Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätesuperoxid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albrekts regering af den tyske riddaren Heyne
Snakenborg, hvilken erhållit godset med sin
hustru Bengta Gustafsdotter af Stureslägten (tre
sjöblad). Efter Albrekts fall måste Snakenborg afstå
det jämte flere gårdar i Vestergötland till drottning
Margareta, som 1397 testamenterade det till Gudhems
kloster. Slottet omtalas derefter icke mer.
Vätesuperoxid, kem., en förening af väte och syre,
H2O2, upptäckt 1818 af Thénard, uppstår till ringa
mängd vid många ämnens syrsättning i fuktig
luft. Den framställes af barium-superoxid, som
erhålles, om man vid passande temperatur upphettar
bariumoxid i luft. Bariumsuperoxiden inröres i
utspädd svafvelsyra, till dess syran blir i det
närmaste neutraliserad. Vätskan afhälles från
olöst bariumsulfat och afdunstas i luftförtunnadt
rum. Vätesuperoxiden återstår då i form af en
sirapstjock, färglös vätska, som mycket lätt
sönderdelas i vatten och syre, hvilket dervid verkar
starkt oxiderande. Till följd deraf frambringar
vätesuperoxiden hvita fläckar och blåsor på huden,
bleker färgämnen, oxiderar svafvelmetaller till
sulfat o. s. v. Åtskilliga ämnen, som innehålla löst
bundet syre, t. ex. silfveroxid, öfvermangansyra,
gifva med vätesuperoxid vatten, syrgas och silfver
eller lägre oxider af mangan. Vätesuperoxid är,
äfven i utspädt tillstånd, ett utmärkt och ofarligt
antiseptiskt medel, hvars allmänna användning
dock inskränkes genom den lätthet, med hvilken
den t. o. m. frivilligt sönderdelas. I industrien
har vätesuperoxid på de senare åren fått en
betydande användning till blekning af fjäder,
ull o. dyl. Den nyttjas äfven vid renovering af
taflor, hvilka under tidernas lopp blifvit mörka
derigenom att i deras blyhaltiga färger uppstått
svafvelbly. Tvättas taflorna med vätesuperoxid,
oxideras svafvelblyet, och färgtonen blir derigenom
ljusare. Äfven kan man använda vätesuperoxid
för att göra mörkt hår blondt. Numera finnes
i handeln ungefär 3-procentig vätesuperoxid,
P. T. C.
Vätesvafla. Se Svafvelväte.
Vätesvaflebad. Se Gasbad.
Vätesyra, kem., en förening af väte med en saltbildare
(fluor, klor, brom, jod, cyan, ferro- och ferricyan
o. s. v.). Under 1800-talets förra hälft ansåg man
som syre en negativ oxid, eller hvad man nu kallar
syreanhydrid, och trodde, att syret var en gemensam
beståndsdel i alla syror. Sedan det blifvit bevisadt,
att saltsyran icke innehåller något syre, ansåg man
denna syra och dermed analoga syror icke vara verkliga
syror, hvarför Berzelius bildade för dem en särskild
klass, vätesyrornas. Jfr Syra. P. T. C.
Vätgas. Se Väte.
Vätgaselddon. Se Elddon.
Vätle härad, i Elfsborgs län, ingår i Vätle, Ale och
Kullings domsaga och i Väne fögderi samt omfattar
socknarna Stora Lundby, Skallsjö, Lerum, Angered,
Bergjum. Areal 37,099 har. 8,487 innev. (1892).
Vätska, fys., kallas en kropp i flytande
aggregationstillstånd. Den karakteriseras deraf att
dess volym är bestämd, för gifven
temperatur, hvaremot formen uteslutande beror på det
inneslutande kärlet. Jfr Värme. — Om graden af
vätskors lättrörlighet se Viskositet; om deras
utströmning se d. o. E. S.
Vätskestråle. Se Utströmning.
Vättak, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, Slättängs tingslag. Areal 1,493 har. 315
innev. (1892). Annex till Hvalstad, Skara stift,
Vartofta kontrakt.
Vättar (Isl. vaettr, »väsende») voro enligt den
nordiska folktron ett slags demoner, som dels
utgjordes af de aflidnes andar, dels voro identiska
med de s. k. »alferna» och »elfvorna» (se dessa
ord), men som alltid voro fästa vid en viss ort,
såsom hvars skyddsandar de betraktades. Vättarna
voro af en mängd olika slag alltefter vistelseort
och verksamhet. Landvättar bo i skogar, kullar
och forsar, bergvättar i bergen, tomtevättar, till
hvilka tomtegubben eller nissen (se d. o.) hör, i
husen. Några äro hulda eller goda vättar, andra onda
eller menvättar. Julvätten måste blidkas medelst
julgåfvor och är sålunda en sorts motsats till den
från Tyskland importerade »julbocken», som utdelar
gåfvor. I den fornisländska poesien kallas valkyrjorna
stundom »(hjelm)vättar». — Vätteljus är i Skåne namn
på ett slags petrifikat (belemnit, se d. o.), som
anses lysa vid jultid och hjelpa mot sådant ondt, som
af vättar föranledts. Äfven den vilda, hvitblommiga
Bellis perennis (»tusenskönan») har i folkspråket
namnet »vätteljus», liksom Lathraea squamaria, för sin
underjordiska växt och sitt mystiska utseende, blifvit
egnad vättarna under namnet vätteros. Att offra åt
vättarna var enligt den äldsta nordiska kyrkorätten
ett hufvudkännetecken på hedendom. Icke förty har
detta bruk på åtskilliga håll fortlefvat ända intill
våra dagar, i det man på s. k. vättehögar utlagt mat,
hållit bön och helsat vättarna. Ad. N–n.
Vättehögar. Se Vättar.
Vätteljus. Se Belemnit och Vättar.
Wätterhamn. Se Riddermarck, Lars.
Vättern (Vettern), insjö, till storleken den andra i
Sverige, den fjerde i Europa, belägen mellan Nerike i
n., Östergötland i ö., Småland i s. och Vestergötland
i v. Med en areal ät 1,898,75 qvkm., oberäknadt de
obetydliga öarna om tillsammans 39 qvkm., har V. en
långsträckt oval form samt håller i längd 128 km.,
i n. ö.–s. v., och i bredd högst 31, men vanligast
20–25 km. Ytan ligger 88,2 m. öfver hafsytan. Längst
i n. finnes ett slags skärgård, bland hvars holmar
Stora och Lilla Aspen samt Stora och Lilla Röknen
äro störst. Något längre åt s. träffas de enstaka
klipporna Fjuk och Jungfrun, och i sjöns södra hälft
finnes endast en ö, Visingsö (se d. o.). Egendomlig
är den jämna strandbildningen, som endast på få
ställen brytes genom smärre vikar, såsom Alsen och
Kärrefjärden i norra änden, Sandviken, Vårviken och
Vadstenaviken på nordöstra kusten. Djupet är i
allmänhet betydligt. En viss motsvarighet röjer sig
mellan detta och de omgifvande strändernas höjd. Under
det i n. stränderna äro öfvervägande långsluttande
och sjöns botten sänker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
