Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen af detta område bilda de större, sammanhängande
komplexer; i den sydligare delen är landet redan
mindre kuperadt, och i Jomala socken, på södra kusten,
förekomina jämförelsevis stora slättmarker. Starkt
kuperade äro dock områdena i Sunds och Finnströms
socknar. Eckerö bildar hufvudsakligen en enda låg
och flack bergplatå, här och der skyld af ett tunnt
grus- eller lertäcke. Den allmännast förekommande
bergarten är »rapakivi» (se d. o.). Det högsta berget
är Orrdalsklint, i Saltviks socken (132 m. öfver
hafvet). Berggrundens höjdmaximum befinner sig i
n. och n. ö.; ju längre man kommer mot s. v., dess
lägre blifva trakterna. Stränderna, särskildt på
norra och mellersta delen af Fasta Å., utgöras ofta
af brant stupande bergväggar, hvilkas höjd går upp
ända till 30 m. — Ytterst klippiga äro äfven skären,
särskildt i hafsbandet och mot finska sidan. De
hafva der ett kalt och ödsligt utseende, beklädda
endast med låga buskar och gräsväxter. Längre in i
skärgården och på de större landen blir växtligheten
deremot rikligare. Icke sällan äro de större
holmarna skogbeväxta ända till stränderna. Först
vid de inre vikarna finner man emellertid den leende
skärgårdsnatur, för hvilken med rätta Å. blifvit så
bekant. De allmännaste trädslagen på de längst ut
i hafvet belägna skären äro en och al samt dernäst
nödvuxen och knotig tall. På de större öarna blir
tallen vanligare samt förekommer stundom i rätt vackra
exemplar i dalsänkorna, der äfven kraftiga granar
anträffas. På högt belägna ställen, utsatta för väder
och vind, antager granen ofta en egendomlig form, i
det den breder ut sig till låga buskar, hvilkas vidt
kring marken krypande grenar äro mycket tätt bevuxna
med barr. Näst efter tallen är ung björkskog tämligen
allmän, och derefter torde hasseln följa. Sällsyntare
äro hägg, rönn och ask. Eken synes åtminstone på
Fasta Å. fordom förekommit rikligare. Klimatet är
mildt och fuktigt, till följd af hafvets närhet,
hvarför floran är mycket rik. Detta är särskildt
fallet med örtväxterna, men äfven ovanligare större
trädslag, såsom äppelträdet, getapel, berberis,
brakved och hagtorn växa vilda. Sägnen förtäljer,
att Å. i forna tider varit beklädt med väldig skog,
som varit tillhåll för elgar och andra, äfven i det
inre Finland sällsynta djurslag. Numera äro skogarna
i hög grad uthuggna, så att gröfre virke knappt
någonstädes står att få. Och elgen, som fordom flere
gånger derstädes jagats af Sveriges konungar och
hof, har sedan slutet af 1700-talet varit utrotad;
den siste säges hafva blifvit dödad år 1778. De
största skogsmarkerna finnas i de östra delarna,
i södra Hammarland, i sydvestra Jomala, i Sund och
i sydvestra delen af Eckerö. Till följd deraf att
den nakna berggrunden intager så stor del af landet
är den odlingsbara jordens areal icke stor. Deremot
är den mycket bördig samt tämligen tagen i anspråk
af odlingen. Den utgöres på de flesta ställen af
kalkhaltig, hvarfvig lera eller mergeljord eller
ock af kalkhaltigt kross-stensgrus. Minst fruktbar
är jorden i Lemland, der mergeln är sällsyntare och
leran mångenstädes betäckes af djupare sandlager. I skärgården och
i nordöstra delen af Fasta Å. är den odlade jorden af
ytterst ringa omfattning. Ehuru äfven hvarje möjligt
tillfälle att uppodla marken användes, är åkerjorden
der för inskränkt för att fylla befolkningens
näringsbehof. I dessa trakter utgöra derför fiske
samt jagt på själ och sjöfågel äfvensom skepps- och
fraktfart hufvudnäringarna. Särskildt den sistnämnda
näringen är på Å. öfver hufvud taget synnerligen
allmän. Skeppsandelar egas af nästan hvarje bonde
eller torpare. De längre från kusten belägna trakterna
äro naturligtvis mera hänvisade till jordbruket, som
står högst i södra Saltvik, i Finnström, äfvensom
i Sund och Jomala. Äfven boskapsskötseln är i de
inre delarna af Fasta Å. icke obetydlig. Å. är
jämförelsevis tätt bebygdt. Sällan färdas man några
kilometer utan att träffa på bebodda ställen. Glesast
befolkade äro sydöstra Jomala, södra Hammarland och
Eckerö; tätast åter trakten kring Jomala kyrka, Sund
och södra Saltvik. Folkets bildningsståndpunkt är
jämförelsevis hög — den har dock erhållits mest på
sjöresor — och välståndet i allmänhet godt. Å.,
som hör till Åbo och Björneborgs län samt till
Åbo ärkestift, har endast en stad, Mariehamn, vid
Svibyviken. Administrativt bildar Å. Ålands härad,
med 5 länsmansdistrikt under Åbo och Björneborgs
län. I judicielt afseende lyder Å under Åbo hofrätt
och i ecklesiastikt till Åbo ärkestift. På Å. finnas
11 socknar och 4 kapell.
Flere omständigheter tyda på att Å. redan före
den tid, då Erik den helige förde kristendomen till
Finlands folk, emottagit sin skandinaviska befolkning
samt varit ett kristet land. Om det förra tala
bl. a. på Å:s jord, särskildt i Saltvik och Finnström,
talrikt förekommande ättehögar af skandinaviskt
ursprung, om det senare bl. a. förhållandet att Olof
den helige under den äldre kristna tiden varit Å:s
skyddshelgon (hans bild har äfven prydt och pryder
Ålands lands- och häradssigill). Åländska kyrkor,
som tidigast i handskrifna urkunder omnämnas, äro
Saltviks (1322) och Finnströms (1318). Sannolikt
äldre än något af dessa är Lemböte kapell i Lemland,
hvilket — numera en ruin — haft namn efter den helige
Olof, och hvilket i sin form säges mycket påminna om
det forna Odenstemplet i Gamla Upsala. De förnämsta
af Ålands fornminnesmärken äro för öfrigt ruinerna
af Kökar kloster (se d. o.) samt Kastelholms slott (se
d. o.). Under långa tider är nämnda slotts historia
hela Ålands. Till senare tids krigshistoriska minnen
höra Bomarsunds fästningsruiner i Sunds socken. Jämte
Finland afträddes Å. med sin skärgård genom freden
i Fredrikshamn d. 17 Sept. 1809 till Ryssland. Om
folkresningen derstädes 1808 se Gummerus. Jfr Radloff:
»Beskrifning öfver Åland» (1795), H. Hofberg: »Kurze
übersicht von den alterthümern der åländischen
inselgruppen» (1877), samt K. A. Bomansson: »Skildring
af folkrörelsen på Åland 1808» (1852), »Finlands
fornborgar. 1. Kastelholm» (1856) och »Om Ålands
fornminnen» (1858). A. G. F.
Å:s folkmål förete, såsom man af landskapets
geografiska läge äfven kan förmoda, vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
