Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romansk befolkning, som regerades å kejsarens vägnar
af en »strateg» i Jadera (Zara). Ställningen
var så förtviflad, att Herakleios ett ögonblick
var betänkt på att öfvergifva Konstantinopel och
förlägga regeringens säte till Kartago. Äntligen
beslöt han, efter omfattande förberedelser och stödd
af en uppflammande religiös hänförelse, att upptaga
en kamp på lif och död med perserna. Från 622 till
628 krossade han sasanidernas makt under väldiga
strider och framtvang en fred, som återställde alla
deras eröfringar. De följande åren använde Herakleios
till att återupprätta här, finanser och förvaltning
och till fåfänga försök att å nyo sammansmälta
de återvunna riksdelarna med riket. De religiösa
förföljelserna från Justinus I hade framkallat djupa
motsatser mellan de olika folken inom Östromerska
kejsaredömet. Under det nestorianerna funnit skydd
och organiserat sig under sasanidernas spira, hade
monofysitismen vunnit stort insteg i Egypten och
Syrien och förbundit sig med en aldrig utplånad, under
skilsmässan stärkt nationel opposition mot grekerna,
särskildt hos de semitiska folklagren. På inrådan
af den syriske presten Athanasius sökte Herakleios
finna en förmedlande formel mellan ortodoxien och
monofysitismen och proklamerade 630 läran att hos
Kristus finnas två naturer, ehuru blott en vilja
(»monoteletismen»), men åstadkom dermed blott nya strider
och en ny sekt. Han fick upplefva muhammedanismens
begynnande segertåg. 635–640 störtade araberna
Roms gamle arffiende, det ny-persiska riket,
och samtidigt föllo i deras händer Palestina och
Syrien intill Taurus. År 639 började de Egyptens
eröfring, som fullbordades straxt efter Herakleios’
död genom intagandet af den blomstrande hellenistiska
kulturstaden Alexandria 641. Herakleios följdes af
en rad obetydliga herskare: sönerna Konstantin III
(d. 641) och Herakleonas (störtad s. å.); Konstantins
son Konstans II, en sträng och krigisk herskare,
ifrig monotelet, mördad 668; hans son Konstantin IV
Pogonatos (d. 685), under hvilken monoteletismen
fördömdes på kyrkomötet i Konstantinopel 681; dennes
son Justinianus II Rhinotmetos (så kallad,
emedan hans näsa afskars vid revolutionen 695), en
grym tyrann, störtad 695 af fältherren Leontius,
i sin ordning störtad 697 genom ett militäruppror,
som förde den duglige generalen Tiberius III till
makten. Med bulgarisk hjelp lyckades Justinianus II
återtaga tronen 705 och rasade likt ett vilddjur,
till dess ett arméuppror för alltid störtade
Herakleios’ ätt, 711. Derpå följde Filippikos till
713, hvarpå senaten med folkets samtycke upphöjde
en aktad minister, Anastasius II, hvilken redan
716 måste nedlägga kronan för ett uppror, ledt
af generalskattmästaren Theodosius III. Armén i
Asien erkände icke Theodosius, utan utropade till
kejsare den skicklige fältherren Leo Isauriern,
hvilken marscherade mot Konstantinopel och gjorde
slut på Theodosius’ välde 717. Under denna inre
anarki fortgingo de yttre förlusterna. Donaugränsen
kunde ej längre försvaras mot slaver och bulgarer:
679 afträddes formligen Mesien (landskapet s. om Donau), och grunden
lades till det mäktiga äldre bulgariska riket. Det
blomstrande Kartagos fall och förstöring 698 gjorde
slut på latinsk kultur och bysantinskt välde i
norra Afrika; de arabiske krigarna härjade Kreta och
öfriga grekiska öar och hotade Konstantinopel första
gången 668–669, andra gången under den långvariga
belägringen 672–678. Den tidigare muhammedanska
eröfringens anlopp kulminerade äntligen i det
stora angreppet mot Konstantinopel under Maslamas
ledning 717–718, hvilket återkastades af Leo
Isauriern. Belägringen lär hafva kostat araberna
2,600 krigsskepp och 140,000 man och bör jämföras
med det nederlag (vid Poitiers, 732), som några år
derefter hejdade muhammedanismens anlopp mot vestra
Europa. Det var emellertid för alltid slut på alla
restaurationsförsök i Justinianus’ anda, och riket
hade vunnit sin ungefärliga geografiska begränsning
för framtiden. Det omfattade vid periodensslut
Balkanhalfön s. om Balkan, Mindre Asien, öarna och
de spridda besittningarna uti Italien. Samtidigt
med den definitiva ombildningen af rikets yttre
gestaltning pågick äfven dess inre förvandling
till bysantinsk stat med afklädande af den
romerska karakteren. Redan från kejsar Mauritius
användes grekiskan i stället för latinet såsom
officielt språk i lagar, förordningar och öfriga
statsakter. Under Herakleios började inskrifter
på medaljer och mynt affattas på grekiska (på
mynt funnos dock tidigare exempel). Grekiska
blef kommandospråk i armén, och under det
följande århundradet fortgick en ombildning af
latinska titlar till grekiska: namnen basilevs
och autokrator uttränga de gamla kejsaretitlarna,
titeln strateg träder i stället för comes och dux
o. s. v. Under Justinianus börjades en omfattande
förvaltningsreform, som synes afslutad och fullbordad
först under Leo Isauriern, och som i stället för det
diokletiansk-konstantinska förvaltningssystemet med
en dubbel hierarki af samordnade civila och militära
ämbetsmän i mångfaldiga grader införde en enklare och
kraftigare militärförvaltning. Den högsta civila och
militära myndigheten i hvarje provins (thema, äfven
benämning på härafdelningen i provinsen) förenades
hos »strategen», direkt sorterande under kronan,
med legater l. »turmarcher» såsom underordnade
civila och militära ämbetsmän; för provinsens
finansförvaltning och troligen äfven högsta
civiljurisdiktion fanns en »protonotar», som direkt lydde
under centralregeringen, och i gränsprovinserna funnos
särskilda kommendanter, »kleisurarcher».
Perioden 718–1056 är den typiskt bysantinska
tiden. Konstantinopel beherskar efter de stora
provinshufvudstäderna Antiochias, Alexandrias
och Kartagos fall i vida högre grad än förr
rikets politiska och andliga lif. Kejsaredömet
utgör en kraftig absolutism, som alltmer samlar
rikets ekonomiska och militära krafter i monarkens
hand. Bysantinernas mäktigt organiserade stat spelar
under denna period den verldshistoriska rollen
af kristenhetens värn i ö. mot muhammedanismen
och af de slaviska folkens stora missions- och
civilisationsanstalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
