Men genom försonlighet å ömse sidor
bilades tvisten. En gränsreglering verkställdes
sedermera mellan Afganistan och Ryssland, som dervid
erhöll Pendjde. Längst borta i Öst-Asien förberedde
A. framtida landvinningar vid Stilla hafvet dels genom
den transsibiriska jernvägens anläggande, dels genom
Vladivostoks förvandling till en stark fästning och
krigshamn. De ryska planerna på en fullständigt
isfri hamn å Koreas kust hafva dock korsats genom
Japans lysande framgångar i det sommaren 1894 började
kriget med Kina.
Under sina första regeringsår iakttog A. en reserverad
hållning mot Tyskland och Österrike-Ungern. I
Sept. 1884 hade han en vänlig sammankomst med
kejsarna Vilhelm I och Frans Josef i Skierniewice. Men
1885 väckte Österrikes och Tysklands hållning i den
bulgariska frågan hans förbittring, och med anledning
deraf började han koncentrera stora truppmassor i
Polen. Dessa truppsammandragningar vid Tysklands
och Österrike-Ungerns gränser fortsattes under de
följande åren och uppfattades i Europa såsom ett
bevis på att Ryssland rustade sig till ett krig mot
trippelalliansens makter. Ännu större blef spänningen
mellan Ryssland och Tyskland efter kejsarna Vilhelm
I:s och Fredriks död. Visserligen skyndade sig
kejsar Vilhelm II straxt efter sin tronbestigning
att göra ett besök vid ryska hofvet (Juli 1888),
men A. besvarade detta besök först i Okt. 1889,
och detta långa dröjsmål karakteriserade den kyla,
som då rådde mellan de båda hofven. Ännu mer ökades
spänningen genom det tullkrig, som 1887 började
mellan Tyskland och Ryssland.
Det var under sådana förhållanden som A. började
närma sig till franska republiken. Den rysk-franska
vänskapen, långsamt men säkert förberedd under åren
1888–90, framträdde öppet vid amiral Gervais’ och
den franska eskaderns besök i Kronstadt i senare
hälften af Juli 1891, då de franske sjömännen mottogos
såsom bröder af det ryska folket, och den eljest
så konservative tsaren med blottadt hufvud åhörde
marseljäsen. Med om möjligt ännu större entusiasm
mottogs den ryska eskader under amiral Avellans befäl,
som i Okt. 1893 besökte Toulon och hvars officerare
äfven aflade ett besök i Paris. Något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
