Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zakarja l. Zacharias, ett vanligt israelitiskt namn, som bäres af omkr. 30 personer i bibeln. Den märkligaste bland dem är den näst siste af de 12 s. k. mindre profeterna - Zakrevskij ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre än den förra, förskrifvande sig från någon
profet före den babylonska exilen. Man har gissat
på någon af de äldre profeterna af samma namn (se
nedan). Andra hålla före, att Jeremia är författaren,
hufvudsakligen på grund af Matt. 27: 9. — Bland öfriga
i bibeln förekommande personer med namnet Z. må
nämnas: 1) En prest och profet under judakonungen
Joas’ tid (2 Krön. 24: 20 f.). Han var son till
öfverstepresten Jojada och blef för sin botpredikan
på konungens befallning stenad på tempelförgården
omkr. 838 f. Kr. Möjligen är det denne Z., som åsyftas
i Matt. 23: 35. 2) En profet under judakonungen Usias
tid, omkr. 810–758 (2 Krön. 26: 5). 3) En konung i
Israels rike, son till Jerobeam II och siste ättlingen
af Jehus hus. Antagligen besteg han tronen omkr. 759
f. Kr., men han mördades efter en sex månaders gudlös
regering (2 Kon. 14: 29; 15: 8–12). 4) En from man,
son till Berekja, under judakonungen Ahas’ tid
(omkr. 743–728), omtalad i Es. 8: 2. 5) En prest
af Abias skifte, Johannes Döparens fader (Luk. 1:
5 f.). Enligt en apokryfisk sägen skall han hafva
blifvit mördad af konung Herodes på tempelförgården.
J. P.
Zakrevskij, Arsenij Andrejevitj, grefve,
generalguvernör i Finland, född d. 13
Sept. (g. st.) 1786 i Tverska guvernementet, inträdde
1802 såsom fänrik i krigstjenst, deltog med utmärkelse
i krigen mot Napoleon I samt i krigshändelserna
i Finland 1808–09, blef flygeladjutant 1812 och
generallöjtnant 1821 samt utnämndes 1823 till
generalguvernör i Finland, hvilket ämbete han dock
först 1824 tillträdde. Z. var missnöjd med den
konstitutionella ställning Finland 1809
förvärfvat sig och råkade till följd deraf samt genom sitt
sjelfrådiga lynne vid flere tillfällen i konflikt
med landets inhemska styrelsemyndigheter. Slutligen
gick det derhän, att senaten någon tid före kejsar
Alexander I:s död i en till denne ingifven,
af samtliga dess ledamöter undertecknad adress
protesterade mot att generalguvernören, med
förbigående af komitén för de finska ärendena i
Petersburg och senaten i Helsingfors, utverkat
kejserlig stadfästelse å särskilda förordningar,
hvarigenom han öfverskridit de lagligen fastställda
formerna. Då man efter Alexander I:s död (1825) i
Helsingfors begynte aflägga trohetsed till storfurst
Konstantin, som ansågs såsom rättmätig tronarfvinge,
ville Z., enligt uppgift, införa det i Ryssland
gällande edsformuläret; men planen rönte motstånd i
senaten, och då kort derefter trohetsed till kejsar
Nikolaus aflades, följdes det äfven sedermera
i Finland begagnade formuläret. Under början af
Nikolaus’ regering åtnjöt Z. kejsarens ynnest,
kallades, med bibehållande af generalguvernörsämbetet
i Finland, 1826 till ledamot af dirigerande senaten
och 1828 till minister för inrikes ärendena, utnämndes
1829 till general af infanteriet och erhöll 1830
finsk greflig värdighet. I Finlands styrelse ingrep
han dåmera, såsom för det mesta bosatt i Petersburg,
i mindre mån än förut. Han entledigades 1831 på
begäran från generalguvernörsämbetet och sina
öfriga befattningar samt lefde derefter i sexton
års tid såsom privat person, mest å sina egendomar
i närheten af Moskva, men återinträdde 1848 i
statstjenst såsom krigs-generalguvernör öfver
moskovska generalguvernemontet, hvarjämte han
inkallades i rikskonseljen. Han erhöll afsked
från dessa ämbeten 1859, vistades derefter
till stor del utrikes och dog i Florens d. 11
Jan. (g. st.) 1865. Z:s brefvexling 1808–52 finnes
utgifven af H. Dubrovin i Ryska hist. samfundets»
Sbornik», del 73 (1890) och del 78 (1891),
der äfven en biografi öfver honom meddelas.
M. G. S.
Zakuto (Sakūt), Abraham ben Samuel, spansk astronom
af judisk börd, f. i Salamanca, d. före 1515,
var astron, professor derst. under senare delen
af 1400-talet. När judarna fördrefvos ur Spanien
1492, flydde Z. till Portugal, hvarest han blef
konung Emanuels astronom och kronograf. Högst i
anseende bland hans många arbeten stod Juchasin
(Slägtledningar; 1566), ett kronologiskt verk,
i hvilket han framställer den oafbrutna kedjan
af judiska lärde från lagstiftaren Mose till år
1500. Alla följande bibliografer och kronologer i den
judiska literaturen stödja sig på Z. Vidare märkes
hans Almanack perpetuum omnium planetarum motuum
(1502) och hans astronomiska taflor (1496). L. L.
Zakyntho (Grek. Zakynthos, Lat. Zacynthus,
Ital. Zante), en af de s. k. Joniska öarna, ligger
på 37° 40’ n. br., 21° ö. lgd (från Greenw.), v. om
Peloponnesos utanför kusten af landskapet Elis, från
hvars vestligaste udde den skiljes af ett ungefär
16 km. bredt sund. Areal 438 qvkm. Den vestra och
södra delen af ön är till stor del uppfylld af berg,
hvilkas största höjd är 760 m. Midtlandet är en
stor, väl odlad slätt, som utgör en snart sagdt
sammanhängande rad af träd- och vingårdar, här och
der afbruten af ett betes- eller sädesfält. Den
lågt liggande östra kusten erbjuder med sin yppiga
vegetation (oliv-, fikon- och myrtenträd och andra
subtropiska växter) seglaren en härlig anblick. För
sin skönhet och bördighet har ön af italienarna fått
namnet fior di Levante (»Levantens blomster»). Ön
exporterar olja, vin och i främsta rummet korinter
(1886 producerades på Z. 1/5 af hela Greklands
korintskörd). Af vulkaniska krafters verksamhet visar
ön många spår och har ofta hemsökts af jordbäfningar,
i nyare tider 1811, 1820, 1840 och senast Jan.–April
1893, då en hemsk förödelse framkallades. Redan
Herodotos omnämner på öns sydvestra sida befintliga
källor af bergbeck, hvilkas afkastning ännu i dag
tillgodogöres. Z. befolkades i uräldsta tider af
achaier frän Peloponnesos och räknas i de homeriska
sångerna till Odyssevs’ rike. Efter att länge hafva
utgjort en sjelfständig fristat kom det under
macedonskt och sedan under romerskt välde. Från
Öst-Rom eröfrades det i 11:te årh. af normanderna,
bildade sedan 13:de årh. (efter det s. k. fjerde
korståget) jämte Kefalonia ett herskap för familjen
Orsini, sedermera för familjen Tocca, som hade det
i län af huset Anjou i Neapel, och tillhörde från
15:de årh. till 1797 Venezia. Derefter delade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
