Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väggmålning, målning af figuralt eller ornamentalt innehåll, direkt utförd på väggen - Vägsmed är i Skåne och flere andra trakter af Sverige ett namn, som tillägges samma skalbagge (Anobium pertinax L.), som annars benämnes dödsur - Väggspindeln, helga högben, Phalangium Opilio L., zool., hör till låckespindlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudgrupper. I den ena utgöres detta af ett
oorganiskt, mineraliskt, ämne, i det andra af ett
organiskt, från djur- eller växtriket hemtadt. Till
den förstnämnda gruppen hör i främsta rummet
kalkmålningen på våt grund (freskomålningen,
alfresco, a buon fresco), vidare kalkmålningen på
torr grund (al secco-målningen), vattenglasmålningen
och, såsom en öfvergångsform till följande grupp,
kasein-målningen. Till den andra hufvudgruppen
räknas målning i tempera, i limfärger, i vax eller
i olja. – Om målning al fresco och al secco se
Freskomaleri. – Vattenglasmålningen (silikatmålning,
stereokromi) är en jämförelsevis ny uppfinning,
af Fuchs 1825, sedermera ytterligare fullkomnad,
af bl. a. den bajerske kemikern Adolf Keim,
efter hvilken metoden numera benämnes Keims
mineralmålning. Färgerna äro här beredda med
vattenglas och användas med fördel på kalkputs, som
blifvit indränkt med ett vattenglaspreparat. I denna
teknik äro bl. a. Kaulbachs bekanta väggmålningar i
Neues museum i Berlin utförda. Den har för öfrigt
på senare tid ofta blifvit använd i Tyskland för
målning af fasader, och det nyligen (1893) rifna
huset vid Jakobstorg i Stockholm hade för några år
sedan blifvit dekoreradt i denna teknik. Den anses
ega stor hållbarhet och motståndskraft mot väderlekens
inflytande, men färgerna förefalla i allmänhet något
tunga och jordaktiga, beroende på svårigheten att
få fram ett klart rödt och gult. I kaseinmälning
är bindemedlet kasein (se d. o.) i förening med
kalk. Som grund nyttjas bäst kalkputs af ej alltför
nysläckt kalk med tillsättning af marmormjöl
och en ringa qvantitet sand. Förfaringssättet har
af ålder varit bekant i Italien, der det användts
för anbringande af retuscher eller smärre detaljer
å freskomålningar. Det har på senare tid i Tyskland
fått en mycket stor användning (af t. ex. Geselschap
i Tyghuset i Berlin, af Mühlenbruch i Berlins rådhus
m. m.). – Om temperamåleriet se d. o. Till detsamma
kan på visst sätt äfven räknas limfärgsmålningen, som
är af en utmärkt dekorativ verkan, men jämförelsevis
föga hållbar, enär färgen gerna vill fälla. –
Vaxmålningen, i hvilken, enligt den moderna tekniken,
såsom bindemedel användas flytande vaxblandningar
efter olika recept, har likaledes blifvit mycket
använd i Italien, England, Frankrike, Belgien och
Tyskland, der bl. a. de många historiska målningarna
i Berlins Tyghus äro utförda i detta manér, som till
behandlingen närmar sig oljemåleriet, men liksom
detta anses hafva någon benägenhet att mörkna och vid
hårdhändt beröring, t. ex. oförsigtig damning eller
rengöring, lätt antager blanka fläckar. – Oljemålning
direkt på muren nyttjas som bekant allmänt vid vanlig
slätstrykning af både ytter- och innanväggar. För
figurala uppgifter nyttjades den redan på 1400-talet
af Lionardo da Vinci i hans berömda Nattvard i Milano,
och den har på 1800-talet rätt ofta blifvit använd på
samma sätt. Ett närliggande exempel erbjuda Marstrands
målningar i Kristian IV:s kapell i Roskilde domkyrka
liksom målningarna i
universitetets festsal i Köpenhamn. Redan tidigt började
man emellertid att öfverspänna hela väggen med den
oljemålade duken, det sätt för monumentalmålningars
utförande, som under 1600-och 1700-talen var det
oftast förekommande (Tintoretto Rubens, Jordaens,
fransmännen). Svenska prof på detta slags teknik
erbjuda Ehrenstrahls och Lemkes målningar å
Drottningholms slott. Detta målningssätt har
medfört den olägenheten, att duken till följd af
temperaturvexlingar m. fl. orsaker bucklat sig,
hvarvid färgen skadats och fallit af. Man har
derför i vår tid börjat att limma eller rättare
klistra (Fr. maroufler) den målade duken direkt
på muren, och detta förfaringssätt har särskildt i
Frankrike under de senaste två årtiondena blifvit
det vanligaste för monumentalmålningars utförande,
Helväfd duk kan numera erhållas af snart sagdt hvilka
dimensioner som hälst, och genom de grofva trådarna
efterhärmas murens korniga yta. Så äro t. ex. Puvis
de Chavannes väggmålningar utförda, så Kronbergs
plafondmålningar (se d. o.) i Stockholms slott
och Cederströms målning i Knutsalen i Malmö. Den
frestelse, som oljemålningstekniken medför, att
fördjupa sig i småsaker, att gifva färgen för mycken
substantialitet, har ofta kräft sina offer, men det
beror naturligtvis härvid på konstnären sjelf att
undvika den. – Vid all monumental väggmålning är det
af vigt att söka gifva framställningen karakteren af
en plandekoration i enkla, bestämda lokalfärger med
fast teckning och en väl afvägd, med den omgifvande
arkitekturen harmonierande komposition. Oväsentliga
detaljer böra undvikas, liksom ljusdunkel, halftoner
och alltför utförd modellering. Ur soliditetens
synpunkt är det angeläget, att väggytan är så
omsorgsfullt preparerad som möjligt. Om detta
vilkor iakttages, är det i slutet rum med ej
alltför våldsamma temperaturvexlingar möjligt
att med fördel använda hvilket som hälst af de
omnämnda förfaringssätten. För fasaddekoration
äro freskomålning och vattenglasmålning obetingadt
att anbefalla. För monumental inre dekoration synas
freskomålningen, kaseinmålningen och oljemålningen
på limmad duk kunna täfla i betydelse, om också
sympatierna mest luta åt de båda förstnämnda.
Upk.
Väggsmed är i Skåne och flere andra trakter af
Sverige ett namn, som tillägges samma skalbagge
(Anobium pertinax L.), som annars benämnes dödsur
(se d. o.). Oriktigt har man användt namnet
väggsmed äfven för att beteckna den bekanta
långhornade »timmermannen» (se Lamia),
hvilken, liksom flere nära stående långhornade
skalbaggar, genom att röra hufvudet upp och
ned frambringar ett enformigt taktmässigt
eller afmätt ljud, som liknar ett knarrande.
O. T. S.
Väggspindeln, helga högben, Phalangium
Opilio L., zool., hör till låckespindlarna (se
Spindeldjur). Hufvud, mellankropp och bakkropp äro
fast förenade med hvarandra till en äggrund kropp med
något spetsigare framände. De 8 mycket långa och smala
benen lyfta vid rörelsen kroppen endast obetydligt
från underlaget, så att knälederna äro högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
