Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland, ö i Östersjön, Götalands och hela Sveriges minsta landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liflig samt praktisk, men anses icke vara någon ihärdig
arbetare; han har en viss naturlig fallenhet för ett
godt och skickligt uppförande samt böjelse för yttre
prydlighet och snygghet i åtskilliga hänseenden. —
Landskapets vapen är i blått fält två öfver hvarandra
gående rådjur (guld) samt nio fembladiga rosor
(silfver) i tre rader, allt under hertiglig krona.
Ö:s folkmål höra till de medelsvenska målen och hafva
följaktligen tjockt l med åtföljande kakuminaler samt
tungspets-r, men sakna deremot r-supradentaler. I
utljud och före dental har nämligen kort (troligen
bakre, »skorrande») r blifvit en vokal (ett bredt ä-
eller ö-ljud); man säger således faä, far, meä, mer,
stoät, stort, tjöäd, körde, hoän, horn. Framför s har
r försvunnit utan att lemna något spår, t. ex. fosst,
först; d, t och n hafva fallit bort i de vanliga
ställningarna, likvisst med vissa undantag för d och
t: alltså hu, hud (men sîd, sida, o. s. v.), bånne,
bandet (men blat, bladet, jaet jämte jale, gärdet,
m. m.), bît, bitit, brua, bruden, ägga, äggen; i och
y hafva ofta blifvit resp. e och ö, t. ex. flêkk,
flicka, flott, flytta. Liksom i götamålen ändas
best. pl. mask. och fem. på -a, -ra, t. ex. gubba,
gubbarna, flogra, flugorna. Af egenheter i vokalismen
märkas för öfrigt: å af äldre a framför ld, nd, mb
(brånn, brand, kåll, kall, kåmm, kam), y för u i tjyr,
tjur, jyft, djupt, o. s. v. Genom bevarandet af d i
pret. af 1:sta svaga konj. (kasted, kastade — dock
ej öfver hela ön), äfvensom genom den ofvannämnda
vokalisationen af r och saknaden af r-supradentaler
bilda Ölands dialekter i viss mån en öfvergång till de
sydsvenska. Särskildt karakteristiskt är bortfallet
af ändelsevokalen (i vissa fall) med ersättning i
cirkumflex på stamstafvelsen, t. ex. kâst, kasta,
kastat, stûv, stuga, gûbb, gubbar, lêvd, lefde, svûr,
svurit. I öfrigt har man -e för -a i ändelser (fogle,
foglar, vakkre, vackra, klokere, klokest). — Några
mera betydande olikheter mellan de olika trakternas
språk kan man naturligtvis inte vänta sig inom ett
så litet område som Öland. Öfvergången af g till j
efter vokal tillhör kanske dock endast norra delen
af ön (t. ex. laj, lag, boj, bog); från ett par
socknar i norr har man äfven antecknat en afvikande
best. sing. och plur. neutr. på i, t. ex. husi,
huset, husen, fåri, fåret, fåren, samt bevarade
mb, ld, nd (låmbi, lammet, kväld, kväll, båndi,
bandet). Se J. V. Bodorff: »Bidrag till kännedomen
om folkspråket på Öland» (1875), J. A. Lundell:
»Det svenska landsmålsalfabetet» (Sv. landsm. I),
samt några språkprof i samma tidskr. II, 9 (n:r 1–3).
Historia. Ö. befolkades tidigt; dess innevånare,
fordom kallade öningar, hörde med säkerhet
redan på 800-talet till Svea välde. Minnen från
den förhistoriska tiden äro stenåldersgrafvar
(stendösar), flere ringformiga borgar, ofta med
8–10 alnar tjocka och lika höga murar, uppförda
utan murbruk, en stor mängd stensättningar,
bl. a. med skeppsformer; derjämte finnas åtskilliga
runstenar, bl. a. den för sitt »drottqväde»
märkliga Karlevistenen (Vickleby socken). Rika fynd
af romerska, angelsachsiska och kufiska mynt hafva
gjorts; ej mindre än en tredjedel
af alla från Norden kända »solidi» (romerska
guldmynt) är funnen på Ö. Läget vållade ön ända
till mot slutet af medeltiden täta besök från
sjöröfvarenästena kring Östersjöns kuster. Det
var till skydd mot sådana de ofvannämnda borgarna
anlades. Äfven kyrkorna uppfördes, sedan kristendomen
antagligen under 11:te årh. börjat predikas på ön,
med fäst afseende på försvaret, af sten och med
torn i båda ändar. »Under slutet af 11:te, hela
12:te och en del af 13:de seklet saknar man om
Ö. alla historiska underrättelser.» — Ö. bildade
under medeltiden ett helt för sig: det hade egen
lagman, men antagligen östgötalag (i Linköping gick
enl. landslagen nyvald konung ed »inför alla östgötar
och öländingar»), och var indeladt i 8 eller 9 härad,
hvilka länge hade sina särskilda ting; det utgjorde
ett särskildt län under höfvitsmannen på Borgholm;
det lydde i kyrkligt afseende visserligen under
Linköpings biskopsstol, men hade sina egna stadganden
i afseende på afgifterna till presterskapet. I början
af 1400-talet indelades ön i två prosterier, hvilket
gaf uppslag till den nuvarande indelningen i »mot»
(se ofvan). Vid riksdelningen i Helsingborg 1310
tillföll Ö. hertigarna Erik och Valdemar (d. 1318)
och vid »häfdaskiftet» 1315 den senare, som residerade
på Borgholm. Det var sedermera, till 1356, anslaget
till underhåll åt hans enka, Ingeborg, som skref
sig »hertiginna af Ö.». 1361 härjades landet af
Valdemar Atterdag, var 1362–66 pantsatt till de
vendiska hansestäderna, lydde 1367–omkr. 1389 under
konung Albrekt, utgjorde vid unionens begynnande
upplösning det sista tillhållet inom det egentliga
Sverige för konung Eriks anhang (omkr. 1440) samt var
i danskarnas händer 1456–72, 1501–10 och 1519–23. —
Under nyare tiden har Ö. i administrativt afseende
undergått flere förändringar. 1682–1849 bildade
Kalmar län och Ö. en lagsaga. Ö. skildes 1569 från
Linköpings stift och lades till Vexiö, men hör sedan
1607 till Kalmar stift. Enligt 1634 års regeringsform
blef det jämte Kalmar län ett landshöfdingedöme,
men 1820–24 hade det egen länsstyrelse med en
vice landshöfding i Borgholm för utvecklingen och
fullbordandet af flere å ön under de föregående
åren vidtagna hushållsanstalter. 1557–60 var
Ö. jämte Kalmar län m. m. anslaget till underhåll
åt hertig (konung) Erik. 1651–54 innehades det såsom
förläning af arfprinsen Karl Gustaf, som residerade
på Borgholm, och 1654 blef det ett af drottning
Kristinas »underhållsland», men Karl XI tillbytte
sig detsamma 1681 mot vederlag af gods och räntor i
Bremen-Verden med en årlig afkastning af 20,000 rdr
sp. Äfven under nyare tider har Ö. hemsökts af fienden
nämligen under Nordiska sjuårskriget, Kalmarkriget,
då danskarna 1612–13 höllo ön besatt, och 1677, då
danskar och holländare brände och plundrade der. Under
Karl XII:s krig föllo två tredjedelar af ön i ödesmål,
hvarefter en stark inflyttning från Småland egde rum.
Vid Ö. hafva stått flere i vår krigshistoria märkliga
sjöslag: vid södra udden d. 11 Sept. 1563 emellan
svenskarna under J. Bagge och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
