Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmskog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
chefsstation är Karlstad och dess mötesplats
Trossnäs fält, vid Norselfven och helt nära
Edsvalla jernvägsstation.
C. O. N.
Värmskog, socken i Värmlands län, Gillbergs
härad. Areal 10,648 har. 1,670 innev. (1892).
Annex till Stafnäs, Karlstads stift, Gillbergs
kontrakt.
Värna, socken i Östergötlands län, Bankekinds
härad. Areal 3,748 har. 1,076 innev.
(1892). Annex till Grebo, Linköpings stift,
Bankekinds kontrakt.
Värnamo (Vernamo). 1. Socken i
Jönköpings län, Östbo härad. Areal 20,797 har. 3,638
innev. (1892). V. bildar med Våxtorp och Tånnö
ett regalt pastorat, Vexiö stift, Östbo kontrakt. —
2. Köping i ofvannämnda socken, vackert
belägen vid sockenkyrkan på östra sidan om Laga-ån,
nära dennas inflöde i sjön Vidöstern. 708
innev. (1892). År 1891 funnos 15 handlande
(med 7 biträden), 32 handtverkare (med 14
arbetare) samt 5 mindre fabriker (med 56 arbetare
och 17,000 kr. tillverkningsvärde). Kommissionskontor
af Smålands enskilda bank, sparbank.
Folkhögskola (det i V. förut befintliga 3-klassiga
läroverket indrogs 1893). Tingsställe för Östbo
härad. Postkontor och telegrafstation samt
station å Halmstad–Nässjö jernvägen. — V. är en
gammal marknads- och tingsplats, men blef
köping först 1860. Af de båda marknader, som
ännu årligen hållas derst, är »Korsmässo-marknaden»
(d. 14 Sept.) den förnämsta.
Värnanäs (Vernanäs), gods i Halltorps
socken, Södra Möre härad, Kalmar län, omfattar
27 7/8 mtl och var 1890 taxeradt till 493,000 kr.
Vid gården finnas 2 qvarnar och 1 ramsåg, hvilka
drifvas med vatten, samt tegelbruk. V. har egen
hamn vid Kalmar sund. — Godset egdes 1541
af Gustaf I, då hans drottning Margareta jämte
barn vistades der, förläntes 1603 till Hans
Eriksson Ulfsparre och såldes 1647 till
rikskansleren Axel Oxenstierna, som gjorde det
till residensort i sitt grefskap Södra Möre och
försåg det med ny säteribyggnad. Hans
arfvingar egde V. till 1771. Sedan 1789 har det
tillhört slägten Mannerskantz och eges f. n. af
den bekante riksdagsmannen C. A. Mannerskantz’
enka, Karolina Anckarsvärd.
B. S.
Värnfoglar, Palamedeidæ, zool., bilda en
familj inom vadarnas ordning (Grallatores) och
foglarnas klass. De äro stora och hafva klumpig
kropp med någorlunda lång hals och litet
hufvud. Näbben är kort, vid ryggen något
sammantryckt, i spetsen hakformigt böjd och
försedd med vaxhud vid roten. Vingarna äro
trubbiga, räcka (hoplagda) icke bakom
höftskålen och hafva tredje pennan längst. Stjerten
är svagt afrundad och består af 12 pennor.
Fötterna äro medelhöga, tjocka och försedda
med långa tår, af hvilka baktån är fäst nära
den på framsidan med nätlikt fördelad hud
beklädda tarsens nedre ände. Af tårna äro den
yttre och den mellersta förenade vid roten
medelst en hud; klorna äro föga böjda och spetsiga.
På hvardera vingens kant äro två starka sporrar
fästa. I gommens byggnad råder likhet med
förhållandet hos änderna. Tungan är lång,
smal och spetsig, kräfvan rymlig och magen
försedd med starka muskler. Under huden ligger
ett tätt nät af celler, som fogeln efter behag
kan fylla med luft. — Hithörande foglar lefva
i Syd-Amerikas större träsk, vanligen i små
flockar, men under fortplantningstiden parvis,
äro i allmänhet fredliga, fastän de bruka sina
farliga vingsporrar till att afvärja fiender och
när hannarna under fortplantningstiden kämpa med
hvarandra. Då värnfoglarna flyga, påminna de om
stora roffoglar, särskildt om gamar; uppskrämda,
sätta de sig i träd. Deras stämma skallar vidt
omkring i skogen. Födan utgöres af växtämnen, kanske
äfven af insekter, små amfibier och fiskar. Ute
i träsken bygga dessa foglar ett stort bo, hvari
de lägga två ägg; ungarna lemna boet genast efter
att de blifvit kläckta. Tagna som unga, kunna
värnfoglarna lätt tämjas, göra sig respekterade och
åtlydda af andra tamfoglar och hållas i sitt hemland
derför gerna vid gårdarna, då de stundom lära göra
tjenst som väktare af andra tamdjur. Indianerna
hålla venstra och dernäst den högra af de större
vingsporrarna äfvensom det hos en art förekommande
pannhornet i högt värde såsom läkemedel. — Familjen
omfattar blott värnfogelslägtet, Palamedea, med tre
arter. I mellersta Brasiliens skogstrakter äfvensom
i Guyana och Columbia förekommer aniuman l.
anhiman, P. cornuta, som är glänsande svartbrun,
på halsen och öfverbröstet silfvergrå, på buken och
undergumpen hvit. Fogelns längd utgör 80 cm., det
uppåtriktade och framåtböjda pannhornets 10–15 cm.
Värnpligt, krigsv., skyldighet till personlig
krigstjenst. Denna kan vara allmän, då den omfattar
hela den manliga befolkningen utan afseende på
olika samhällsklasser, eller inskränkt till vissa
samhällsklasser. — I forntidens äldsta samhällen
såväl som hos medeltidens vandrande folkslag voro
här och folk liktydiga begrepp. Hvarje vapenför man
var krigare. Då gällde således allmän värnpligt. I
den mån statsorganismerna stadgades, ordnades
krigstjenstskyldigheten. I Greklands stater och i
Romerska riket grundade den sig på alla fria mäns
rättighet att försvara sitt land. d. v. s. på
allmän värnpligt, dock i vanliga fall utsträckt
endast till den fria befolkningen. Under medeltiden
utträngde visserligen feodalväsendets vasallhärar
och sedermera konungarnas värfvade trupper de på
den allmänna värn-pligtens grund bildade folk-
eller bondehärarna (se Bondehär och Folkbeväpning);
men i nödens stund måste man dock tillgripa dem, och
under 16:de–18:de årh., då alla stater underhöllo
värfvade härar, fylldes dessa medelst uppbådadt eller
tvångsvärfvadt folk, när annan utväg icke fanns att
tillgå. Dervid gingo dock de högre samhällsklasserna
fria liksom vissa landsdelar och städer. Det var
franska revolutionen, som åter väckte den allmänna
värnpligten till lif. Först vädjade man till
frivilligheten (1792), om än denna i verkligheten
fanns endast till namnet. Men då denna utväg icke
förslog, skedde 1793 uppbådet i massa, hvarefter
genom 1798 års konskriptionslag alla män mellan 20
och 25 års ålder förklarades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
