Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerbruks-statik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämndes efter vederbörlig tjenstgöring vid domstolarna
1872 till vice häradshöfding. Han anställdes 1873
som riddarhuskanslist, blef 1876 kanslisekreterare
och utnämndes 1878 till kansliråd och byråchef
i Finansdepartementet samt 1884 derjämte till
sekreterare och ombudsman vid riddarhuset. 1888
förordnades Å. till expeditionschef i nyssnämnda
departement, men kallades d. 28 Sept. s. å. till
medlem af Bildts protektionistiska ministèr såsom
konsultativt statsråd, hvarefter han 1889 lemnade
sin befattning vid riddarhuset. Å., som besitter en
ovanligt grundlig författningskunskap, har deltagit i
åtskilliga vigtiga komitéarbeten. Han har i egenskap
af sekreterare författat den 1876 tillsatta komiténs
för döfstumundervisningens ordnande i Aug. 1878
afgifna vidlyftiga betänkande. Han har jämte
tillkallade särskilda biträden utarbetat det förslag
till domänförvaltningens ordnande af d. 3 Nov. 1880,
som låg till grund för 1882 års riksdagsbeslut i
ämnet. Han har vidare varit ledamot i den 1889
tillsatta komité, som å Sveriges sida hade att
förhandla om ändrade bestämmelser rörande Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
och hvilken komités arbeten ledde till antagandet
af ny mellanrikslag d. 30 Maj 1890. Sedan 1890 är
Å. ledamot af Första kammaren for Göteborgs- och Bohus län.
Åkerhöna. 1. Se Rapphönsslägtet. — 2. Det skånska
namnet på »nyckelpigan» (se d. o.).
Åkerkovall. Se Melampyrum.
Åkerkål. Se Brassica.
Åkerlagar (Lat. leges agrariae), rättare
jordlagar, benämndes i det gamla Rom de laga folkbeslut,
som hänförde sig till statsdomänerna (Lat. ager
publicus). I sin vidsträcktaste betydelse afser
uttrycket alla förslag och derpå grundade folkbeslut
om användningen af domänerna, således jämväl angående
försäljning för statens räkning (genom qvestorerna),
anvisning och utdelning åt enskilda (med eganderätt)
och anläggningar af kolonier. Oftare tages det
i en mera inskränkt betydelse och betecknar då
förslag och till följd af sådana fattade beslut
om dispositionen af domänjord, som öfvertagits med
nyttjanderätt (possessio) af enskilda. Från äldsta
tider var nämligen sed, att enskilda medborgare fingo
taga i besittning (occupare) sådan domänjord, som
icke ansetts kunna eller böra öfvergå till enskild
egendom, dock med vilkor att för nyttjandet erlades
en årlig afgäld, i regeln 1/10 af säd, 1/5 af vin-
och olivplanteringarnas afkastning, samt klöfskatt
(scriptura) för betesmarkernas begagnande. Det
låg i sakens natur, att från början förnämligast
patricierna, såsom maktegande i samhället, på
sådant sätt tillgodogjorde sig den genom fortsatta
eröfringar alltmera ökade domänjorden. Men småningom
togo antagligen äfven plebejer del i ockupationen. Med
indrifvandet af afgälden synes ej alltid hafva gått
ordentligt till, och för öfrigt utsträckte enskilda
samhällsmedlemmar alltmer sina besittningar, i vissa
fall väl ock utan iakttagande af lagliga former. Dessa
stora besittningar sköttes förnämligast af slafvar,
och ju större vidden blef af sådan till nyttjande
öfvertagen jord, dess mindre möjlighet gafs för
vidmakthållande och ökande af de sjelfegande
jordbrukarnas klass. Allt ifrigare bemödanden riktades
derför ock i synnerhet af den lägre folkklassens
målsmän, tribunerna, på att åstadkomma utdelning
till enskilda af domänjord. Deremot kämpade åter
innehafvarna, som ansågo sig genom långvarig häfd
hafva förvärfva ett slags rätt till jorden, hvilken
för öfrigt med tiden stigit ej obetydligt i värde. En
åkerlag omtalas redan från år 486 f. Kr. (se Cassius 1)
men den gällde utdelning af nyvunnet land, delvis
ock åt bundsförvanterna. Efter många års strider och
åtskilliga förslag till utdelning af statsjord antogs
slutligen 367 f. Kr. den s. k. liciniska lagen (se
Licinius). Men denna lag synes aldrig hafva blifvit i
hela sin vidd tillämpad, och under de ständiga krigen,
särskildt uti Italien, utvecklade sig förhållandena
så, att åter stora sträckor domänjord samlades på
enskilda händer. Visserligen hade både utdelning
och formlig utarrendering i flere fal egt rum, men
med tiden hade det fria jordbrukareståndet alltmer
minskats och kringskurits. Det var i ändamål att
å nyo begränsa nyttjanderätten till domänjord och
genom utdelning af sådan, hvilken återvunnits till
staten, sörja för fattiga medborgares bergning, som
Tiberius Gracchus (se denne) år 133 f. Kr. och tio år
efter honom hans broder Cajus uppträdde. Emellertid
satte innehafvarna af statsjorden mot Gracchernas
sträfvanden ett envist och segt motstånd, så att de
fattade besluten icke kunde rätt genomföras. Å de
områden, som enligt Gracchernas lagar bibehöllos åt
de dittills varande herrarna, torde dessa hafva fått
en mera tryggad besittning, och afgälden upphäfdes,
enligt den vanliga uppgiften, genom ett lagförslag
af en tribun, Sp. Thorius. Emellertid fanns ännu
qvar ett jordområde i Kampanien, om hvars utdelning
till enskilda förslag väcktes 63 f. Kr. af tribunen
P. Servilius Rullus (hvilket föll efter ifrigt
motstånd af Cicero) och sedan år 59 af Julius
Caesar — med större framgång. Redan Sulla hade
genom konfiskering af jordsträckor och egendomar,
som tillhört mot honom fientliga samhällen, skapat
nya domäner, men dessa använde han till utdelning
åt sina veteraner, hvilka sålunda bildade ett slags
militärkolonier. Efter Sullas exempel företogo
sig också triumvirerna att försörja sina soldater
genom anvisning på jordegendom, som då togs af
konfiskerad privatjord. Statsdomäner åter funnos
dåmera egentligen blott i provinserna, och derstädes
anlades från Caesars tid och af hans efterföljare
Augustus samt af senare kejsare kolonier, i hvilka
medborgare i stort antal och framförallt soldater,
som tjent ut sin tid, fingo sin försörjning. De
åtgärder, som i dylikt syfte vidtogos, erinra
faktiskt, men icke till formen om de förra tidernas
»åkerlagar». Vid dessa senare har man i allmänhet
fäst begreppet af ett slags försök att rubba eller
omstörta bestående eganderättsförhållanden. Dervid
må dock väl ihågkommas, att både den liciniska lagen
och Gracchernas lagar utgingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
