Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Välska språket och literaturen (walesiska spr. och lit.) - Välskland. Se föreg. art. och Valland - Vält. 1. Ett landtbruksredskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
from the Llyfr Coch Hergest, and other ancient
welsh manuscripts, with an english translation and
notes» af Lady Charlotte Guest (3 vol., 1838–49;
fransk öfvers. 1889). – Mycket af innehållet i
dessa manuskript, utgifna i de nämnda samlingarna,
härstammar från äldre tider än de, från hvilka
manuskripten sjelfva äro. De omfatta således en
rik traditionsliteratur, hvars innehåll i korthet
är följande. a) Bardpoesi, specielt af de
berömdaste bland barderna: Aneurin,
Taliessin, Llywarch Hēn och Merddin (Merlin), som
af traditionen flyttas tillbaka ända till
6:te årh. Kritiken har dock handskats något
omildt med denna tradition; möjligen kunna vissa gå
tillbaka till 7:de årh. Det vigtigaste arbetet härom
är Th. Stephens »The literature of the kymry»
(2:dra uppl. 1876; öfvers. till tyska). Dikterna
äro af historiskt, lokalheroiskt och religiöst
innehåll med tydlig inverkan från kristendomen.
Bardpoesien har fortsatts ända in i vår tid samt
vårdas och uppmuntras genom årligen sammanträdande
literära kongresser: »Eisteddfod». Barderna voro,
kort sagdt, ett literärt skrå med traditionella ämnen
och traditionel behandling af dem. – b) s. k. Triader
(trioedd), samling af filosofisk-teologiska
tänkespråk med mystiskt innehåll, som utgifvits
för att vara forndruidiskt, men som tydligen är
af kristligt, under treenighetslärans inflytelse
stående ursprung. Att gamla mytiska och druidiska
element der kunna vara förvarade, är icke osannolikt.
Bekant som entusiastisk svärmare och bard, som
sade sig ega den oförfalskade traditionen af denna
forndruidiska vishetslära, och från hvilken
flere samlingar af delvis tvifvelaktig äkthet
härstamma, är Iolo Morganwg (Edward Williams),
som pretenderade sig vara innehafvare af en af de
fyra ursprungliga bardsätena (tronerna) och sade sig
vara president derför till sin död, 1829. –
c) Af största vigt i literärhistoriskt hänseende
äro de af Lady Guest och Loth (andra också af
Robert Williams) utgifna s. k. mabinogion
(plur. af mabinogi, »barnslighet», »barnslig
berättelse»). Dessa innehålla i en egendomligt
och ålderdomligt färgad stil hållna berättelser om
längst försvunna, halft historiska eller mytiska
tilldragelser; specielt äro Arturs sagokrets och
ridderliga dater samt Gral-sagan de förnämsta deri
ingående stoffområdena. Omplanterade i fransk
och tysk jordmån, hafva, som bekant, dessa motiv
afgifvit en rik medeltidsliteratur. Men det anses icke
säkert, att de »mabinogion», som vi hafva qvar,
äro källan till de franska Artursromanerna, utan
att stoffet möjligen först kommit med bretonerna
till kontinenten, der literärt behandlats och sedan
öfversatts tillbaka till kymriska (jfr Gaston Paris:
»Histoire littéraire de la France», tome XXX,
med Zimmers vigtiga recension i »Götting. gelehrte
anzeigen», 1890, 785 ff., och A. Ahlström: »Studier i
den fornfranska lais-litteraturen», 1893). – d) Äfven
historisk (brut) och medicinsk literatur förefinnes
samt framförallt lagsamlingar (se F. Walter: »Das
alte Wales», 1859).
C) Nykymriskan (från 1500). Den nykymriska
literaturen består förnämligast i poesi i
traditionel anda, med den specifika utbildning,
som barderna gifvit den. Bibliografiska arbeten från
början af 1500-talet äro Llyfryddiaeth y Cymry (af
Will. Rowland, 1869, innehållande tryck till 1800)
och senare i »Revue celtique» (bd I, II), »Cymrodor»
(bd IV). Bland de mest framstående författarna må
nämnas Garonwy Owen (f. 1722), Elis Wynn (f. 1671,
d. 1734), Silvan Evans (dikter, öfversättningar,
2:dra uppl. 1881) samt från senare tider Walter
Davies och David Owen. – Det kymriska språket
talas och vårdas med stort intresse af de infödde;
särskildt äro de redan nämnda bardkongresserna derför
egnade. På kymriska utgifvas flere tidningar. Språket
talas för närvarande af inemot 1 mill. menniskor. –
Af grammatiska hjelpmedel rörande det nyare språket
må nämnas, utom äldre inhemska arbeten, W. Spurrell:
»Gramadeg o iaith y Cymry». »A grammar of the welsh
language» (3:dje uppl. 1870), af nyare ordböcker:
W. Spurrell: »English-welsh pronouncing dictionary»
(2:dra uppl., 1861), W. Owen Pughe: »A dictionary
of the welsh language, explained in english» (3:dje
uppl., besörjd af R. J. Prise, 1872), D. Silvan Evans:
»English and welsh dictionary» (1853). Vigtigare
tidskrifter för studiet af kymriska äro »Y Cymrodor»
(ny följd från 1877), och »Archaeologia cambrensis»
(från 1846; nu med titeln »Journal of the Cambrian
archaeological association») samt den franska
»Revue celtique». Den förnämste kännaren och
lingvisten på det kymriska området är J. Rhys,
som nedlagt sina undersökningar i de nämnda
tidskrifterna samt i »Celtic Britain» (1882) och
»Lectures on welsh philology» (2:dra uppl., 1879).
K. F. J.
Välskland. Se föreg. art. och Valland.
Vält 1. Ett landtbruksredskap, som landtmannen
använder dels för att krossa jordkokorna, dels
ock för att sammanpressa lösare jordmåner efter
sådden. Likaledes begagnar man ofta välten för att
i jorden fästa finare gräsfrön samt till att krossa
den skorpa, som ibland bildas på nysådda fält efter
regn och derpå följande torka. Den släta trävälten
är förfärdigad af något tungt träslag, hälst af ek,
och utgöres vanligen af tvänne cylinderformiga delar,
som rulla omkring en gemensam axel, då välten drages
framåt. Men vältar göras ock af jerncylindrar eller
af jernstänger (stångjernsvältar), som ställas
i form af en. cylinder. Den s. k. croskillska jernvälten
består af flere i periferien spetsade
tackjernshjul, som oberoende af hvarandra löpa på en
gemensam axel. Denna vält är mycket tung och begagnas
för krossning af större och hårdare kokor. Ringvälten
utgöres af tvänne rader i sicksack mot hvarandra
ställda skarpkantade jernhjul, som således löpa
på tvänne parallelt ställda jernaxlar. Man har ock
konstruerat vältar, vid hvilka vatten användes för
att reglera tyngden, så att en och samma vält kan
begagnas för olika ändamål alltefter jordmånens
olika natur och beskaffenhet. För att tilltrycka
jorden å upplagda drillar begagnas en lättare vält
af dubbelkonisk form, så att jorden kan sammantryckas
såväl i toppen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
