Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ytterbrant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och undervisning (se Religionsfrihet). De nu angifna
former for yttrandefrihetens utöfvande afse det
talade ordet. Utom i tal kunna äfven, såsom nämnts,
i skrift tankar försinligas och utbredas, hvadan
yttrandefrihet inbegriper utom talfrihet äfven skrif-
och tryckfrihet. Som tryckpressen är det allmännast
anlitade medlet för skrifters mångfaldigande och
tryckt skrifts spridande är det förnämsta medlet
för tankars vidsträcktaste allmängörande, har
tryckfriheten ådragit sig lagstiftarens uppmärksamhet
i första hand (se vidare Tryckfrihet).
Yttrandefriheten, såsom en rätt för menniskorna till
fritt tal i det personliga samlifvet, har aldrig
varit bestridd. Det är då dess utöfning erhållit
en mera offentlig form, som den blifvit föremål
for samhällsmaktens kontrollerande och ingripande
verksamhet. Statsmyndigheten har derför ansett sig
behörig att, och när den så finner lämpligt, i form
af lagstiftning eller särskilda styrelseåtgärder
bestämma öfver densamma. På detta sätt har staten
kunnat göra sig skyldig till en mängd godtyckliga
åtgärder, som lagt band på den medborgerliga friheten
och hämmat den lofliga medborgerliga verksamheten och
företagsamheten. De yttringar af denna frihet, som
varit underkastade myndigheternas tvångsåtgärder,
hafva varit den i religionsfriheten inbegripna
bekännelsefriheten, hvilken af kättareförföljelserna
har utsatts för ständiga angrepp (se Religionsfrihet),
och tryckfriheten, som lades i bojor af censuren
(se d. o.) samt derjämte led intrång genom särskilda
inskränkningar i de näringar, som anlitades för
böckers tryckning och spridning. Dessutom var
utöfningen af de uti yttrandefriheten inneburna
rättigheter, såsom undervisning, offentliga föredrag,
dramatiska föreställningar, församlingsfrihet,
föreningsrätt, gemensamma andaktsöfningar, beroende af
styrelsens godtfinnande genom fordran af koncessioner
och autorisationer från offentlig myndighets
sida och genom reglementariska föreskrifter, som
ytterligare lade hämmande band på denna frihet. Detta
styrelsens förmynderskap öfver den fria medborgerliga
verksamheten kändes tryckande, hvadan man, sedan de i
lagstiftningen inneburna tvångsband blifvit lossade,
sökte vinna erkännande åt grundsatsen om denna frihet
såsom fullt berättigad under det ansvar, som strafflag
bestämmer för de i densamma såsom förbrytelser
upptagna missbruk af yttrandefriheten, och med
iakttagande af de af omsorgen för allmän säkerhet och
ordning föranledda lagbestämmelser, som utfärdas mot
lugnets störande vid allmänna sammankomster eller till
förhindrande af brottsliga skrifters spridande. I de
författningar, som kommo till stånd efter amerikanska
frihetskriget och franska revolutionen, blef
yttrandefrihetens grundsats upptagen bland öfriga i
dessa författningar uppräknade vigtigare medborgerliga
friheter till garanti för att denna frihet skyddades
vid lagstiftande maktens handhafvande. Således blef
under de första sammanträdena i Nord-Amerikas Förenta
staters kongress d. 4 Mars—d. 29 Sept. 1789 beslutet
ett tillägg (art. 1) till staternas författning
(hvilket erhöll definitiv giltighet genom bifall
af de särskilda staternas legislaturer d. 10–15
Dec. 1791). Genom denna tilläggsartikel förbjöds
kongressen att stifta någon lag, hvarigenom
intrång kunde ske i friheten i tal och tryck
eller i folkets rätt att sig fredligt församla och
öfverlemna till regeringen ställda petitioner om
missbruks afskaffande. I den »Déclaration des droits
de l’homme», som står i spetsen för den franska
konstitutionen af d. 3—10 Sept. 1791 (art. 11), heter
det: »Det fria utbytet af tankar och meningar är en af
menniskans värderikaste rättigheter; hvarje medborgare
eger derför fritt tala, skrifva, trycka, dock under
ansvar för denna frihets missbruk i de genom lag
bestämda fall». I tit. 1 af sjelfva konstitutionen
garanteras särskildt rättighet för hvar och en att
i tryck offentliggöra sina tankar, utan att hans
skrifter kunna underkastas någon censur eller något
öfverinseende före deras offentliggörande, likaledes
att utöfva den kult, som tillhör den religion, till
hvilken han bekänner sig, äfvensom ock friheten
för medborgare att fredligt och obeväpnade samlas,
med iakttagande af gällande polislagar. I art. 7
af den till 1793 års franska författning hörande
»Déclaration des droits» heter det, att »rättigheten
att uppenbara sina tankar och meningar, vare sig genom
tryckpressen eller på hvarje annat sätt, rättigheten
att fredligt samlas och den fria utöfningen af
religiös kult kunna icke förbjudas». Nödvändigheten
att förkunna dessa rättigheter häntyder på antingen
närvaron eller det färska minnet af despotism. I
1795 års franska konstitution upptages garanti för
dessa rättigheter, dock med framhållande af deras
inskränkning inom laga gränser. I 1814 års »karta»
(författning) garanteras religionsfrihet (art. 5),
tal- och tryckfrihet (art. 8) med iakttagande af
de lagar, som hafva att qväfva deras missbruk, men
församlingsfriheten nämnes icke der, ej häller i 1830
års karta. Deremot finnes församlingsfriheten likasom
föreningsrätten åter garanterad i 1831 års efter 1830
års franska karta bildade belgiska författning jämte
öfriga yttrandefriheten tillhörande rättigheter, bland
hvilka särskildt nämnas undervisningsfriheten och
petitionsfriheten. I franska konstitutionen af d. 4
Nov. 1848 art. 8 blef utöfningen af samtliga dessa
rättigheter garanterad med ingen annan begränsning än
den, som innehålles i andra medborgares rättigheter
och frihet eller i allmän säkerhet, dock att
ej tryckpressen underkastas censur. Schweiziska
förbundsförfattnin-gen af 1848 samt tyska folkets
»grundrechte», som garanterades i lagen d. 27
Dec. 1848, upptogo liknande bestämmelser. Sådan
garanti gafs åt dessa rättigheter i de grundlagar,
som kommo till stånd efter 1848 års folkrörelse, och
för hvilka konstitutioner den belgiska grundlagen
tjenat till mönster, nämligen de italienska, tyska
och österrikiska grundlagarna m. fl. Så äfven
Danmarks d. 5 Juni 1849 först gifna och nu i sin
reviderade lydelse gällande grundlag. Norges
»grundlov» garanterar blott tryckfriheten
(§ 100), Sveriges grundlagar tryckfrihet och
bekännelsefrihet. Grundsatsen om fri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
