Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ö är den tjugoåttonde - eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjugonionde - och sista bokstafven i det svenska alfabetet - Ö, hvarje på alla sidor af vatten omgifven sammanhängande del af den fasta jordytan - Öarna under vinden (Eng. Windward islands), den utefter Syd-Amerikas nordkust belägna raden af de små Antillerna från Aruba t. o. m. Tobago l. Santa Lucia - Öarna öfver vinden. Se föreg. art. - Öberg, Lotta - Öcken, öken (D. örk, örken, af ett äldre ödken af öde, jfr ödemark) kallar man en större, ingalunda alltid jämn landsträcka, som till följd af ringa eller ingen nederbörd hufvudsakligen saknar växtlighet och derför är obeboelig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inga vokaler, som lämpligen kunna karakteriseras som
ö-ljud. De ariska språken hafva icke häller sedan
skaffat sig ö-ljud, såvida man icke vill betrakta
det ljud, som i vissa nyindiska dialekter (särskildt
hindi) utvecklats ur det sanskritiska a, och som
närmast liknar vokalen i Eng. but o. s. v. (under
6) som ö-ljud. I grekiskan är ett ö-ljud icke med
säkerhet uppvisadt. Den utveckling, som — börjande
i beotiskan — visar sig i serien οι—(οε—)υ—ι (i
nygrekiskan), behöfver ej nödvändigt gått genom
ö-stadiet. Deremot är det sannolikt, att Lat. oi
genom oe närmast öfvergått till ö (och senare ū,
e). Franskan har skaffat sitt ö-ljud från flere håll
(ur Lat. e, o, au, o. s. v.) och sålunda genom lån
lemnat en rätt stor kontingent af ö-ljud till de
germanska språken. De specifikt tyska dialekterna
hafva skapat ö-ljud förnämligast genom i-omljud af o:
plur. löcher (sing. loch), komp. höher (till hoch),
hören (Fornhögt. hör(j)en) o. s. v. äfvensom ur
e: ergötzen, hölle, löffel (af ergetzen, helle,
leffel) o. s. v. Diftong eu, äu, innehållande ö-ljud,
uppkommer ur Medelhögt. iu (i-omljud af ū: häuser af
Medelhögt. hiusir af Fornhögt. hūsir) eller -omljud
af ou: gläubig (glauben) o. s. v.
De svenska ö-ljuden hafva i allmänhet följande
upprinnelser 1) samnordiskt ou (au): öga (Isl. auga),
bröt (Isl. braut); 2) Fornn. øy (Isl. ey) uppkommet
a) genom i-omljud af au: dröma, (Fornn. drøyma
af *draum-ian), höra (Fornn. hayra, Isl. heyra,
jfr Got. hausjan); b) genom z-omljud af au: öra
(Fornn. øyra, eyra, jfr Got. ausō), rör (røyrr,
reyrr, jfr Got. raus); c) genom w-omljud af ai: öka
(farkost = eka; af *aikwiōn-). 3) Samnordiskt ø ø’
uppkommet a) genom i-omljud af o, ō: sönner (: son,
Fornn. søner), söka (Fornn. sø’kia, jfr Got.
sōkjan); b) genom u-omljud af e: tröskel (Fornn. þrøskoldr);
c) genom w-omljud af e: rök (Fornn. røkkr). Emellertid
öfvergår ø, ø’ understundom till y: yx, dygn
o. s. v. 4) Af o (u-omljudt a) före r och kakuminalt
l: örn (Fornisl. ǫrn), øl (Fornisl. ǫl. 5) Af o och ó
(äfven uppkommet af ǫ, d. v. s. u-, w-omljudt á),
i starktonig stafvelse i förbindelsen io (uppkommet
genom u-brytning), resp. iō (utom före rd, rt, ng,
nk): mjöl (Fornn. mjol), björn (Fornn. biorn), men
jord, hjort, tjock o. s. v.; sjö (Fornn. siór), snö
(Fornn. sniór), slö (Fornn. sliór) o. s. v. 6) Af
Fornsv. y (vare sig Isl. y eller uppkommet i svensk
tid af i): spörja, korka, dölja, fönster, böja, körtel
(se för öfrigt Y). K. F. J.
Som förkortningstecken är ö. = öst, öster; ö. h. (vid
höjdbestämningar) = öfver hafsytan; ö. lgd = östlig
längd.
Ö, hvarje på alla sidor af vatten omgifven
sammanhängande del af den fasta jordytan. (En
mycket liten ö kallas vanligen holme.) Allt land på
jordytan är i egentlig mening öar, ty verldshafvet
åtskiljer alla landmassor. Någon väsentlig skilnad
utom storleken kan svårligen uppställas mellan öar och
fastland. Australien betraktas än som ö i förhållande
till det närbelägna mycket större Asien, än som
fastland i förhållande till Oceaniens mindre öar. Ett
af vatten för öfrigt omflutet och blott på en sida med
fastlandet sammanhängande land kallas halfö
(se d. o.). Än bilda öarna mer eller mindre
kretsformiga ögrupper l. arkipelager, än ligga
de i rader efter hvarandra, ökedjor, och synas
antyda, att de i forna tider hängt samman såsom
en bergkamm. Med afseende på öarnas uppkomst
skiljer man mellan kust- och oceanöar. De förra,
som blott genom ett jämförelsevis grundt vatten
skiljas från fastlanden, förete i afseende på växt-
och djurlif samt geologiska förhållanden samma
natur som dessa. Så tillhöra Storbritannien, danska
öarna, Gotland o. s. v. det europeiska fastlandet,
Japan och större delen af indiska arkipelagen
det asiatiska, Nya Zeeland, Nya Kaledonien, Nya
Guinea o. s. v. det australiska. Ett särskildt slag
af kustöar äro de för den skandinaviska halfön
utmärkande skären; de stå i ett ännu påtagligare
samband med kusten. Oceanöarna ligga fjerran från
kusterna och äro antingen sista och högsta resterna
af sjunkna fastland, såsom Ceylon och Madagaskar,
eller ock vulkaners och koralldjurs byggnadsverk.
Korallöarna, t. ex. största delen af Stilla hafvets
rika överld, Polynesien och Mikronesien, äro låga
och till utseendet enformiga. Vulkanöarna hafva
deremot ofta väldig höjd och äro gerna anordnade
till något böjda ökedjor med utbuktande sidor mot
oceanen, t. ex. Aleuterna, Kurilerna, Liu-kiu-öarna,
Små Antillerna o. s. v. — Sammanlagda arealen af alla
kända öar på jorden, Australien antaget som fastland,
beräknar man till omkr. 9,428,000 qvkm., eller nära 7
proc. af hela landytan. De största öarna äro Grönland
(omkr. 2,169,750 qvkm.), Nya Guinea (785,362 qvkm.),
Borneo (748,690 qvkm.), Madagaskar (591,563 qvkm.),
Sumatra (421,154 qvkm.), Storbritannien (230,376
qvkm.) och Nipon (223,520 qvkm.). De flesta öarna
ligga i Stora oceanens bäcken, bildande verldsdelen
Oceanien. — Om de för öarna egendomliga klimatiska
förhållandena se Maritim.
Öarna under vinden (Eng. Windward Islands), den
utefter Syd-Amerikas nordkust belägna raden af de
små Antillerna från Aruba t. o. m. Tobago l. Santa
Lucia. Öarna öfver vinden (Eng. Leeward islands)
kallas de öfriga små Antillerna upp till Anguilla. Jfr
Vestindien.
Öarna öfver vinden. Se föreg. art.
Öberg, Lotta, vitter författarinna, föddes af fattiga
föräldrar i Stockholm 1818. Hennes poetiska gåfvor
yttrade sig tidigt i små diktförsök, af hvilka ett
föll i händerna på excellensen G. af Wetterstedt,
och genom hans försorg sattes flickan i en af
Stockholms bästa pensioner, hvarest hon gjorde snabba
framsteg. Hennes vänner föranstaltade om utgifvandet
af hennes Lyriska bilder i 3 häften (1834–41). »De
vittna om en djup och varm känsla, som på ett enkelt,
oskuldsfullt och rörande sätt återklingar af de
stora skaldernas toner, af hvilka hon inspirerades.»
Bruten af ohelsa, dog hon d. 21 Juni 1856.
Öcken, öken (D. örk, örken, af ett äldre
ödken af öde, jfr ödemark) kallar man en större,
ingalunda alltid jämn landsträcka, som till följd
af ringa eller ingen nederbörd hufvudsakligen saknar
växtlighet och derför är obeboelig. Med steppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
