Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östergötland, landskap i Götaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till 227 m., och ö. om det vattenrika landet n. om
Glan uppnår Kolmården nära Bråviken sin största höjd,
157 m. Utanför landskapets östra kust ligga öar
och holmar (till 118,2 qvkm. areal), och kusten
är sönderskuren af långt inskjutande vikar af
Östersjön, Bråviken, Slätbaken och Valdemarsviken,
som bildar gräns emot Småland. Med undantag af de
korta vattendrag, som gå dels till den i gränsen
mot Södermanland liggande sjön Tisnaren (44 m.),
hvilken afrinner i nämnda landskaps sjöar, dels
till den i nordligaste gränsen till Småland af
Kalmar län liggande sjön Yxningen (39 m.), hvilken
afbördar sitt vatten i Valdemarsviken, samt några
andra ej synnerligen betydande vattendrag, som
utmynna i Bråviken, Östersjön eller Slätbaken,
hafva landskapets vattensamlingar sitt aflopp
genom den från Vättern till Bråviken gående Motala
ström. De större sjöar, som denna elf genomrinner,
äro Boren (73 m), Roxen (33 m.) och Glan (21 m.). I
Roxen utmynna två betydande, på småländska höglandet
upprinnande vattendrag, det ena Svartån, som inom
landskapet genomflyter den nyssnämnda sjön Sommen,
och det andra Stångån, som inom landskapet genomgår
en kedja af sjöar, nämligen den ofvan anförda Juttern,
Åsunden (86 m.), Jernlunden (86 m.), Lilla och Stora
Rengen (84 m.) och Erlången (56 m.). Öster om Omberg
(263 m.) ligger sjön Tåkern (94 m.) som afrinner
i Vadstenaviken af Vättern. Glan mottager från
Nerikesgränsen några vattendrag, såsom Finspångsån
m. fl. — Berggrunden inom Ö. utgöres till allra
största delen af urformationens bergarter; endast en
mindre del betäckes af siluriska aflagringar. I stort
sedt består den vestra hälften af granit, den östra
och den nordvestra delen af gneis. Större och mindre
fält af hälleflintgneis (eurit) och glimmerskiffer
trätfas inom såväl granit- som gneisområdena. —
Den egentliga Östgötaslätten, s. om Göta kanal,
mellan Vättern och Roxen, hvilar på silurisk
grund. Ortocerkalken har den största utbredningen,
och på flere ställen, såsom vid Bergs slussar,
vid Husbyfjöl samt vid Borghamn s. v. om Vadstena,
äro betydande stenbrott upptagna för bergartens
tillgodogörande till byggnadssten. Linköpings
domkyrka är till största delen uppförd af silurisk
kalksten från trakten v. om Vreta kloster. Den
under ortocerkalken liggande alunskiffern brytes i
flere stora brott, hufvudsakligen belägna inom Vreta
Klosters socken. Sandsten, delvis öfverlagrad af en
lerskiffer, går i dagen vid stranden af Vättern,
qmkr. 10 km. n. v. om Motala, samt på öarna Aholmen,
Fjuk och Jungfrun i samma sjö. Flere stenbrott
äro på förstnämnda plats utmed kusten öppnade för
sandstenens bearbetande till qvarnstenar, slipstenar
och byggnadssten. Sandsten och skiffer finnas
äfven på den mot Vättern vända sidan af Omberg (se
d. o.). — De trakter, inom hvilka silurbildningarna nu
träffas, utgöra ett område, som en gång blifvit genom
förkastning nedsänkt i förhållande till de omgifvande
trakterna, hvilka bestå af urberg. Det är just
till följd af sitt sålunda erhållna, mera skyddade
läge, som ifrågavarande bildningar der bevarats
från förstöring. Gränsen för det nedsänkta området
(Östgötaslätten) skönjes ganska tydligt
i den i norr utmed Göta kanal, Boren och Roxen
löpande bergafsats, som bildar södra sluttningen
af den i norr vidtagande högre urbergsmarken. En
annan liknande förkastningslinie antydes af den
branta sluttning, som följer norra stranden af
Bråviken vester ut förbi Glan. På en topografisk
karta kunna dessa nivåförhållanden tydligt
iakttagas. — Urkalksten (marmor) förekommer på
flere ställen inom urbergsområdet, der omgifven
af gneis och eurit (hälleflintgneis). Mest
känd är förekomsten vid Kolmårdens marmorbruk,
men för öfrigt må nämnas fyndorterna vid vestra
sidan af Glan (stort kalkbrott), vid Gistad
jernvägsstation s. v. om Norsholm samt inom Hällestads,
Tjällmo och Godegårds socknar. Vid Grafversfors
stensliperi, n. om Norrköping, bearbetas åtskilliga
der uppträdande, utmärkt vackra varieteter granit. —
Af malmtillgångar inom Ö. torde de i koppargrufvorna
vid Åtvidaberg tillgodogjorda vara att i främsta
rummet anföra. Jernmalm har fordom i ganska stor
utsträckning brutits ur numera ödelagda grufvor
inom Godegårds och Hällestads socknar samt v. om
sjön Glan. — I fråga om de lösa ytaflagringarna, de
qvartära bildningarna, hvilka här i hufvudsak äro de
samma som inom mellersta Sveriges öfriga provinser,
må nämnas, att såväl krosstensleran som glacialleran
eger en för jordbruket afsevärd halt af kolsyrad kalk
hufvudsakligen inom vestra delen af slättbygdsområdet
(Vadstena och sjön Tåkern); åt öster likasom också
söderut aftager denna kalkhalt. — Vid stranden af
Vättern finnes flerestädes, inom Motala och Nykyrka
socknar, en så ren qvartssand, att den användes för
glastillverkning. — I bergs- och skogstrakterna är
jordmånen i dalgångarna flerestädes mager och sandig,
hvaremot den stora och breda Östgötaslätten från
Vättern till Östersjön har en djup, ofta kalk-
eller mergelhaltig lerjord af särdeles bördig
beskaffenhet. Det väl odlade och väl bebyggda
landskapet med en i allmänhet burgen och sjelfständig
befolkning har äfven flerestädes en vacker natur; men
då till en sådan hör mera omvexling af sjö, skog och
berg, räknas Stångåns dalgång, Sommens stränder och
Kolmårdens sluttningar till de trakter af landskapet,
som förete mera sammanhängande taflor af naturfägring.
Landskapets vapen är i röd sköld en upprätt grip
med drakvinge och draksvans (guld); i hvart och
ett af sköldens hörn en fembladig ros (silfver);
hertiglig krona.
Ö:s folkmål tillhöra den medelsvenska gruppen och
hafva således tjockt l och tungspets-r med deraf
beroende tjocka ljud. Jämte detta r förekommer äfven
tungrots-r (skorrande r) i vissa ställningar, vanligen
i början af ordet och såsom långt inljudande (rö,
surra). Best. sing. fem. och plur. neutr. få -a (märra,
märren, bena, benen), best. pl. mask. och fem. -a,
-era (pänga, fleckera). Tje-ljudet uttalas utan t;
d har fallit bort mellan vokaler och i utljud (vi,
vid, mäa, medan); i och y hafva ofta blifvit e och
ö (vest, visst, töcka, tycka). Till östgötamålen
räknas äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
