Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zick ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grekiska, slaviska och rumanska trakter. I början
af 14:de årh. omnämnas de för första gången på
de grekiska öarna (Kreta, Korfu, o. a.) och i
Valakiet. Under åren 1415–30 nämnas de i samtida
handlingar för Moldau, Siebenbürgen, Ungern, Böhmen,
mellersta och norra Tyskland, Italien, Provence
och Paris. Omkr. midten af 15:de årh. uppträda
de i Spanien, år 1501 i Polen och något senare i
Ryssland. I Sverige omtalas de för år 1512 i Olaus
Petris krönika och i England under Henrik VIII, som
mot dem utfärdade ett strängt edikt (1531). Äfven i
öfriga europeiska land blefvo de tidigt och hårdt
förföljda. Men både detta och senare försök i
motsatt riktning, nämligen att tvinga dem till ett
ordnadt lif, såsom i Österrike under Maria Teresia
och Josef II, hafva varit utan nämnvärd verkan. Vid
sitt första uppträdande i hvarje land stodo zigenarna
under en »konung» (dakar). I Tyskland funnos länge
tre konungar och tre, efter olika nationalfärger
och heliga träd skilda folk, ett i Altpreussen
med svart-hvitt och furan, ett i Neupreussen med
grönt-hvitt och björken samt ett i Hannover med
svart-blått-guld och oxeln. Den siste tyske »konungen»
hade under trettioåriga kriget sitt residens i
Sellstädter-skogen nära Mühlhausen (an der Unstrut),
och ännu i 18:de årh. fanns en zigenarekonung i
England. Numera väljes en höfding för hvarje särskild
stam. Den valde beklädes med en trekantig hatt med
silfvertofs, tömmer ett litet krus med vin i ett
tag och krossar sedan kruset. Äfven vid äktenskap
utför höfdingen samma bragd, sedan han först gjutit
några droppar vin öfver det framför honom knäböjande
brudparet. Jämte höfdingen har stammen vanligen
en s. k. zimut, en gammal qvinna, hvars råd alltid
skall inhemtas vid hvarje vigtigt företag. Antalet
samtliga zigenare kan ej ens tillnärmelsevis
uppgifvas, då i Asien och Afrika intet försök till
räkning gjorts. Man förmodar, att de utgöra ett par
millioner inalles. För Europa uppskattas de till
omkr. 3/4 mill., hvaraf på Balkanhalfön nära 300
tusen, i Rumanien (Moldau och Valakiet) 150 t.,
i Österrike-Ungern omkr. 110 t., i Spanien och
Portugal 50 t., England och Skotland 18 t., dermot
i Frankrike blott 700 (och endast bland baskerna).
H. A.
Zigenarna i Norden. Redan 1417 visade zigenarna sig
i norra Tyskland utanför Hamburg, Lybeck och några
andra Östersjöstäder. Den äldsta kända urkund angående
zigenarna i det närbelägna Danmark är nästan ett
årh. yngre. Det är ett af konung Jakob IV i Skotland
till konung Hans i Danmark d. 3 Juli 1505 skrifvet
rekommendationsbref för »grefve Antonius Gagio från
Mindre Egypten», som med sitt »stackars kringirrande
folk» önskade begifva sig till Danmark. Om »grefve
Antonius» verkligen kom till Danmark är ej kändt,
men säkert är, att zigenare ej långt derefter funnos
i landet. 1511 finna vi en »junker Göran från Egypten»
passera staden Slesvig, och 1512 hade de redan hunnit
Sverige. Olaus Petri berättar derom i sin Svenska
krönika: »Samma åar her Steen var höffuitzman worden,
kom en part af thet folket som fara om kring ifrå thet ena
landet til thet andra, them man kallar tatare, hijt i
landet och til Stocholm, förra hadhe the aldrigh her
warit». Uppgifterna om zigenarnas första uppträdande
i Sverige äro i allmänhet ytterst torftiga, oftast
intet annat än några ord i en räkenskap om hvad den
eller den fogden af dem uppburit som skatt eller
tagit från dem som byte. I Norden fingo de efter
tyskt föredöme tidigt benämningen tattare (tatare,
tartare, D. tater). Under årtiondena efter sitt
första uppträdande här nämnas zigenare i flere skilda
landsorter. 1525 ströko tattare omkring i Upland
och Södermanland. 1555 finner man dem i Tuna län
af Småland och 1559 i Öknebo härad af Södermanland,
och förmodligen drogo medlemmar af samma band öfver
till Åland, der de blefvo hårdt behandlade. 1572
finner man tattare i norra Vestergötland (Vadsbo),
och 1573 uppträdde de i mellersta Upland. 1577
drog en skara genom Vestmanland och Upland; 1579
besökte de äfven Norrland, och s. å. omtalas en hord
såsom nyss kommen till Småland. 1583 höllos fångna
tattare till tvångsarbete på Kungsör. Följ. året
omtalas de första gången med säkerhet på Finlands
fasta land (de kallas der mustalainen, »de svarte»,
i vissa trakter af Österbotten lätti), dit de
antagligen kommit från Sverige. Att de redan i 16:de
årh. vunnit en jämförelsevis ej ringa utbredning
i vårt land framgår deraf att både verldsliga och
andliga myndigheter snart ansågo sig böra befria
landet från det äfventyrliga och gudlösa följet,
som lefde af rof och bedrägerier samt på grund af
sina qvacksalverier och trolldomskonster ansågs stå
i förbindelse med onda makter. Redan 1525 uppmanade
konung Gustaf biskop Magnus Sommar i Strengnäs att
tillse, det tattarna snart måtte komma ur landet,
dock skulle de enligt ett några veckor äldre bref
fritt få fora med sig allt hvad de innehaft vid sin
hitkomst. Ett dylikt tillägg finner man ej antydt
i några förteckningar öfver egendom, som längre fram
i samma årh. blef zigenarna fråntagen. Äfven hertig
Karl var angelägen att få dem ur sitt hertigdöme. Men
ej endast deras egendom, utan äfven deras frihet var
i fara. Johan III hotar 1576 och 1579, att om de ej
skyndade sig bort, skulle de fängslas och skickas
att arbeta i Sala grufva. Oftast förstodo väl de
listige landstrykarna att slingra sig undan dylika
befallningar; men att de någon gång blefvo fast, synes
deraf att 1583 några zigenare tvingats att arbeta vid
grundläggningen af en ny byggnad vid Kungsör och att
1592 en fångvaktare erhöll fyra mark i tärpenningar,
då han »förde tattarna till gränsen». I verkligheten
likgiltiga för religionen, hafva de alltid önskat få
sina barn döpta och det ej minst för att i dopsedeln
hafva ett bevis att barnen äro kristna och födda i
landet. Kyrkans myndigheter, som ansågo ett dylikt dop
vara ett missbruk af sakramentet, stötte dem dock till
en början alldeles ifrån sig, hvilket helt kort är
uttaladt i den sjette och sista af de artiklar, som
Upsalas förste lutherske ärkebiskop, Laurentius Petri,
med konungens tillåtelse utfärdade under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
