Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1509-1510 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågdal ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förblifva i hvila. Vid k bildas s. k. svängningsknutar,
under det att molekylerna i punkterna b ständigt
komma att åverkas af lika stora krafter, verkande
åt samma håll, och följaktligen erhålla dubbelt
så stora utslag som i den enkla vågen; punkterna
b bilda s. k. svängningsbukar. Efter en tid =
1/4 δ erhålla de båda enkla våglinierna det utseende,
som II visar. Berg sammanfaller med dal och dal
med berg, så att de upphäfva hvarandras verkan
på molekylraden, hvilken följaktligen i detta
ögonblick befinner sig i sitt jämnvigtsläge. Efter
en tid = 1/2 δ sammanfalla våglinierna åter så, som
III visar: molekylerna hafva sina största utslag,
men åt motsatta håll mot i I. Molekylraden svänger
således fram och tillbaka mellan sina i IV utmärkta
yttersta lägen. Alla molekylerna uppnå samtidigt
sina jämnvigtslägen och sina största utslag, och
molekylraden indelas genom knutarna i svängande
delar af en half våglängd, hvilkas alla molekyler
befinna sig samtidigt på samma sida om sitt
jämnvigtsläge, då deremot två närliggande delar alltid
svänga åt motsatta håll. Vågen fortskrider icke,
han står stilla. Den resulterande, stående vågen har
samma svängningstid och våglängd som de komponerande
vågorna. Äro svängningarna longitudinella, svänger
molekylradea på samma sätt fram och tillbaka,
men, i st. f. upp och ned, till höger och venster,
såsom pilarna utvisa å fig. 7 IV. I knutarna, k, äro
utslagen lika med noll, men tätheten förändras hvart
ögonblick; i bukarna, b, är molekylernas hastighet
störst, men tätheten konstant. Exempel på stående
transversella vågor erbjuda svängande strängar, på
stående longitudinella vågor svängande luftkolonner
i orgelpipor m. fl. blåsinstrument. – Tänka vi
oss nu en molekyl i ett elastiskt medium försatt i
svängande rörelse, så fortplantar hans rörelse sig
utefter alla de från honom utgående molekylraderna
och med samma hastighet i alla riktningar, om mediet
är homogent, så att alla molekyler, som ligga på
sferiska ytor, koncentriskt omkring den i rörelse
försatta molekylen såsom medelpunkt, erhålla samma
fas, bilda s. k. vågytor. Är kroppen ej homogen,
fortplantar rörelsen sig med olika hastighet i olika
riktningar, så att de molekyler, som hafva samma
fas, bilda vågytor af annan form än den sferiska,
exempelvis i dubbelbrytande kristaller. De riktningar,
långs hvilka vågrörelsen fortplantar sig, kallar man
strålar. Äro vågytorna sferiska, sammanfalla strålarna
med sferens radier, i andra fall i hvarje punkt med
normalerna, vågnormalerna till vågytorna.

Alldenstund alla molekylerna uti ett i vågrörelse
försatt medium sjelfva bilda medelpunkter till nya
vågsystem, elementära vågor, så synes det som om
vågrörelsen skulle fortplanta sig i alla möjliga
riktningar och ej endast rätlinigt i dem, som utgå
från rörelsens ursprungliga medelpunkt. Erfarenheten
lär dock, att t. ex. de vågor, som på vårt öga göra
intryck af ljus, fortplanta sig endast rätlinigt i
strålar, utgående från den lysande punkten. Vi kunna
ej »se om hörn», och att vi tycka oss »höra om hörn»
beror derpå att det ej finnes några
kroppar, som äro fullkomligt ogenomträngliga för
ljudrörelsen, samt på ljudets reflexion. Huygens
(se Huygens’ princip) lyckades förklara detta fenomen,
som beror på interferens mellan de otaliga elementära
vågorna. Om ljusets böjning se Ljus.

Då en vågrörelse, som framgår i ett homogent
ämne, framkommer till ett ämne med annan täthet,
bildas i hvarje punkt af gränsytan mellan ämnena
två nya vågrörelser, en som ingår i det andra
ämnet och dervid brytes, och en som återkastas
l. reflekteras. Båda dessa vågrörelser hafva
naturligtvis mindre amplituder än den våg, som
bildat dem, den infallande vågen. Är det nya ämnet
mindre tätt, så kan den reflekterade strålen anses som
en fortsättning af den infallande, endast riktningen
förändras; men är det andra ämnet tätare, erhåller
den reflekterade strålen en gångskilnad lika med en
half våglängd och en fasskilnad lika med 1/2 sådan
i förhållande till den infallande. Är den infallande
strålen vinkelrät mot gränsytan, sammanfaller den
reflekterade strålen med den infallande, och genom
interferens uppkomma stående vågor i molekylraden,
hvilka vid gränsytan hafva svängningsbukar, om det
andra ämnet är mindre tätt, men svängningsknutar,
om detta är tätare än det första ämnet.

Fig. 8.

Om en från m (fig. 8) utgående sferisk våg i a
träffar gränsytan MN mellan två ämnen, blir a sjelf
medelpunkt för en reflekterad våg, och på samma sätt
a’, så snart vågytans radie blifvit lika med ma’. I
det ögonblick, då rörelsen medelst vågytan C ankommit
till a", har den från a utgående vågytan K en radie
lika med ab och den från a’ utgående K’ en radie lika
med a’b’. K och K’ tangeras följaktligen af C, och
det göra äfven alla andra från molekylraden a’a"
utgående vågytor. De i det första ämnet liggande
delarna af alla dessa elementära vågytor tangeras
följaktligen af vågytan C, hvars medelpunkt ligger
i m’. C är enligt Huygens’ princip den reflekterade
vågytan i det ifrågavarande ögonblicket, och a’r, som
går genom tangeringspunkten i riktning från vågytans
medelpunkt m’, är den mot den infallande strålen ma’
svarande reflekterade strålen. Den mot en bestämd
infallande stråle ma’ svarande reflekterade a’r ligger
således i ett genom den infallande strålen gående,
mot gränsytan vinkelrätt plan och bildar med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>