Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätesuperoxid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefva på döda växter eller djurkroppar, draga sin
näring ur de organiska föreningar, hvilka bildas såsom
de första upplösningsprodukterna vid förruttnelse
eller förmultnelse; de på lefvande djur eller växter
snyltande (parasiter) nära sig liksom parasitiska djur
af de af dem bebodda lefvande organismernas organiska
safter. T. o. m. hos några med klorofyll försedda
högre växter, de s. k. köttätande växterna, har man
iakttagit en med djurens näring analog företeelse
(se Insektätande växter). — Med afseende på alstring
af nya individer är tillräckligt att hänvisa till
art. Befruktning och Fortplantning.
Lifsföreteelser af särskildt intresse äro de
mångfaldiga och allmänna rörelser man iakttagit hos
växterna, dels ortsrörelser af hela växter (såsom
många i vatten och på fuktiga kroppar fritt lefvande
mikroskopiska alger och svampar), dels rörelser af
enskilda delar af i öfrigt fastsittande växter. Sådana
äro de till sömnföreteelsen hörande (se Somnus
plantarum), blads och blommors riktande mot ljuset,
blommors utslående, befruktningsdelarnas ombytande
af plats (t. ex. hos Scrophularia), ståndareknappars
och frukters uppspringande. Märkvärdigast äro de, som
framkallas genom mekanisk retning, klängens gripande
om sitt stöd (se Rörelsefenomen, växternas). Till
samma fenomen höra växternas märkvärdiga rörelser
mot ljuset. De flesta gröna växtdelar söka under sin
växtperiod intaga en bestämd riktning i förhållande
till ljuset. Man kallar denna tendens heliotropism. I
de flesta fall vända de sig, när belysningen faller
på dem från en sida, mot ljuset, men äfven motsatsen
eger rum. I det förra fallet talar man om positiv
heliotropism, i det senare om negativ. Exempel på
den förra äro allmänna; mycket påfallande visar
den sig t. ex. hos rumsväxter, som stå på något
afstånd från fönstret. Negativt heliotropiska äro
bl. a. klängena hos vinrankan och jungfruvinet,
den något äldre stammen hos murgrönan (hvilken
derigenom tryckes mot närbelägna föremål, vid hvilka
den sålunda får tillfälle att med luftrötter fästa
sig), stjelken hos Lysimachia nummularia (som
derigenom tryckes mot marken och blir krypande),
slutligen i mer eller mindre hög grad hos rötterna
af en mängd växter. Ljusets verkan på de positivt
heliotropiska växtdelarna beror på en befordran af
längdtillväxten i de från ljuset vända sidorna,
dess verkan på de negativt heliotropiska deremot
på en sådan i den mot ljuset vända sidan. Afvikande
härifrån är heliotropismen hos de flesta platta gröna
blad, hvilka söka intaga en sådan ställning, att den
öfre bladsidan träffas af ljusstrålarna under rät
vinkel, och detta är tillika det läge af bladet, vid
hvilket assimilationsverksamheten är lifligast. Icke
blott solljuset, utan äfven konstgjord belysning
verkar på de heliotropiska växtdelarna. Bland de
färgade ljusstrålarna hafva de violetta den största
verkan. Med heliotropismen nära beslägtad är den
af tyngdkraften förorsakade geotropismen, eller
växtdelarnas tendens att intaga en bestämd riktning
i förhållande till lodlinien.
Geotropismen kallas positiv, om växtdelen riktar sig
mot jordens medelpunkt, negativ, om den antar motsatt
riktning. Den förra förekommer hos de flesta större
rötter samt en del jordskott (t. ex. potatesens),
men äfven hos vissa stängelorgan, t. ex. några
blomskaft, hvilka, innan blomman öppnat sig, hafva
spetsen hakformigt böjd nedåt. Böjes en växtdel
horisontalt från sin riktning uppåt eller nedåt,
förorsakar tyngdkraften en olika längdtillväxt
i den öfre och undre sidan af densamma, så att
längdtillväxten blir större på undre sidan än på
den öfre af den negativt geotropiska växtdelen,
men omvändt på den positivt geotropiska.
Ett vigtigt inflytande på växternas lif hafva de
fysikaliska naturkrafterna och det kemiska tillståndet
hos det medium, i hvilket växten befinner sig. Utan
fritt syre är intet växtlif möjligt, emedan växterna
liksom djuren andas (se Andning). Växter, som hållas
i syrefria gaser, dö snart. Men äfven en atmosfer
af ren syrgas är skadlig för växternas lif, enär dess
oxiderande verkan är för häftig. En följd af den genom
den inandade syrgasen betingade syrsättningen är de
lefvande växternas värmebildning, hvilken stundom är
så hög, att den ökar temperaturen i väfnaderna flere
grader öfver omgifningen. Mycket påfallande visar
sig denna företeelse i många aroidéers blomkolfvar,
der man kan iakttaga ända till 10° högre temperatur
än i omgifningen. Den betydliga värmeutveckling,
som märkes, der groende frön äro hopade (t. ex. då
säd mältas), är en följd dels af andningen, dels af
andra vid groningen försiggående kemiska processer
(t. ex. stärkelsens förvandling till drufsocker,
hvarigenom säden just förvandlas till malt). En del
växters lysande (fosforescens) är sannolikt äfven
ett fenomen, som står i samband med andningen. Om
vissa växters vattenafsöndring se d. o. — Man har
äfven upptäckt växtelektricitet, jämförlig med den,
som man funnit i djurens muskler och nerver. För att
påvisa den måste växtdelen beröfvas sin epidermis; om
derefter elektroderna sättas i förbindelse med detta
sålunda skalade längdsnitt och med det tvärsnitt,
som vid växtdelens afskärning bildats, så uppstår
en elektrisk ström, som går från tvärsnittet till
längdsnittet, således omvändt mot muskelströmmen.
Ljuset är i flere afseenden ett vilkor för
växternas lif och normala utveckling. Bildning
af klorofyll (se d. o.) eger rum endast i ljus,
och äfven det en gång bildade klorofyllet behöfver
ljus för att kunna bibehålla sig. Så till vida som
klorofyllet vid växternas näring spelar en vigtig
och nödvändig rol, är ljuset medelbart ett vilkor
för de grönfärgade växternas näring; men äfven
omedelbart är växten beroende af ljuset, ty det genom
klorofyllet förmedlade ombildandet af kolsyra och
vatten till organiska föreningar sker blott under
ljusets medverkan. Normalt klorofyll-lösa växter äro
också, emedan de hafva annan näring, icke beroende
af ljuset, utan kunna utveckla sig i ständigt mörker
(t. ex. champignoner, tryffel). Påfallande är ljusets
inflytande på grönfärgade organs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
