Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vrena ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verk har, med undantag af teckningar, blott ett enda
dekorativt arbete bibehållits, nämligen en allegorisk
målning med rik och luftig renaissancearkitektur
samt utsigt till vidsträckt grågrönt landskap, i
Danzigs rådhus. – 2. Abraham de V., f. i Rotterdam,
d. omkr. 1650, troligen i Haag, lefde 1630–40 i
Amsterdam, till hvars skola han räknas, och blef 1644
medlem af målaregillet i Haag. Han målade porträtt
under inflytande af Thomas de Keyser och Rembrandt
och anses i sitt fack höra till de mest betydande
konstnärer på grund af både lefvande uppfattning och
konstnärlig fulländning i utförandet. Berömdt är
ett mansporträtt i Lille (1632), ännu mera bilden
af en äldre man i Dresden (1639); likaså porträtt
af borgmästar Vroesen i Rotterdam (1639), der han
också målat ett bra qvinnoporträtt (1644). Dessutom
finnes af hans hand ett »regentstycke» (porträttgrupp)
i borgarebarnhuset i Amsterdam. – 3. Roelof Jansz de
V. (l. van V.), f. i Haarlem 1631, der han först
bodde, flyttade sedan till Amsterdam, der han
uppträdde redan före 1659 och efter 1667. Han var
en af Ruisdaels efterföljare. Några bilder af hans
hand, som antagas tillhöra hans tidigare verksamhet,
äro klara, kyliga och bestämda: så t. ex. hans
förnämsta tafla, Landskap med väderqvarnar (i
Städelsche Institut, Frankfurt), samt ett landskap
i Liéges museum. Men hans flesta taflor äro tunga,
bruna och ibland mycket råa, för resten olika i
behandlingen. De träffas i Amsterdam, Berlin och
München. Nationalmuseum i Stockholm har 2 signerade
taflor af honom. C. R. N.
Vries [frisj, rättare Fries
(så skref han sjelf sitt namn), Adrian de, nederländsk
bronsskulptör, född i Haag 1560, tillhörde den stora
grupp af nederländska konstnärer, »de nederländske
romanisterna», som på 1500-talet sökte sin utbildning
i Italien efter de store renaissance-mästarnas
mönster, framförallt Michelangelos, eller under
deras omedelbara ledning. Hans närmaste lärare var
den i Italien (Florens, Bologna) verksamme och högt
skattade flamländaren Jean Boulogne (Giovanni da
Bologna). Senare finna vi V. verksam i Augsburg,
der han på 1590-talet utförde de båda praktfontäner,
Merkuriusbrunnen och Herkulesbrunnen, hvilka ännu
pryda Maximiliansstrasse derstädes. Samtidigt trädde
han i förbindelse med den konstälskande kejsar
Rudolf II och komponerade för denne efter motiv,
lånade från Rafaels målningar i Villa Farnesina, de
båda bronsgrupperna Merkurius och Psyche och Psyche
med amoriner, den senare numera i Nationalmuseum
i Stockholm. Från 1601 var han formligen anställd
i kejsarens tjenst i Prag och utförde der för
denne flere arbeten, bl. a. kejsarens byst, en gång
tillhörig drottning Kristinas af Sverige samling. Der
mottog han också (1616) af konung Kristian IV
i Danmark beställning på en stor praktbrunn,
afsedd för slottsplatsen framför det nyanlagda
Frederiksborg. Detta kolossala arbete, Neptunus,
omgifven af flodgudar, sirener, tritoner m. m., i
allt 16 figurer, var färdigt omkr. 1624 och blef 1659
svenskt krigsbyte. År 1626 aflemnade han till
Wallenstein en annan, för dennes palats i Prag afsedd
Neptunusfontän, likaledes med ett stort antal
omgifvande mytologiska figurer, till en del efter
antika motiv. Många af dessa blefvo äfvenledes (redan
1648) svenskt krigsbyte. Tillfälligheten har sålunda
gjort, att ett ovanligt stort antal af konstnärens
arbeten hamnat i Sverige (ej mindre än 33 i behåll),
der flertalet omkr. 1680 uppställdes i parken vid
Drottningholm, der de ännu hafva sin plats, ehuru ej
med den ursprungliga anordningen. Detta är deremot
fallet med den af den bekante danske konstmecenaten
Jacobsen d. ä. beställda, i Stockholm utförda
efterbildningen af Kristian IV:s fontän, hvilken
nu pryder platsen framför Frederiksborgs slott. –
Adr. de V. tillhör ej konstens stormän, men han är
tvifvelsutan en af dess skickligaste och flitigaste
utöfvare. Hans styrka låg i kompositionen och
grupperingen; han hade en öfvad blick för konstverkets
förhållande till omgifningen och förstod ypperligt att
beräkna dess dekorativa verkan. Figurernas rörelser
äro lifliga, stundom rent af våldsamma. Muskler,
senor och ådror äro starkt framhållna; minspelet
är deremot försummadt, ansigtsuttrycket enformigt
och de enskilda dragen ofta rent af vårdslöst
återgifria. Se J. Böttiger: »Bronsarbeten af Adrian
de Fries i Sverige, särskildt å Drottningholm» (1884).
Upk.
Vries [fris], Matthias de, holländsk
språkforskare, f. i Haarlem 1820, var först
gymnasielärare i Leiden, vid hvars universitet han
studerat samt blef 1849 professor i nederländska
språket och literaturen vid universitetet i Groningen
och 1853 vid universitetet i Leiden. Död 1892. Till
hans tidigare författareverksamhet höra, utom några
afhandlingar i nederländsk grammatik, textupplagor med
kommentarer af äldre nederländska literaturalster,
såsom P. C. Hoofts lustspel »Warenar» (1843) samt
medeltidsdikterna »Der lekenspiegel» af Boendale
(1844–48) och »Spiegel historiael» af Maerlant,
den sista utgifven under medverkan af E. Verwijs
(1857–63). Hans förnämsta arbete är den stora, sedan
1864 under utgifning varande, förträffliga ordboken
Woordenboek der nederlandsche taal, som emellertid är
anlagd i alltför stor skala för att kunna fullbordas
inom rimlig tid. V. hade visserligen haft biträde
vid detta ordboksarbete, nämligen under de första
åren af L. A. te Winkel, efter dennes död (1868) af
E. Verwijs och senare af P. J. Cosijn intill 1878,
äfvensom på de sista åren af A. Kluyver m. fl.,
men han utarbetade dock sjelf den drygaste delen af
hvad som hittills utkommit, och han hade ledningen
af det hela. Han uppgjorde dessutom tillsammans med
te Winkel nya regler för nederländsk rättstafning,
framställda af te Winkel å bådas vägnar i De
grondbeginselen der nederlandsche spelling (1865;
4:de uppl. 1879), hvartill båda tillsammans utgåfvo
en ordlista, Woordenlijst voor de spelling der
nederlandsche taal (1866; 3:dje uppl. 1881). Sedan
dessa regler vunnit allmän efterföljd, kan
det nederländska folket fägna sig åt en bättre
rättstafning än de flesta andra europeiska kulturfolk.
Fr. Tamm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
