Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ytterbrant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess atomvigt, som tecknas Yb, är 173. Oxiden är
ett hvitt pulver och ger med syror färglösa salter.
P. T. C.
Ytterbrant, befästningsk., detsamma som kontra-eskarp
(se d. o.).
Ytterby, socken i Göteborgs och Bohus län,
Inlands södra härad. Areal 3,325 har. 1,736
innev. (1892). Annex till Kungelfs stad, Göteborgs
stift, Elfsyssels södra kontrakt.
Ytterby fältspatsbrott, ett på östra änden
af Resarön, omkr. 3 km. n. om. Vaxholms stad
beläget, ganska storartadt brott eller en grufva,
hvarest för vinnande af fältspat (och qvarts)
en mellan diorit och gneis innesluten betydande
förekomst af pegmatit tillgodogöres. Qvarts- och
fältspatspartierna äro afskilda i rätt stora körtlar
och linser. Fältspaten är hufvudsakligen ortoklas, men
icke häller plagioklas är sällsynt. Det är den förra,
som genom sin lättsmältbarhet är särdeles användbar
vid porslinstillverkningen (Rörstrand). Förekomsten
är vid brytningen följd till mera än 100 m. djup
under jordytan, från hvilken den sänker sig med
nordlig stupning. E. E.
Ytter-Enhörna. Se Enhörna, 1.
Ytter-Gran. Se Gran, 1.
Ytter-Hogdal. Se Hogdal, 2.
Ytter-Jerna. Se Jerna, 2.
Ytterjord. Se Yttrium.
Ytter-Lännäs. Se Lännäs, 2.
Ytterlära kallas den del af veterinärvetenskapen, som
behandlar eller beskrifver husdjurens yttre former
och lemmar. Den plägar ock derför vanligen benämnas
»läran om husdjurens exteriör».
Ytter-Malung. Se Malung.
Ytter-Selö, socken i Södermanlands län, Selebo
härad. Areal 4,735 har. 935 innev. (1892). Y.-S. utgör
ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift,
Domprosteriet.
Ytterspat. Se Xenotim.
Yttersta dagarnas helige (sista d. h.). Se Mormoner.
Yttersta dagen, Lat. dies suprema, novissimus
dies (»den sista dagen»), enligt den vanliga
föreställningen verldens, d. v. s. det nuvarande
verldsskickets (eller jordelifvets) sista dag, då
Kristus, som första gången kom till verlden (jorden)
i ringhet såsom frälsare, skall vid sin »andra
tillkommelse», omgifven af änglarna, återkomma i
himmelsk härlighet såsom domare, vid domsbasunens
ljud uppväcka alla döda, både rättfärdiga och
orättfärdiga, och hålla den yttersta (sista) domen,
d. v. s. döma alla menniskor, både lefvande och döda,
till salighet eller till osalighet, hvarefter himmel
och jord skola förgås och nya himlar och en ny jord
uppstå i de gamlas ställe. Denna gammal-lutherska
uppfattning, hvilken också var medeltidskyrkans,
grundar sig såväl på de ställen i Nya testamentet,
der uttrycket förekommer, näml. Joh. 6: 39, 40; 11:
24; 12: 48, som ock på innehållet i andra ställen,
t. ex. Matt. 25: 31 f.; Joh. 5: 27–29; Ap. G. 17: 31;
2 Kor. 5: 10 m. fl. I st. f. uttrycket yttersta dagen
förekommer i Nya test. andra uttryck, såsom domedag
(Matt. 10: 15; 11: 22 o. s. v.),
vredens dag (Rom. 2: 5), dagen l. den dagen (1 Kor. 3: 12;
Matt. 7: 22; 2 Tess. 1: 10), vår Herre Jesu Kristi dag
(1 Kor. 1:8), Herren Jesu dag (1 Kor. 5: 5), Kristi
dag (Fil. 1: 10), Guds dag (2 Petr. 3: 12) och Herrens
dag (1 Tess. 5: 2). Det sistnämnda uttrycket »Herrens
(Jehovahs l. Jahvehs) dag», förekommer på flere
ställen i Gamla testamentets profetiska böcker och
betecknar domedagen dels för det obotfärdiga Israel,
då Gud hemsöker det genom dess fiender, dels för
dessa Israels fiender, som varit Guds rättfärdighets
redskap. Men som profeterna lefde på olika tider och
under olika historiska förhållanden och profetiorna
derför afsågo olika straffdomar, kan man säga,
att Gamla test. talar om flere dylika domsdagar
eller »Herrens dagar». Stundom har dock profetian
karakteren af en mera allmän domsförkunnelse, såsom
t. ex. Joel 2: 31 f.; 3: 12 f. och i synnerhet Daniel
7: 9 f. Men bestämda utsagor om »en yttersta dag»
i samma mening som i Nya test. innehålla icke ens
dessa gammaltestamentliga ställen, blott antydningar
om en sådan dag. — Från de öfriga böckerna i Nya
test. skiljer sig emellertid Uppenbarelseboken
genom sin framställning i 20:de kap., der det talas
om en »första uppståndelse» (v. 4 och 5) och en
»andra uppståndelse» (v. 12 och 13), mellan hvilka
tilldragelser ligga »det tusenåriga riket» (v. 4 och
5) och den sista stora striden på jorden, då de af
satan förvillade folken angripa »de heliges läger»,
men dödas med eld från himmelen (v. 7–10), hvarefter
följer »domen öfver de vid den andra uppståndelsen
uppväckte döde» (v. 11–13). Uppenbarelseboken
talar alltså icke om en yttersta dag, då alla
döda skola uppstå och alla menniskor, lefvande och
döda, dömas. Somliga exegeter anse, att det är en
verklig olikhet mellan Uppenbarelsebokens och de
öfriga nytestamentliga böckernas framställning;
andra anse, att Uppenbarelseboken innehåller en
detaljerad skildring af händelser, som de öfriga
nytestamentliga böckerna framställa i summariskt
sammanträngd form. Enligt denna senare mening är
»Kristi tillkommelse» och »Herrens dag» en stor
verldsperiod, hvars sista tilldragelse är den yttersta
domen på »den yttersta dagen» i egentlig mening,
den i Uppb. 20: 11–14 skildrade domsdagen. Bland
nyare svenska exegeter har V. Rudin anslutit sig
till denna tolkning (se V. Rudin: »Vår heliga
troslära», 1891, samt predikan på 26:te sönd. eft.
Tref. om »Jordens folk inför menniskans son» i
samme författares »Evighetsvinkar»). — Läran om en
yttersta dag ar en hufvudbeståndsdel jämväl i Islam
(se d. o.) och var det också i den nordiska åsaläran
(se Ragnarök). Denna lära förekommer ock bestämdt
utpräglad i den gamla Zoroaster-läran (parsismen).
De yttersta dagarna eller, såsom det också heter,
den yttersta tiden och de yttersta tiderna kallas
hos profeterna i Gamla test. den messianska tiden,
d. v. s. tiden närmast före och vid Messias’ ankomst;
den gammaltestamentliga profetian skilde nämligen
icke mellan Kristi första tillkommelse, d. v. s. hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
