Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väinämöinen, Finsk mytol., i de finska fornsångerna Kalevalas förnämste hjelte, »den gamle trygge», »den evärdelige siarn»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortgifva det lyckobringande undertinget Sampo,
insöfver V. genom, sitt kantelespel hela
Pohjolafolket i djup sömn. Derpå öppnar han
genom sånger dörrarna till Pohjolas kopparberg,
der Sampo är förvaradt. Lemminkäinen plöjer med en
stor oxe upp dess rötter, och alla tre hjeltarna
bära det till båten, hvarefter man begifver sig
å väg. Då Louhi på tredje dagen vaknat och sändt
ett oväder för att uppehålla Samporöfvarena,
besvärjer V. stormen, så att Ikuturso, som upphäft
ett väldigt vågsvall mot farkosten, blir tvungen att
åter rädda sig på hafvets botten. Likväl upphinner
Louhi de flyende; och när V. framtrollat en klippa,
mot hvilken Pohjolabåten går i spillror, förändrar
hon sig till en örn och sätter sig jämte den skara,
som hon bär på sina vingar, ned på råstången af
Kalevalahjeltarnas farkost. När nu Ilmarmen i denna
stora fara tar sin tillflykt till böner till gudarna
och Lemminkäinen förgäfves hugger till med svärdet,
lyfter V. slutligen upp styråran, som han håller
i handen, och slår till dermed med den påföljd,
att alla Louhis män falla i sjön och hon sjelf
dimper ned i båten »liksom tjädern ifrån trädet,
ekorrn ifrån granens grenar». Ehuru besegrad, stöter
Louhi dock Sampo i hafvet, så att detta lyckoting der
förgås med undantag af några smulor, hvilka V., utan
att bry sig om Louhis hotelser om hämd, uppsamlar,
och af hvilka han önskar lycka åt sitt land. Ännu
måste han använda all sin stora siareförmåga för
att afvärja den myckna ofärd, som Louhi bringar mot
Kalevala. Han botar med kraftiga besvärjelser de
okända sjukdomar hon sänder. Han fäller den björn,
som hon uppeggat mot Kalevalas boskap; och då V. under
det med anledning häraf föranstaltade gästabudet
sjunger och med sin ny förfärdigade kantele spelar
så vackert, att t. o. m. solen och månen nedstiga för
att lyssna, så tager Louhi bort dem och instänger
dem i ett berg. Dertill röfvar hon äfven elden
från Kalevala. Men V. och Ilmarinen återvinna efter
stora ansträngningar elden; och när den förre fått
veta, att solen och månen hållas fångna i Pohjola,
begifver han sig ensam dit, och under den uppkomna
striden afhugger han med sitt svärd motståndarnas
hufvud »såsom man afskär blasten hos rofvor». Af V:s
och Ilmarinens öfriga tillrustningar uppskrämmes
Louhi äfven eljest till den grad, att hon gifver
sol och måne fria, hvarefter V. helsar solen med en
vacker sång. Uti Kalevalas slutruna skildras till
sist huru som V., såsom representant för hedendomen,
viker bort för en ny tid, kristendomen. När nämligen
Marjattas lille son skall döpas och V. tillkallats
för att besigtiga barnet och dömer det att dödas,
tillrättavisar det späda barnet honom strängt, och
Virokannas döper det till Karelens konung. Då begifver
V. sig vredgad bort till den trakt, der himmel och
jord förenas, förutspående, att den tid skall komma,
då man skall önska honom tillbaka för att smida sitt
folk en ny Sampo, en ny kantele, en ny sol och en ny
måne. Likväl nämner runan till sist, att V. vid sin
affärd lemnade sin kantele och sina höga runosånger
till evig fröjd för Finland.
V. torde i likhet med Ilmarinen och Lemminkäinen
af fornfinnarna ursprungligen hafva dyrkats såsom
gud. Härpå häntyder såväl det att han deltog i
skapelsen som t. ex. det att han i trollrunor
ofta anropas i jämnbredd med Ukko, Jumala och
andra gudomligheter, särskildt då den sjungande
beredde sig till strid, men också vid fiske, vid
barnsbörd o. s. v. Men flere omständigheter antyda,
att V. haft mycken gemenskap med vattnet. Ordet
väinö, hvaraf namnen Väinämöinen och Väinölä
(»V:s hem») äro härledda, har man med allt skäl
sammanställt med Väinä, den finska benämningen
på Dvinafloden, och särskildt har Aug. Ahlqvist i
sitt sista större arbete »Kalevalan Karjalaisuus»
(Om Kalevalas karelska ursprung) ådagalagt, att
Kalevala varit beläget vid Hvita hafvets stränder
vid eller i närheten af Dvinaflodens utlopp och att
Kalevalasångerna, åtminstone till sin äldsta kärna,
der uppstått. Men viena betyder såsom appellativ »en
bred, djup och stilla flytande flod», således ungefär
det samma som Suvanto (Uvanto), »lugnvatten mellan
tvänne forsar», hvaraf man härledt V:s vanliga binamn:
Suvantolainen, Suvannon sulho, »S:s unge man». V. har
således ursprungligen betecknat »den vid den djupa,
breda och lugna floden boende». Dock torde dessa
häntydningar på V:s gemensamhet med vattnet icke
vara väsentliga, kanske icke ens ursprungliga;
åtminstone har man anmärkt, att i den skandinaviska
mytologien fanns Vanernas stam, som voro vattengudar,
och hvilkas namn företer en likhet med V:s. Detta kan
dock vara tillfälligt. Kanske har den finska runan
blott velat angifva V:s ursprung från vattnet, liksom
jorden allmänt hos finnarna ansågs hafva uppstått
derur. Åt detta håll visar äfven den omständigheten
att V:s moder var Veden emonen [i Karelen uttaladt:
veen l. vein emonen], »vattnets moder». Äfven
företer V., såsom redan Castrén framhållit,
flere likheter med skandinavernas himmelske gud,
Oden: båda prisas högt för sin vishet; båda äro
skaldekonstens uppfinnare. Dessutom finnas flere
detaljlikheter, såsom en vid, beskyddande kappa,
en häst, som kunde färdas öfver allt, o. s. v. Men
samme Castrén har ock ådagalagt, att om också V. har
kunnat genom lån få någon särskild egenskap från
den skandinaviska mytologien, så häntyda många
väsentliga omständigheter på att det element,
hvaröfver V. såsom gud af fornfinnarna ansågs utöfva
sitt hufvudsakliga inflytande, var jorden. Hit hör
särskildt hans verksamhet vid skapelsen, dervid han
mest afsåg jorden. Han befroade den med växter och
träd; han gjorde åkrarna fruktbara o. s. v. Äfven
sedan V. neddragits till en hjelte på jorden, söker
han förnämligast främja åkerbruket och skydda lugn,
samhällelig verksamhet. Hit hör äfven hans binamn
Osmoinen, som dock synes vara lånadt och identiskt med
Oden (se Osma). Om således också flere detaljer
i V:s både guda- och hjeltegestalt blifvit lånade
från skandinaverna, så företer han dock, sådan han nu
framträder i de finska runorna, en alltigenom finsk
prägel; ja man har, som sagdt, allt skäl att tro, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
