Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Tana, hvars omgifning undersöktes af Krapf 1851,
Wakefield och New 1865–67 samt Denhardt och Fischer
1877. De första säkra underrättelserna om landet
innanför Sansibarkusten, mellan Tana och Rovuma,
lemnade missionärerna Krapf och Rebmann, som
1848–52 företogo resor till Usambara, Dsjagga och
Ukamba samt bragte underrättelser om snöbergen under
eqvatorn. Om ock alla senare expeditioner, som från
Sansibar gingo vesterut, betraktade kustlandsträckan
som genomgångsland, innehålla dock de om dessa
expeditioner utgifna arbetena af Burton, Speke,
Stanley och Cameron m. fl. grundvalen för vårt vetande
om dessa trakter, som under det sista årtiondet
varit ovanligt rikt besökt af resande. J. Thomson,
som på sina forskningar vid Njassa och Tanganjika
(1878–80) hade upptäckt Rikvasjön, reste 1884 mellan
Kilimandjaro, Kenia och Victoria Njansa och upptäckte
Aberdarebergen, Johnston uppehöll sig nära ett halft
år (1884) vid Kilimandjaro, men kunde ej komma högre
än till omkr. 5,000 m. höjd, hvaremot H. Meyer efter
flere försök 1889 med Purtscheller kunde nå bergets
topp (6,010 m.) och upptäckte A:s första glacier. Teleki
och v. Höhnel fastställde på sin märkliga resa 1887–88
sammanhanget mellan abessinska höglandet samt Kenias
och Kilimandjaros vulkankedja och upptäckte i st. f. den
gåtlika Samburusjön tvänne stora insjöar n. om
Baringosjön, hvilka de kallade Rudolf- och
Stephaniesjöarna. Peters följde 1889–90 Tana ända
till dess källområde, och Jackson gick vid samma
tid från Naivasjasjön vesterut till Kavirondo,
hvarifrån han öfver Ligonjiberget kom nära södra
stranden af Rudolfsjön. Pigott drog 1889 genom
höglandet mellan Tana, Sabaki och Kenia. Baumann
upptäckte 1892 de salthaltiga Manjara-
och Eiassisjöarna.
A. W–g.
Afrikanska elefanten. Se Elefantslägtet.
Afrikanska jagtleoparden. Se Gepardslägtet.
Afrikanska kompaniet (Guinea-kompaniet), ett på Louis
De Geers initiativ bildadt svenskt handelskompani,
hvars privilegier utfärdades d. 15 Dec. 1649 och som
fick uteslutande rätt att handla på land, som ligga
s. om Kanarieöarna, i Afrika, Asien och Amerika,
med undantag af dem, som voro »compagniet af Nova
Suecia» (se Nya Sverige) förbehållna. En koloni
anlades på Guineakusten (Guldkusten) i trakter,
der holländare och engelsmän förut haft faktorier,
nämligen vid Cabo Corso (nu Cape Coast castle, se d. o.)
på mark, som kompaniets förste guvernör, rostockaren
Henrik Carloff (kort derefter svensk general och 1654
adlad med namnet Carloffer), i April 1650 inköpte
från konungen af Feta (Futu). Ett kastell, Karlsborg,
och två mindre fästen, Taccorari (l. Anten)
och Annamabo, samt ö. derom vid kusten faktorierna
Gemoree och Accara (l. Accra) anlades. Kompaniets
handel oroades snart af engelsmännen, som 1650–53
uppbragte sju af dess fartyg under förevändning
dels att holländare voro intressenter i kompaniet,
dels att engelsmännen egde Guineakusten. Engelsmännen
återställde visserligen enligt fördrag af 1653 fartyg
och laster. Men anläggandet af Karlsborg och inköp
af nya fartyg medförde, att kompaniet icke fick någon
utdelning, och emedan för affärens uppdrifvande större
kapital behöfdes, inbjöds 1654 till ny aktieteckning.
I Juli 1655 utfärdades privilegier för det sålunda
utvidgade kompaniet. 1656 aflägsnade man från
guvernörskapet Carloffer, som visserligen gjort sig
skyldig till att drifva handel för egen räkning, men
tyckes hafva blifvit för strängt straffad. Carloffer,
som fick Johan Filip von Krusenstierna till efterträdare,
beslöt att hämnas. I Emden inskeppade han sig (Dec. 1657)
i all tysthet på danska skeppet »Glückstadt», med
18 kanoner och 48 mans besättning, anlände d. 25
Jan. 1658 till Gemoree samt lyckades, förstärkt med
holländska och kompaniets slafvar, som förmåtts att
öfvergå till honom, d. 27 s. m. genom öfverrumpling
taga Karlsborg, som hade en besättning af endast 16
friska och tjenstbara män. Danska flaggan hissades på
kastellet; Krusenstierna och kaptenen på det i hamnen
liggande fartyget »Stockholms slott» fängslades;
fartyget och kompaniets tillhörigheter, bl. a.
800 pd guld, togos som god pris. Äfven Taccorari,
Annamabo, Gemoree och Accara besattes. En viss
Schmidt qvarlemnades att för Carloffers räkning
sköta kolonien. I juni 1658 inlöpte Carloffer med
bägge fartygen under tysk flagga och tysk lösen
i Glückstadts hamn. Då den svenska regeringen
framställde reklamationer mot den danska, stack
Carloffer sig undan med sin röfvade skatt. Danskarna
vägrade att lemna den af svenskarna fordrade
satisfaktionen (slutligen nedsatt till 400,000 rdr
sp.) för kolonien och lidna förluster. Denna vägran
var en vigtig formel orsak för Karl X Gustaf att i
Aug. 1658 förnya kriget emot Danmark. Äfven under
kriget fortsattes underhandlingarna om Cabo Corso,
och i freden i Köpenhamn d. 27 Maj 1660 eftergaf
svenska regeringen den fordrade ersättningssumman,
men danskarna skulle återlemna kolonien. Denna hade
emellertid i Mars 1659 af Schmidt mot en summa
af 7–8 tusen floriner öfverlemnats åt holländska
Vestindiska kompaniet, men 6 veckor derefter intogo
infödingarna kastell och faktorier samt erbjödo sig
i skrifvelse till kompaniet att återställa kolonien
till detsamma, om det inom ett år begagnade sig af
erbjudandet. Hamburgköpmannen Lucas Lütkens, som på
Karl Gustafs uppmaning redan dessförinnan för egna
och medintressenters penningar utrustat ett fartyg,
»Konung David», för att i kompaniets namn återtaga
kolonien, anlände i Dec. 1660 till Cabo Corso och
lemnade infödingarna guld för 27,000 rdr sp. såsom
erkänsla för det att de hållit svenskarna kolonien
till handa. En liflig handel uppstod mellan hans
tolk och negrerna. Kompaniet ville emellertid sjelf
hafva handeln i sina händer och utrustade 1661 till
Guinea sitt sista skepp, »Christina», som förde
den tillämnade kolonistyresmannen Johan Neuman
(Nyman) ombord. Men i sigte af Karlsborg angreps
»Christina» af fyra holländska skepp och fördes till
holländska fästet Del Mina, som låg 15 km. från Cabo
Corso. Derpå, d. 31 Mars 1662, började holländarna
blockera och beskjuta det af öfverkommissarien
Tönnies Voss med beundransvärd seghet försvarade
Karlsborg, hvilket de först d. 22 April 1663 lyckades
få i sina händer. Holländarna fingo ej länge glädja
sig åt sin eröfring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
