Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zimmermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sapienza i Rom. Död 1881 såsom underprior vid
benediktinklostret Marienberg i Tyrolen. Z. var från
1871 ledamot af vetenskapsakademien i Wien. Han
utarbetade bl. a. »Chrestomathia syriaca»
(1871) och ett ansedt Lexicon syriacum (1873)
samt förtjenstfulla öfversättningar. — 2. Ignaz
Vincenz Z., österrikisk kulturhistoriker och skald,
den föregåendes brorson, f. 1825 i Meran, blef
1859 professor i tyska språket och literaturen vid
universitetet i Innsbruck. Död 1892. Z. vann ett
godt namn som skald med Frühlingszeitlosen (1848),
Von den Alpen (1850) o. a. diktverk. Han har utvidgat
kännedomen om sitt hemland genom en följd arbeten,
bland hvilka må nämnas Sagen aus Tirol (1850; 2:dra
uppl. 1891), Sitten, bräuche und meinungen des tiroler
volks (1857; ny uppl. 1871) och Die tirolischen
weisthümer (bd 1–4, 1875–91). Såsom germanist
gjorde Z. sig bemärkt genom Die allitteration bei
mittelhochdeutschen dichtern (1864), Die deutschen
sprichwörter im mittelalter (s. å.) m. fl. arbeten.
Zingg, Adrian, schweizisk kopparstickare, f. i S:t
Gallen 1734, d. i Dresden 1816, studerade sin konst
hos Holzbach i Zürich, derefter hos Aberli i Bern
och sist hos Wille i Paris, hos hvilken han arbetade
i 7 år. Han utförde mest landskap och sjöstycken,
hvarmed han grundlade sitt rykte, och kallades till
följd deraf till Dresden 1766 såsom professor i
kopparstickarekonst. Han utbildade flere lärjungar
och graverade en mängd blad, af hvilka det förnämsta
är ett klipplandskap med badande herdinnor (efter
Dietrich). Dessutom finnas af honom teckningar med
penna, tusch och sepia, som vunno samtidens bifall.
Zingiber. Se Ingefära.
Zingiberaceae. Se Scitamineae.
Zink (zincum, T. zink), kem., ett i naturen tämligen
allmänt förekommande metalliskt grundämne, som först
i det 13:de årh. synes hafva blifvit framstäldt
af Albert von Bollstaedt. Paracelsus lärde i 16:de
årh. känna zinken såsom en särskild metall. Legeringar
af zink med andra metaller voro redan i forntiden
bekanta och bereddes genom sammansmältning af
metaller med galmeia och kol. Zink förekommer
icke i gediget tillstånd, utan alltid i förening
med syre eller svafvel. De vigtigaste malmerna äro
zinkkarbonat (galmeia), som icke finnes i Sverige,
zinksulfuret (zinkblende) och röd zinkmalm (zinkit),
hvilken sistnämnda malm förekommer i New Jersey i
Nord-Amerikas Förenta stater. För framställandet
af zink beredes först zinkoxid genom glödgning af
galmeia eller rostning af zinkblende, hvarefter den
med kol blandade oxiden glödgas i destillations-
eller sublimationskärl. I den mån zinkoxiden
reduceras, antager metallen gasform och erhålles,
om ångorna inledas i förlag, der de förtätas. Den i
förlagen samlade metallen sammansmältes sedermera i
deglar. Zinkmetallen utmärkes af en egendomlig blåhvit
färg och grofbladig, kristallinisk struktur. Dess
egentliga vigt är 7,0–7,2. Vid vanlig temperatur
är zink tämligen skör, men kan vid 100° till 150°
smidas och valsas. Den smälter vid 412° och kokar
vid 1,040°. Vid
rödglödgningshetta tänder metallen sig i luft och
brinner med blåaktig låga under utbredande af en
tjock, hvit rök af zinkoxid. I fuktig luft överdrages
metallen med en tunn hinna af basiskt zinkkarbonat,
hvilken skyddar metallen för vidare inverkan. Af denna
anledning kan man skydda jern för rostning genom
att öfverdraga det med zink (s. k. »galvaniseradt
jern»; se Förzinkning). Ren zink angripes
långsamt af syror, men oren zink löses lätt i
saltsyra och svafvelsyra med vätgasutveckling,
i salpetersyra med utveckling af qväfoxidul eller
qväfoxid alltefter utspädningen. Äfven i kaustika
alkalier löses zink med vätgasutveckling. Zink
hör till de tvåatomiga metallerna och är närmast
slägt med magnesium. Dess atomvigt, som tecknas
Zn, är 65. — Med syre ger metallen zinkoxid, Zn O,
ett hvitt pulver, som vid upphettning antager gul
färg, hvilken åter försvinner vid afsvalning. Oxiden
nyttjas under namnet zinkhvitt till hvit målarefärg,
som har framför blyhvitt företrädet att icke
gulna eller svartna i svafvelvätehaltig luft och
att vara föga giftig. Zinkhvitt beredes i stort
genom förbränning af zinkångor, och på detta sätt
framställd zinkoxid har sedan äldre tider kallats
zinkblommor (flores zinci) och lana philosophica (se
Oxidum zincicum). Zinkoxider gifva med syror salter,
hvilka i allmänhet äro färglösa, kristallisera
väl, hafva sammandragande, vidrig smak och äro
lindrigt giftiga. Af salterna äro zinksulfat
och zinkktorid vigtigast. Det förra, som kallas
»hvit vitriol» eller zinkvitriol (goslarit),
liknar bittersalt och har sammansättningen Zn SO4
+ 7 H2 O. Det beredes i stort genom rostning
af zinkblende vid lufttillträde, hvarefter den
rostade malmen utlakas och lösningen afdunstas till
kristallisering. Zinkvitriol nyttjas till tygtryck
och till beredning af målarefärger. Zinkklorid, Zn
Cl2, erhålles, när man löser zink i klorvätesyra,
afdunstar lösningen till torrhet och destillerar
återstoden. Den är en hvit, deliqvescent och
lättlöslig massa, hvars koncentrerade lösning är
starkt frätande, nära nog som svafvelsyra. Den
nyttjas till beredning af pergament-papper, till
konservering af virke och såsom antiseptiskt medel. —
Zinkmetall nyttjas till plåt, till öfverdrag på jern
(se ofvan), till arkitektoniska prydnader och till
metall-legeringar. Den största fyndorten för zinkmalm
i Sverige är Ammebergs grufvor. Se Vieille-Montagne.
P. T. C.
Zink, zinka (T. zinke, zinken, Ital. cornetto,
Lat. lituus), ett föråldradt blåsinstrument af
trä med fingerhål och trumpetartadt munstycke
(ej att förblanda med vår tids kornett, som är
ett mässingsinstrument). Man skilde mellan cornetto
diritto (rak z.), med påsatt munstycke och klar klang,
c. muto (stilla z.), med vidskrufvadt munstycke och
mild klang, samt c. curvo (krökt z.), med kärf klang,
alla med omfånget g–c3, hvartill kommo den en qvint
högre cornettino (liten z.) och den en qvint lägre
cornetto torto (stor z.), den senare vriden som en orm
och upphofvet till den ännu i midten af 1800-talet
brukliga serpenten. Zink spelade under 16:de–17:de
årh. en stor rol såsom diskant åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
