Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverflödsförordningar, lagar, som afse att inskränka eller upphäfva ett för folkets ekonomi, helsa eller moral såsom skadligt betraktadt bruk af vissa tyger och klädesmoder, varor, njutningsmedel m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Juli 1345. Deri förekomma bestämmelser om storleken af
morgongåfva och andra föräringar, som riddaren eller
svennen fick gifva sin brud, och hvilka bestodo
i häst, sadel, betsel, kåpa och hatt, spännen,
guldringar och andra klenoder efter förmåga. Sjelf
fick hon medföra blott 4 nya klädningar, utom de
gamla. Äfven bestämdes om gästernas antal vid bröllop
och andra fester. Dessa stadganden infördes sedan
nästan oförändrade i samme konungs landslag äfvensom
i kon. Kristofers landslag af 1442. I Sten Stures
och rådets stadga af 1489 förklaras, att rikets
olyckor berodde af det inrotade öfverflödet. Bruket
af »skurna» kläder förbjöds deri.
Under de första 25 åren af Gustaf I:s regering
finner man inga författningar angående öfverflöd
eller sparsamhet. Dalkarlarna klagade 1527 öfver att
»sönderskurna» kläder brukades, hvartill konungen
svarade, att han beklagade detta och såge gerna,
att denna sed bortlades; dock hade ingen annan
skada deraf, utom egaren sjelf. Nils Dacke fordrade
deremot, att icke fogdar eller andra skulle afundas
den danneman, som ville draga den klädebonad han
sjelf gitte bestå sig af engelskt, leyskt eller annat
kläde. Först sedan den småningom tilltagande välmågan
i landet också medfört ett allmännare bruk af dyrare
kläder och utländskt kramgods, fann konungen sig
befogad att förmana till sparsamhet. I ett mandat
om köphandeln d. 25 Febr. 1546 förmanade han menige
man på landet och borgarena i städerna att nöja sig
med den tillbörliga drägt och klädebonad, som fäderna
före dem brukat. Och d. 4 April s. å. klagar han i ett
nytt mandat, »att stort prål och högfärd ibland menige
man fast uppkommer, med allehanda hög klädebonad, och
att de låta bedraga sig med många onyttiga varor och
kramgods, derutinnan stor flärd finnes — samt att alle
vill härnäst vara like, och den ringaste vill föra
så stort kram i alla måtto, som den för mer är och
vara skall, och bonden härnäst icke annat än engelskt
kläde och leyskt slita vill». Allmogen anbefalles att
låta sig nöja med den gamla goda klädebonaden. Att i
detalj gifva föreskrifter emot öfverflödighet, dertill
egde denne konung alltför stor statsmannavisdom.
Att Erik XIV, sjelf stor vän af ståt och glans,
ej lade några egentliga hinder mot yppighet
och öfverflöd, är helt naturligt. Johan III:s
vankelmodiga karakter visar sig också deruti
att han än uppmuntrade, än fördömde och förföljde
öfverflödigheten. I ett bref af d. 4 Maj 1569 uppmanar
han flere af sina befallningsmän att förständiga
adeln att vid den stundande kröningen visa sig
i vederbörlig prakt med kläder och annat. De,
som ej sjelfva egde guldkedjor, borde låna sig
sådana. Sidentyg och utländska kläden väntades med
första till Stockholm. Likaså befalldes ståthållarna,
i bref af d. 10 Maj 1579, att tillsäga adeln att väl
»stossere» vid prinsessan Elisabets bröllop. Utländska
dryckesvaror voro än tillåtna, än förbjudna. I ett
bref år 1585 till borgmästare och råd i Stockholm
ifrade han mot de »höga» drägter, som der brukades
af »gemena» qvinspersoner, och befallde,
att ingen qvinna, utom adliga, finge bära mössa
eller tröja af sammet, eller sidentyg nedom bältet,
och att ej ens de förnämligaste bland dem finge bruka
tröja eller krage af bättre slag, än sidenatlask
eller damast, samt på hufvudet »kaprönikor eller
doker». Från den, som häremot bröt, skulle kläderna
tagas, till de fattiges fördel. Brefvet gjorde
föga verkan, hvarför konungen i en ny förordning
af 1589 förebrådde borgarena, att de, i stället för
att hafva sina penningar i handeln, »klädde dem på
hustrurna». Somliga borgare hade t. o. m. gifvit
sina hustrur två eller tre silkeskjortlar på en
gång. Derför skulle stadstjenarna, med hjelp af
profossen och hans tjenare, »upptaga» sådana förbjudna
plagg. De förnämste kunde dock få särskildt tillstånd
att bruka sådana, men då skulle männen under ett år
hålla en landsknekt för hvarje kjortel eller kappa af
siden samt för hvarje krage eller mössa af sammet,
som hustrun egde. Äfven varnades emot köp af falska
ädelstenar och aflystes öfverflödiga gästabud, silke
och flamsk, korssöm och »öfverprångning».
Under Karl IX:s och Gustaf II Adolfs regeringar synes
endast presterskapet hafva ifrat mot då brukliga
förargelseväckande klädebonader, men efter Gustaf II
Adolfs död uppträdde Stockholms borgerskap såsom de
störste ifrarna mot öfverflöd och utsväfningar. I
en ordinantia klagas, att Gud för deras synders
skull, »hvaribland den förbannade högfärden ej den
ringaste är», hädankallat konungen. Derför skulle,
intill konungens jordafärd, alla bröllop ske hemma
i husen, utan musik och »lustig sång». Från de
brudar, som brukade dubbla kronor, skulle dessa,
dem till skymf, offentligen tagas. Dygdesamma
danneqvinnor och jungfrur skulle ej draga guldkedjor
eller skörten, besatta med många snören, eller höga
sobelskinnsmössor, o. s. v. Tjenstehjon eller »löske
qvinnor», som hade öfverflödiga drägter, skulle genast
straflas. — Vid riksdagen 1633 lofvades presterskapet
i en resolution på dess besvär, att man skulle
med tiden eftertrakta huru öfverflödighet i kläder
och annan yppighet måtte blifva remedierad. 1634
förbjöds all införsel af utländskt öl, dyrare än
svenskt. Vid 1635 års riksdag nödgades ridderskapet
och adeln sjelf klaga öfver att många oordningar
inom ståndet inrotat sig, till följd hvaraf d. 17
Dec. 1644 utkom en k. stadga om åtskilliga oordningars
afskaffande vid adeliga samqväm, morgongåfvor och
klädedrägter. Den vidlyftiga författningen gifver på
samma gång en skildring af då rådande lefnadssätt;
och det synes hafva varit väl behöfligt för dem af
adeln, som ej egde synnerligen stor förmögenhet,
att genom ett offentligt förbud undslippa en af
bruket påtvungen och kanske ruinerande täflan med
andra. Deri förbjödos »panqueter och solenne gästabud»
vid trolofningar, möqvällar, bröllop (med »process»
eller inridande), hemkomstöl, barndop, kyrkogångar
och begrafningar i städerna; på landet fick värden
traktera gästerna så godt han förmådde 1:sta och
2:dra dagen, men 3:dje dagen skulle gästerna resa
efter frukosten. Vidare förbjöds såväl vid bröllop
o. s. v. som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
