Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ära. Många äro de åsigter, som inom etikens historia framstälts om ärans betydelse ur sedlig synpunkt - Ära och frihet, ett hemligt »vitterhetssamhälle», som stiftades i Stockholm d. 8 April 1786 - Ärekränkning (injurie), jur., en handling, hvilken är straffbar såsom uttryck af ringaktning för en annan person eller såsom egnad att framkalla ringaktning för denne hos andra menniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bero af andra menniskors opinioner. Träffande
anmärker den äfven i etiskt afseende store reformatorn
Paulus mot en sådan uppfattning: »Mig är det en
ganska ringa ting, att jag varder dömd af eder eller
af en mensklig [dome-] dag; den, som dömer mig,
är Herren» (1 Kor. 4: 3, 4). Han appellerar dermed
från menniskors omdöme i moraliska ting till en högre
instans, som uppenbarar sig i sjelfva samvetet.
Det nämnda öfverskattandet af ärans betydelse
fortlefver likväl och har i viss mån fått näring,
mindre genom antika än specifikt germanska
åskådningssätt. I duellväsendet och liknande
företeelser har det fått sitt allbekanta uttryck
och ledt till hela det etiska åskådningssättets
förytligande, t. o. m. till uppställandet af
en moral, som skulle stå öfver den vanliga,
en moral för s. k. »honnörssaker», för hvilka alla
andra menskliga hänsyn skulle vika. Å andra
sidan underskattas ärans betydelse, när man
blir likgiltig för andras opinioner eller åtminstone
gifver dem värde blott såsom medel för andra ändamål
(lycka och framgång m. m.). Detta hvilar djupast
och innerst på ett menniskoförakt, som underkänner
beroendet af andra äfven i inre afseende. Den rätta
lösningen torde vara den att man fasthåller äran
som ett i sig godt, i betydelsen af något, som den
sedlige bör för dess egen skull eftersträfva,
enär han derigenom aktar andra och erkänner
sitt i djupaste mening personliga förhållande
till dem och till menskligheten i det hela, men
å andra sidan ej tillmäter den absolut värde
i en bemärkelse, som skulle innebära, att för
hänsyn till henne alla andra menskliga intressen
finge vika. Äran bör m. a. o. betraktas som ett
sinligt godt i sedlighetens tjenst, hvaraf ock
följer, att resultatet i detta liksom i andra
fall aldrig blir det, som i sig sjelf har värde. —
För öfrigt gifves det äfven olika former af ära i
lifvets olika förhållanden, t. ex. familjeära,
yrkesära m. m., hvilka dock ytterst måste återföras
till den personliga äran, hvars etiska betydelse
ligger i medvetandet om individens organiska
samband med det personligt fattade slägtet,
endast detta samband fattas såsom individuelt.
Se vidare Ärekränkning. L. H. Å.
Ära och frihet, ett hemligt »vitterhetssamhälle»,
som stiftades i Stockholm d. 8 April 1786,
tre dagar efter Svenska akademiens invigning,
af 18 män, bland hvilka de mest kände torde vara
A. G. Silfverstolpe, K. Nordforss, Gabr. Eurén,
P. U. Enbom och K. F. Ehrensvärd(-Gyllembourg).
Den ordenslika hemlighetsfullheten inom samfundet
var strängt omgärdad. Stadgarna, som ännu finnas i
behåll (i k. biblioteket), visa, att ordens vittra
verksamhet var noga reglementerad. Medlemmarnas
antal var faststäldt till 20. Medlem, som ej inom
året inlemnat något vittert arbete, uteslöts »för
evärldlig tid». Sammankomst hölls hvarje söndag,
och de inlemnade arbetena granskades af en nämnd.
Man förberedde våren 1788 utgifvandet af en
samling sådana alster, men ingen tryckning synes
hafva kommit till stånd, och samfundets öden
förlora sig från denna tid i dunkel. Jfr G. Göthe:
»Hist. öfversigt af de vittra samfunden i Sverige»
etc. (1875).
Ärekränkning (injurie), jur., en
handling, hvilken är straffbar såsom uttryck
af ringaktning för en annan person eller såsom
egnad att framkalla ringaktning för denne hos
andra menniskor. Straffbestämmelser för sådana
handlingar återfinnas i alla strafflagar. Hvad det
är, som dervid skyddas emot missaktning, är en svår
och mycket omtvistad fråga. Säkert är, att svaret
å densamma måste utfalla olika för olika tider,
ofta äfven med afseende å samma tid olika för olika
land. Hvad den nuvarande svenska rätten beträffar,
torde denna icke under verklig ärekränkning hänföra
andra gerningar än sådana, hvilka innebära eller
äro egnade att verka missaktning för någons sedliga
värde. Hvad som endast och allenast innefattar ett
underkännande af en persons begåfning, kunskaper,
yrkesskicklighet o. s. v. blir icke att anse såsom
någon ärekränkning. För öfrigt åtnjuter en persons
sedliga värde ej i hela sin utsträckning rättsligt
skydd emot missaktning. Moraliskt pligtig är man
visserligen att behandla en person med all den
aktning, som han förtjenar, och att afhålla sig
från allt, som kan komma andra att underskatta hans
förtjenster, men ärekränkning i juridisk mening
blifva endast sådana handlingar, hvilka angripa det
minimimått af sedligt värde, som erfordras, för att
man skall vara att anse såsom en vanlig hederlig
och ärbar menniska. — Såsom en särskild svårare
art af ärekränkning framhålla lagarna vanligen den
form deraf, som kallas förtal. Dermed förstås en
beskyllning för en bestämd dålig handling, hvilken
beskyllning framställes till eller i närvaro af andra
personer än den, som är föremål derför. Den svenska
strafflagens ärekränkningskapitel (16 kap.) egnar
åt förtalet tvänne §§, af hvilka den ena handlar
om beskyllningar för brott, den andra om utsättande
af rykte om gerning eller last, som ej är straffbar
enligt lag, men eljest menlig för någons ära, goda
namn och medborgerliga anseende. I sistnämnda §
talas derjämte om den, som utsätter rykte emot annan
om gerning, som är menlig för hans »yrke, näring
eller fortkomst», och, för såvidt dervid äfven afses
rykten, hvilka ej äro nedsättande i sedligt afseende,
straffas här något, som i sjelfva verket faller utom
ärekränkningsbegreppets område. — Med hänsyn till den
yttre form, hvari ärekränkningen eger rum, plägar
man skilja emellan verbalinjurier, som ske i ord,
realinjurier, som ske medelst handgripligheter,
samt symboliska injurier, som ske genom bilder
eller åtbörder. I afseende å gerningens inre sida
har man af ålder inom teorien fordrat s. k. animus
injuriandi, och denna fordran är fullt riktig, såvida
dermed endast förstås, att gerningsmannen skall vara
medveten om sin gernings egenskap att kränka annans
ära. Deremot behöfver motivet ingalunda vara en önskan
hos gerningsmannen att få sjelf visa eller hos andra
väcka ringaktning för den person, som är föremål för
ärekränkningen. Äfven den begår ärekränkning, som,
t. ex. för att vinna ett vad, riktar ett ärekränkande
tillmäle till en person, hvilken han i sjelfva verket
alls ej vill något ondt. — Straffet för ärekränkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
