Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öga (Lat. oculus), det organ i djurkroppen, som genom inverkan af lysande värmestrålar (ljus) förmedlar en synförnimmelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likväl ej hafva med synförnimmelsen att göra, utan
dels leda känselintryck och smärtförnimmelser, dels
förmedla kärlinnervationen samt regnbågshinnans och
strålkroppens muskelverksamhet), som ock af blod-
och lymfkärl. Uti senhinnans yttre lager utstråla
senorna af de sex rörelsemuskler: fyra raka (en öfre,
en yttre, en nedre, en inre) samt två sneda (en öfre
och en nedre), genom hvilkas verksamhet ögat kan röras
i alla riktningar och blicken sålunda riktas åt alla
möjliga håll. I sjelfva verket ligger ögat fullkomligt
rörligt uti den fettväf, som på alla sidor utom framåt
omgifver det, och hvars begränsning åt ögat till
utgör en formlig bindväfshinna, capsula Tenonii. Vid
hornhinnans rand fäster sig rundt om bulben ögats
bindehinna (conjunctiva), b, hvars epitellager utgör
en direkt fortsättning af hornhinnans epitellager, och
som bekläder den synliga delen af bulben, »hvitögat»
(conjunctiva bulbi), och viker sig om till insidan
af ögonlocken, som den äfven bekläder (conjunctiva
tarsi), sålunda bildande ett slags säck, bindesäcken
(saccus conjunctivae).
Ögat ligger, väl skyddadt, inuti en särskild håla,
ögonhålan (orbita), hvars väggar åt alla sidor
utgöras af ben utom framåt, åt hvilket håll den kan
slutas medelst ögonlocken. Den är af hufvudsakligen
pyramidformig gestalt, med spetsen riktad snedt
bakåt och inåt. Längst in bredvid sjelfva spetsen
sammanhänger den med hjernkaviteten medelst ett hål,
foramen opticum, genom hvilket synnerven passerar,
åtföljd af en pulsåder. Längre utåt och uppåt
finnes en annan kommunikation mellan ögonhålan och
hjernkaviteten, fissura orbitalis superior, genom hvilken
de för ögonmusklernas innervation afsedda nerverna
komma in i ögonhålan. Å öfre väggens yttre del
straxt bakom dess främre rand, margo supraorbitalis,
finnes en fördjupning för tårkörteln (glandula
lacrymalis). Längst fram å nedre delen af inre väggen
finnes en annan, mera utpräglad fördjupning, afsedd
att herbergera tårsäcken. Ögonhålans innehåll utgöres,
förutom af ögat och tårkörteln samt tårsäcken med
tillhörande muskler, nerver och kärl, af en riklig
fettväf, som erbjuder en på samma gång mjuk och
elastisk bädd åt det för yttre våld så ömtåliga
synorganet. De tvänne klaffliknande bildningar,
en öfre och en nedre å hvarje öga, genom hvilka den
framåt öppna ögonhålan kan tillslutas, kallas ögonlock
(palpebrae). Deras stomme utgöres af en broskartad
bindväfslamell (tarsus), hvilken med sin fria kant
räcker till ögonlockets fria rand utefter dess hela
längd, förlänande tillbörlig styfhet åt ögonlocket
och stadga åt dess rörelser. Den är å öfre ögonlocket
högre än å det nedre och slutar å det förra uppåt med
en bågformig rand, i hvilken senan för den muskel,
musculus levator palpebrae superioris, utstrålar,
som tjenar till att höja ögonlocket. Åt båda sidor
äro dessa tarsi medelst särskilda bandapparater,
ligamenta palpebralia externa et interna, fästa
vid ögonhålans sidoväggar. På framsidan af tarsus,
skild från densamma genom ett lager lucker bindväf,
ligger en tvärgående
muskel, den innersta delen af ögats ringformiga
slutmuskel, genom hvars kontraktion ögonspringan
slutes. Ögonlockens hud är synnerligen tunn och
mjuk, underhudsbindväfven mycket lucker, med stora
maskrum. Vid den fria randen öfvergår huden uti
bindehinnan (conjunctiva palpebralis), som bekläder
insidan af tarsus. Å främre kanten af ögonlockens fria
ränder äro ögonhåren fästa; å den bakre kanten ser
man en rad punkter, som utmärka utföringsgångarna
för de i tarsus belägna s. k. meibomska körtlarna,
hvilka å ögonlockets insida skimra igenom bindehinnan
såsom gula vertikala strimmor, och hvilkas feta
afsöndring hindrar tårvätskan att rinna öfver. Den af
ögonlockens ränder omslutna ögonspringan slutar utåt
med en spetsig vinkel, den yttre ögonvinkeln. Vid
den inre ögonvinkeln deremot göra ögonlocksränderna
en utvikning omkring den s. k. tårsjön (lacus
lacrymalis).. På sjelfva spetsen af den vinkel, som
hvardera ögonlockets rand bildar vid denna utvikning,
ser man tårpunkten (punctum lacrymale), mynningen af
den lilla tårkanal (canaliculus lacrymalis), genom
hvilken tårvätskan föres in i tårsäcken. Den gulröda
upphöjning, ögonkarunkeln, tårkarunkeln (caruncula
lacrymalis), som synes uti inre ögonvinkeln,
är till sin struktur nära öfverensstämmande med
huden. Belägen, som den är, mellan de i innersta delen
något divergerande ögonlockskanterna, har den till
funktion att hindra tårvätskan från att rinna ut
genom inre ögonvinkeln. Ögonspringans tillslutning,
hvilken afser dels utestängande af ljus från ögat,
dels dess skydd mot yttre skador, verkställes
såväl frivilligt som automatiskt. Blinkningen, som
utlöses af de mest olika retningar från det sensibla
nervsystemet, t. ex. starkt ljus, en oförmodad
hastig rörelse af ett närbeläget föremål, ett skott,
en häftig smärta o. s. v., sker på synnerligen kort
tid, en omständighet, som i förening med den lätthet,
hvarmed den vid minsta anledning utlöses, i hög grad
är egnad att skydda ögat mot faror utifrån. Det är
genom dessa täta rörelser, som tårvätskan fördelas
i ett tunnt och jämnt lager öfver hornhinnan för
att derefter samlas i tårsjön och afflyta genom
canaliculi. — Från främre delen af ögonlockens fria
kanter utväxer en rad starka, korta hår, ögonhår,
cilier (cilia), rikligare och kraftigare å det
öfre än å det nedre. Dessa tjena till att skydda
ögat för främmande kroppar. De äro böjda å öfre
ögonlocket uppåt, nedåt å det nedre, en böjning,
som tilldelas dem uti rotstycket, med hvilket
de äro fästa vid ögonlockets kant. De regenereras
mycket fort — man anser hvarje hårs lifslängd vara
ungefär 100 dagar —, äro i allmänhet jämförelsevis
starkt pigmenterade och bibehålla sin lifaktighet
ända in i sena ålderdomen. Till ansigtets skönhet
bidraga de i hög grad, och särskildt äro täta, långa,
raka ögonhår högt skattade. Å sådana »vackra» ögonhår
upptäcker emellertid ej sällan ögonläkaren en viss
oregelbundenhet i riktningen, antydande en genom
sjuklig retning å hårrötterna stegrad växtlighet,
hvilken ofta åtföljes af hårrötternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
