Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbo (F. Turku), Finlands forna hufvudstad, säte för Finlands ärkebiskop - Åbo, kamer., den, som på viss tid eller lifstid såsom landbo eller under ärftlig besittningsrätt innehafver annans jord - Åbo allmänna tidning. Se Åbo tidning 1 - Åbo domkyrka är genom ålder, historiska minnen, storlek och arkitektur Finlands märkligaste kyrka från medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysande punkt i stadens historia är hertig Johans
och Katarina Jagellonicas hofhållning på Åbo slott
1562–63. Mot slutet af 1500-talet var Å. en af
hufvudskådeplatserna för striden mellan konung
Sigismund och hertig Karl. Stadens utsträckning
var ännu under början af 1600-talet ganska
inskränkt. Hufvudqvarteren lågo kring domkyrkan,
medan området v. om Aura å var nästan fullkomligt
obebygdt. Men under Gustaf II Adolfs och Kristinas tid
skedde stora framsteg. Genom stapelstadsförordningarna
utvidgades de från medeltiden härstammande
handelsprivilegierna. Yrkesverksamheten reglerades
genom skråordningar, af hvilka den äldsta är
skräddareämbetets skråordning af 1625. Hofrätten
grundlades 1623 och universitetet 1640. Per Brahe
d. y. arbetade såsom generalguvernör (1637–40
och 1648–54) verksamt för Å:s utvidgning och
reglering. Han påbjöd, att staden till stor del
skulle »förändras och rifvas»; nya gator och qvarter
anlades, i synnerhet på vestra sidan om ån. Det
svenska språket började från denna tid vinna en större
utbredning bland befolkningen, hvars numerär steg till
omkr. 6,000 personer. Under »Stora ofreden» ödelades
Å. genom vådeld, fientlig ockupation, innevånarnas
bortflyttning till Sverige och det fullkomliga
afstannandet af all affärsverksamhet, men efter freden
i Nystad 1721 återvann staden småningom sina krafter,
och kriget 1741–43 fördröjde endast i ringa mån dess
fortfarande uppblomstring. I Åbo undertecknades d. 16
Juni 1743 preliminärerna och d. 7 Aug. s. å. den
definitivfred, som afslutade nyssnämnda bedröfliga
krig: Sverige afträdde till Ryssland Finland ö. om
Kymmeneelf och s. om Saima samt dessutom Nyslott med
område. Svenska underhandlare voro H. Cedercreutz
och E. M. von Nolcken, ryska A. Rumjantsev och
J. L. Pott von Luberas. För riksdagsmannavalen, som
under frihetstiden icke sällan åtföljdes af skarpa
partistrider, delades borgerskapet 1734 i tre klasser
l. »societeten: svenska handlande borgerskapet,
handtverkarena och finska borgerskapet, en indelning,
som länge blef bestående och karakteriserar de
rådande sociala förhållandena. Bland de tre
»societeterna» var det svenska borgerskapet
genom större förmögenhet inflytelserikast. År 1791
steg folkmängden till 8,504 och 1805 till 11,300
personer. Handeln bestod hufvudsakligen af import från
utlandet och inrikes handel på Stockholm. Åtskilliga
industriella inrättningar funnos. Efter kriget
1808–09 förlades det nybildade högsta styrelseverket,
regeringskonseljen, sedermera senaten, till en början
till Å., men flyttades 1817 till Helsingfors. I
Åbo sammanträffade i Aug. 1812 kejsar Alexander I
och kronprinsen Karl Johan, hvilken senare d. 30
Aug. mot löfte att uppträda i striden emot Napoleon
fick formlig försäkran om Rysslands hjelp till
Norges eröfring, hvarjämte i en hemlig artikel ett
familjefördrag afslöts till skydd för Karl Johans
dynasti. Den trångt byggda staden, som ofta förut
härjats af vådeld, blef d. 4–5 Sept. 1827 nästan
helt och hållet lågornas rof. Omkr. 800 gårdar
lades i aska. Derpå följde universitetets flyttning
(1828) till Helsingfors, hvarigenom Å. förlorade sin ställning
såsom det finska bildningsarbetets centrum. Staden
återuppbyggdes efter en ny plan och har sedermera
småningom arbetat sig upp, så att den nu värdigt
intager sin plats såsom Finlands andra stad. —
En upplysande skildring af Å., sådant det var mot
slutet af 1600-talet, finner man i Daniel Juslenius’
disputation »Aboa vetus et nova» (1700; öfvers. med
titeln »Åbo förr och nu» i »Suomi», 1841). Bestyrelsen
för Å. stads hist. museum offentliggör sedan
1884 »Bidrag till Åbo stads historia», i hvilken
publikation bl. a. ingår C. von Bonsdorffs »Åbo stads
historia under sjuttonde seklet» (1889–92). Ett mindre
bidrag är M. G. Schybergsons »Riksdagsmannavalen i
Åbo under frihetstiden» (i Sv. litterat. sällsk:s
i Finland »Förh. och upps.» 5). Se för öfrigt: »Åbo,
handbok för resande» (1892), utg. af Turistföreningen
i Finland. M. G. S.
Åbo, kamer., den, som på viss tid eller lifstid
såsom landbo eller under ärftlig besittningsrätt
innehafver annans jord. Sedan numera vid upplåtelse
på viss tid eller lifstid af nyttjande-rätten till
jord de i allmänna lagen meddelade bestämmelser
om landboförhållandet i allmänhet ej tillämpas,
användes uttrycket åbo, till skilnad från arrendator,
företrädesvis om den, som innehafver annans jord under
ärftlig besittningsrätt eller stadgad åborätt (se
d. o.). Någon gång tages uttrycket åbo i så vidsträckt
betydelse, att det användes äfven om egaren till en
jordegendom, för såvidt han bor å densamma och sjelf
brukar den. G. T.
Åbo allmänna tidning. Se Åbo tidning 1.
Åbo domkyrka är genom ålder, historiska minnen,
storlek och arkitektur Finlands märkligaste kyrka
från medeltiden. Tidpunkten för dess grundläggning
är icke med säkerhet känd. En påflig bulla af år
1229 upplyser visserligen, att påfven Gregorius IX
på biskop Tomas’ begäran anbefallt det dåvarande
biskopssätets förflyttning från Räntämäki till
en lämpligare ort, men antagligt är, att kyrkan
grundlades först i midten af 13:de årh. Den omnämnes
första gången i ett indulgensbref af 1259, och 1291
kunde det då skeende biskopsvalet förrättas i kyrkans
sakristia. Den vid detta tillfälle valde biskopen,
Magnus, är den förste finne, som beklädt ämbetet. Han
tyckes med kraft hafva arbetat på det nya templets
fullbordande. — För att gifva gudstjensten der större
glans och betydelse utfärdades i början af konung
Magnus’ regering tvänne nya påfvebref med löfte om
riklig syndaförlåtelse för dem, som besökte kyrkan på
vissa större högtidsdagar. År 1300 invigdes den till
Finlands domkyrka, Jungfru Maria och S:t Henrik till
ära. S:t Henriks reliker, enligt traditionen förvarade
i ett silfverskrin, öfverfördes dervid (d. 18 Juni)
från martyrens graf i Nousis. Dagen firades sedermera
årligen med stora högtidligheter, och då mycket
folk tillströmmade från alla landsorter, gaf detta
första upphofvet till stadens sommarmarknader. (Om
relikerna se vidare Henrik, sp. 1044.) — I likhet med
det stora flertalet af landets öfriga medeltidskyrkor
var Åbo domkyrka ursprungligen byggd såsom treskeppig
hallkyrka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
