Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zarncke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
preussiskt kommerseråd, förlade det stora
encyklopediska arbetet Grosses vollständiges
universallexikon aller wissenschaften und künste
(64 bd, 1731–50; med 4 supplementband, omfattande
A–Caq., 1751–54), hvilket i åtskilliga ämnen ännu
kan med fördel användas. — Jfr Encyklopedi, sp. 486.
Zedlitz. 1. Karl Adam von Z., friherre, preussisk
statsman, af en gammal, från Frankrike härstammande
slägt, f. 1731, d. 1793, var 1770–89 justitieminister
och 1771–88 jämväl kultusminister. I sistnämnda
egenskap är han bekant för sitt arbete för
folkskoleväsendet och derigenom att han skapade
en af kyrkan oberoende högsta myndighet för
undervisningsväsendet. — 2. Joseph Christian von
Z., friherre, tysk skald, föddes 1790 på slottet
Johannisberg i österrikiska Schlesien. Såsom
husarlöjtnant och ordonnansofficer åt furst
Hohenzollern utmärkte han sig i 1809 års fälttåg
vid Regensburg, Aspern och Wagram, tog derefter
afsked och var bosatt på sitt gods i Ungern, tills
han 1837 anställdes i utrikesdepartementet med
hufvudsaklig uppgift att i den officiösa pressen
föra den reaktionära metternichska politikens
talan. Från 1845 var Z. ministerresident och chargé
d’affaires vid österrikiska hofvet för åtskilliga
tyska småstater. Han dog i Wien 1862. — I sitt såsom
vederqvickelse öfvade skaldskap står Z. nyromantiken
nära och företer en finbildad, ehuru tämligen obestämd
fysionomi. Hans egendomlighet framträder bäst i
den reflexionslyriska, till formen carizon-artade
diktcykeln Todtenkränze (1827; 2:dra uppl. 1841),
der skalden vallfärdar till berömda menniskors
grafvar och med lyftning prisar hänförelsen såsom
lifsskapande makt. Bland hans Gedichte (1832; 5:te
uppl. 1855) utmärka sig några ballader för målande
kraft. Flitigt, men med mindre framgång, författade
han skådespel i Calderons stil, bl. a. sorgspelet
Kerker und krone (1834; »Boja och krona eller Tassos
öden», 1844). På det episka området frambragte han
det af frisk romantik fyllda diktverket Waldfräulein
(1843; 4:de uppl. 1856), i hvilket det sinliga
elementet väl starkt framhålles, och Altnordische
bilder (2 bd, 1850; ny uppl. 1860) m. m. Genom
Soldatenbüchlein (1848; flere uppl.) sökte han ända
till öfverdrift höja den österrikiske soldatens
sjelfkänsla. Z. verkställde en särdeles god
öfversättning af Byrons »Childe Harold» (1836).
Zedritz, Karl Edvard, universitetslärare, vitter
författare, föddes i Alingsås d. 25 Juni 1805. Han
måste för medellöshet afbryta sin skolkurs och
antog plats i en sidenkramhandel i Stockholm. Hans
tillvinnande väsende ådrog honom der dåv. kronprinsen
Oskars uppmärksamhet, och med understöd af honom
kunde Z. återupptaga sina studier. Han promoverades
1833 till filos. doktor i Upsala, vardt docent i
latin s. å., adjunkt 1842, e. o. professor 1845 och
ord. professor i latinska språket och literaturen
1852. Död i Upsala d. 17 Mars 1859. Insigtsfull i
sitt ämne, saknade Z. ingalunda blick för den moderna
filologiens utvecklingskraf, men filolog i egentlig
mening blef han
knappast. Hans föredrag i katedern var enkelt
och klart. Väl hemmastadd på det estetiska och
skönliterära området, offentliggjorde han anonymt
åtskilliga noveller, som jämte skaldestycken
och uppsatser i filosofiska och estetiska samt
andra ämnen fylla de 3 banden af hans »Samlade
skrifter» (utg. 1862). Ur Z:s dikter talar en ljus,
förtröstansfull håg, och den erotiska strängen
anslår han gerna. Formen är merendels klar och
ledig. Mot Nya skolans romantik förhåller han sig
kylig. Här må nämnas de fria odena Verldsåsigt
och Ynglingen för deras kraftiga diktion samt
hyllningsgärden Till Geijer (1839). I sina lifligt
och urbant skrifna noveller tecknar Z. med välvilja
ett galleri af redliga och lefnadsfriska menniskor,
bäst kanske gamla tvärviggar. Framställningen kryddas
af verldserfarenhet och lätt skämt, men personerna
resonera esomoftast i alltför skönliterära och valda
ordalag. I en artikelföljd i »Aftonbladet» 1856 sökte
Z. framlägga öfvertygande skäl för lämpligheten af att
flytta Upsala universitet till Stockholm. Han synes
hafva varit hufvudredaktör för tidskriften »Frey»
1842–43 och 1847–48.
Zeeland [sēl-], vestligaste prov. i Nederländerna,
begränsad i n. af Syd-Holland, mot hvilket Maas-armen
Krammer bildar gräns, i ö. af Nord-Brabant och
Belgien, i s. ö. och s. af Belgien samt i v. af
Nordsjön. Arealen utgör 1,785 qvkm., större delen
öar mellan Maas’ och Scheldes mynningar: Schouwen,
Duiveland, S:t Philipsland, Tholen, Noord och Zuid
Beveland, Wolfaartsdijk och Walcheren. Mot Nordsjön
äro de delvis skyddade genom dyner, på de öfriga
sidorna genom dyrbara dammar. Samtliga öarna äro
låga, till en del lägre än hafsytan, men de hafva
en mycket bördig lerjord, som särskildt är lämplig
för hvete; derjämte odlas mycket råg samt korn
(för mälterierna), baljväxter, krapp och lin. Till
följd af sin sumpiga natur äro de mycket osunda, och
frossfebrar äro vanliga. Nötkreatur och svin uppfödas,
och ladugårdsprodukter exporteras. Industrien
(tillverkning af linneväfnader, bränvin och öl,
skeppsbyggeri) är jämförelsevis obetydlig. Jämte
de ofvannämnda öarna hör till prov. det
s. k. Staatenflandern (Statsflandern), hvilket sedan
republikens grundläggning tillhört Z., men icke såsom
en röstegande provins, utan, liksom Nord-Brabant,
såsom beroende. Efter upprättandet af konungariket
Nederländerna har det dock samma rättigheter som de
öfriga provinserna. Folkmängden beräknades 1892 till
202,709 pers. Hufvudstad är Middelburg.
Zeeman [sēm-]. Se Nooms.
Zefanja (Hebr.. »Jah, d. v. s. Jahveh l. Jehovah,
skyddar»), den nionde i ordningen af de tolf
s. k. mindre profeterna i Gamla testamentet. Han
uppträdde i Juda rike under konung Josias tid, ej
långt före detta rikes undergång, och var samtidig
med Jeremia. Somliga exegeter hafva antagit, att den
Hiskia, som i kap. 1 af Z:s profetiska bok nämnes
såsom en af hans förfäder, var konung Hiskia, och
att Z. alltså var nära befryndad med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
